Två steg fram och ett tillbaka

Nu är den tillbaka igen, panikångesten. Det är nästan på dagen sex år sedan våldtäkten och ännu en gång är jag fast i ångestens och panikens klor. Det är lätt att tro att det är våldtäktsspökena som spökar igen eftersom flashbacks och minnen alltid kommer i samband med ångesten men jag tror inte att det är anledningen den här gången. Det finns annat som också spökar, det är bara att de här minnena är de mest smärtsamma så det är de här minnena jag minns.

Någonting som är nytt är att jag inte längre känner lika mycket skuld. Jag är inte längre flickan och skulden. Jag har växt, jag har blivit starkare och likt ett träd har jag fått tjockare bark. Jag är kvinna och skulden är hans. Jag kan skriva det nu, att det var en våldtäkt. Jag kan berätta det utan att skämmas ögonen ur mig. Det var hans val, aldrig mitt. Jag förstår det nu. Inte för att det är lätt att prata om, eller skriva om, men jag kan i alla fall göra det. Jag kan, och det kväver mig inte. Ångesten kväver mig inte. Den är där men jag andas fortfarande.

Rörelse. Jag rör mig framåt.
Utveckling. 
Du står kvar. 

315 dagar

Om 50 dagar är det exakt ett år sedan det hände. Mycket har hunnit hända på ett år. Mycket är fortfarande kvar. Om någon hade berättat för mig för 317 dagar sedan vad som skulle hända mig det kommande året hade jag aldrig trott på det. Två dagar senare trodde jag aldrig att jag skulle le igen.

Idag frågade någon mig vad jag är mest stolt över. Jag svarade mitt körkort, men det jag är mest stolt över är att jag lever. Jag är inte bara vid liv.

Jag älskar

Blanka sidor

Första dagen i nya skolan, i nya staden, i nya livet. Det verkar som att det här kan bli ett bra kapitel. Kärlek, vänskap, kunskap - livet. 

Det löser sig?

Jag vill bara skrika. Det verkar som att det löser sig. Än vågar jag inte hoppas men det vore så skönt. Skola, stad, bostad, flyg, pengar - allt?

En annan Uggla

Ansökan om studielån.
Om fem år kommer jag att vara 330 000 kronor fattigare men förhoppningsvis lite klokare.

Psykolog? Jag?

Fix

Och så löste sig allt och jag tror att jag kan andas en liten liten stund.

In och ut

Nästa kapitel

Då är det bestämt. Ett nytt kapitel i mitt liv tar fart och jag väntar med spänning på vart det ska leda mig. Igår pratade vi om att det sällan blir som man har tänkt sig, inte i mitt liv i alla fall, men att det ofta blir ganska bra ändå. Som i höstas, det var hemskt men det har lett till många insikter, vänskap och erfarenheter jag kan ta med mig på resten av resan. Som i våras med spontanflytten, det var tungt men också galet och roligt. Som i att jag hade tänkt jobba och resa i höst men att jag råkade komma in på en utbildning jag aldrig trott var möjlig och nu ska jag plötsligt flytta norrut. Det var inte alls vad jag tänkt. Men jag tror att det kan bli ganska bra ändå.

Oväntade vändningar

Ödet

Finns det något som heter ödet och är det i såna fall meningen att jag ska ta den här chansen?

Oväntat

Nej men vänta nu. Det här var inte alls meningen. Och inte vad jag planerat heller. Hm...

Beslut beslut

Att leva på riktigt

En ny inställning gör så mycket. Förut var du bitter och arg. O så arg. Nu känns du plötsligt annorlunda. Som om du fått nog av att inte leva ut ordentligt. Som att du vill skratta och njuta av det lilla. Det är uppfriskande att se. Jag blir glad för din skull.

Du som egentligen aldrig varit min vän

Möblera

Göra om, starta om, nystart, boa in mig, känna mig hemma. Jag har möblerat om, packat upp det mesta och insett att jag har både mer kläder och fler vänner här än jag trodde. Vänner kan jag inte få för många av och kläder kan jag ju faktiskt slänga bort när det blir för mycket så det löser sig nog.

Nu väntar jag på att det ska smälla. Att vi ska tvingas in i något som ska eskalera till ett stort gräl. Det brukar vara det som krävs för att vi ska kunna prata. Och prata behöver vi verkligen för jag kan inte gå runt med en klump i magen av oro jämt. Det är inte roligt när det känns som att jag alltid riskerar att göra fel. Vara fel. Jag behöver rum att andas också. Och att bara vara.

Ska jag säga till dig vad jag tycker? 

Hemma?

Det känns jättekonstigt att jag har flyttat hem igen. Jag borde packa upp men det känns inte längre som mitt rum och mitt hus. Jag har ju en lägenhet någon annan stans. Eller? Nej det har jag ju inte längre. Nu är det här jag ska bo på obestämd tid. Bo här, jobba här, umgås här, leva mitt liv här. Det finns både bra och dåliga saker med det, som med allt. Vännerna är bra, likaså jobbet. Den där stämningen när jag bara vet att det är något som är fel men som inte uttalas, den är dålig. Likaså att vara så nära inpå den som vet att såra som bäst och som kommer in under skinnet på mig och sakta förstör. Inte med flit, det vet jag, men ändå.

Jag ska försöka fokusera på det som är bra. Inte förvänta mig det värsta för en gångs skull. Se till alla möjligheter, jobba på det som är dåligt och komma ihåg att skratta mycket.

På fredag är det fest

Nu är det dags

Sista dagen på den här platsen idag. Ikväll flyttar jag hem.

Längtar

Sista natten

I mig finns ett hjärta med många minnen. Det är som om hjärtat är splittrat i tusentals delar och att varje del innehåller ett eget minne. Det finns en del som är krossad, en annan är lycklig, en tredje nykär, en fjärde livrädd och en femte övergiven. Tillsammans bygger de ihop ett pussel och motivet är jag. Det är ett svårt pussel med så många bitar att det inte går att överblicka dem alla samtidigt. Ibland tappas en bit bort och då blir det omöjligt att lägga resten av pusslet.

Idag har jag tittat på många av pusselbitarna. I ena stunden blir jag så arg och känner mig lika hjälplös som när jag var fem år gammal. I nästa stund är jag förväntansfull och full av skratt och busiga upptåg. Jag har känt ångest, sorg och saknad. Ledsen för det som inte blev som jag tänkt och de relationer där jag inte fick välja hur de skulle sluta. Sen har jag varit otålig och längtansfull. Jag är hoppfull inför framtiden. Jag tror att den kommer att innebära stora prövningar på flera plan men att det kommer att gå bra. Idag har jag även känt en känsla som legat i ide en lång tid. Någonting har väckts och igen kan jag sakna känslan av att vara två. Att få vara en del i ett sammanhang och att få komma så nära. Jag är fortfarande rädd, livrädd, men en längtan har vaknat och det känns hoppfullt.

Berg- och dalbana

Nytt

Samma blogg. Samma känslor. Ny design.

Förändring

Insikter som sätter spår

Kommer till insikt ett steg i taget. Det är inget fel på dig, allt jag kommer på är egentligen bara ursäkter. Ursäkter för mig att slippa undan. Vi har saker gemensamt, annars hade vi aldrig blivit vänner. Jag tycker du ser bra ut, annars hade jag aldrig låtit dig kyssa mig. Jag irriterar mig på dig, men det är bara för att du börjar komma nära. Så nära att jag snart måste berätta sanningen. Det är vad som irriterar mig, för jag är inte redo för det än.

Jag inser också att jag måste sluta berätta för människor vad de ska tycka om mig. Måste sluta säga att jag är skadad, att de ska hålla sig borta och att jag inte är bra för dem. Det är inte rättvist. Mot dem för att de aldrig får en chans att välja. Mot mig för att ingen någonsin får komma nära. Jag förbereder mig på att bli sårad och att bli övergiven och det blir jag alltid men det är mitt fel. Förväntar man sig alltid att folk kommer svika en så gör de det till slut, förr eller senare.

Nästa person ska jag ge en chans. En ärlig chans. En chans att välja själv och en chans att ta reda på saker själv. Lite i taget, i sin takt. Nästa person ska få bestämma själv. Nästa person ska få sätta sin egen stämpel.

Väntar på dig

Samtycke

Jag läser och läser och läser på olika sidor kring debatten om införandet av en samtyckesreglering i sexualbrottslagen och jag kan inte sluta hänföras av de som verkligen slåss för att slippa samtycke till sex. Jag börjar undra vad de är för sorts människor om de nu tycker att det är så hemskt att den man ska ha sex med måste vilja ha sex med en för att det ska vara okej. Varför skulle man vilja ha sex med någon som inte vill? Om man inte är säker på att den andra vill, kan man inte fråga då? Eller bör man ens ha sex då?

Det handlar inte om att man vill sätta dit medelsvensson som ibland går med på att ha sex trots att h*n egentligen är för trött. Det handlar inte heller om att man måste skriva några kontrakt kring samtycke till sex. Det handlar inte om att stämpla oskyldiga som offer och förövare. Och det handlar definitivt inte om någon omvänd bevisbörda som många påstår. Bevis för att övergreppet ägt rum måste fortfarande vara det viktigaste. Ord kommer fortfarande att stå mot ord och kanske kommer införandet inte heller leda till att fler mål går till åtal och att fler fälls men det sänder ut en signal. Det sänder ut en signal om att det är inte okej att ligga med någon som inte vill trots att h*n inte gjorde motstånd. Det sänder ut en signal som säger att sex bara är okej om båda vill, om båda har ett fritt val och fortfarande vill. Det visar att sex inte är en rättighet utan något som bara ska ske i samtycke mellan två personer. Dagens lagstiftning gör partnern tillgänglig för sex ända tills denne säger nej. Med en ny lagstiftning är partnern inte tillgänglig förrän denne säger ja. Är det verkligen så konstigt?

Psykologer vittnar om att passivitet under ett övergrepp är vanligare än att offret gör motstånd. Det handlar om chock och rädsla men även om överlevnad. Instinkten säger åt människan att göra allt för att överleva, i dessa fall är passivitet ett av sätten. När man som offer inser att ett "nej" inte spelar någon roll och att det som håller på att hända kommer att ske mot ens vilja, då är det lätt att reagera med passivitet. Det finns till och med en engelsk term för detta fenomen; frozen-fright. Det är i fall som dessa, då offret inte gör motstånd, som en samtyckeslag skulle kunna göra nytta. Lagen skulle kunna lägga fokus på gärningsmannens beteende och frågor om hur den misstänkte försäkrat sig om den andre personens samtycke skulle bli aktuella. De mål som idag inte leder till fällande dom där offret varit halvsovande eller måttligt berusad skulle kunna fällas med en samtyckeslag om den innebar att det inte var okej att ha sex med någon som inte samtyckt till detta.

Sex är inte en rättighet och ingen har rätt till någon annans kropp innan den tydligt förmedlat att den vill. Kan man inte läsa sådana signaler så kanske man inte ska ha sex helt enkelt.

Nej till ofrivilligt sex

Farväl

Nu har jag sagt farväl till en plats där jag har fått göra något gott under våren. Nämligen kommunens härbärge där jag volontärarbetat fram tills nu. Det har varit både häftigt och skrämmande att få vara en del av. Det är skrämmande att se hur mycket brister det finns i vår samhällesstruktur och hur illa det kan gå för den som inte har ett stort socialt nätverk. Samtidigt är det häftigt att se hur många godjärtade människor det finns som gärna tar av sin egna tid för att ge något till den som har det sämre. Det har varit en lärorik och inspirerande resa.

Tack

En helt ny jag

En helt ny människa tittar tillbaka på mig genom spegeln idag. Var så trött på den deppiga, gråa och trötta personen som brukade vara i spegeln så jag bestämde mig för att göra någonting nytt. Vet inte hur länge känslan kommer att sitta i men det har i alla fall gett mig energi idag. Hoppas att lite energi sitter kvar tills imorgon för jag måste gå upp tidigt och så ska jag träffa folk och träna. Har inte tid med deppighet och trötthet.

Förändring

Inte så unik ändå

Pratat om att vara kär, om att tråna efter någon, länge. Länge. Om att det inte blir som man tänkt sig och vad man gör när pirret inte riktigt vill infinna sig som man hoppades. Det kan fungera ändå, pirret kommer kanske krypande. För vissa i alla fall. Pratat om när det inte blir som man tänkt sig och livet verkar falla ihop runt omkring en. När man behöver en kram och det är okej med tårar.

Tänkt på att det känns alldeles för bra att vara nära en person. Tänkt på att jag tänker på honom fast jag inte vill. Eller borde. Fast också varför inte. Tänkt på saker jag sagt och som jag tyckt och hur de förändras när du pratar. Till det bättre. Men också på att jag nog inte riktigt orkar fast att det kanske beror på att jag är slö. Eller så är det för mycket. Undrar vad jag kan göra istället och kommer fram till att jag inte har något val så det är nog jag som är slö.

Tittar mig omkring och på det nära och tycker minst om det som är närmast. Sånt kan man förändra och det är ju tur för annars fanns det lite hopp när det gäller mig. Mycket är ju så ytligt men så även det där med känslan. Tungt, otympligt och jobbigt. Lite klumpigt känns det och jag trivs inte. Som ibland när man inte vet vad man ska göra av sig själv och vill krypa ur skinnet eller sjunka genom jorden. Fast nu mest bara för att det är fult. Inte pinsamt.

Men jag skäms också. När jag tänker att jag fördömer dig eller i alla fall är besviken, ledsen och sårad och så gör jag samma sak själv. Eller inte samma såklart, det skulle jag aldrig, men samma mönster. Mönster är inte alltid fint och något man vill hänga på väggen. Mönster kan vara groteska och det blir svårt att urskilja detaljerna. Jag har synat detaljerna noga nu och det finns inget vackert här. Kan jag såra mig själv så gör jag nog det. Det vill jag inte så jag måste byta. Bryta och göra nya. Egna. Sätt, vägar, stigar. Som är mina. Jag vill inte vara som du och minst av allt vill jag känna som du eller som jag gör mot dig ibland. Jag vill vara egen.

Jag har tankar jag aldrig tänker