Kommer till insikt ett steg i taget. Det är inget fel på dig, allt jag kommer på är egentligen bara ursäkter. Ursäkter för mig att slippa undan. Vi har saker gemensamt, annars hade vi aldrig blivit vänner. Jag tycker du ser bra ut, annars hade jag aldrig låtit dig kyssa mig. Jag irriterar mig på dig, men det är bara för att du börjar komma nära. Så nära att jag snart måste berätta sanningen. Det är vad som irriterar mig, för jag är inte redo för det än.
Jag inser också att jag måste sluta berätta för människor vad de ska tycka om mig. Måste sluta säga att jag är skadad, att de ska hålla sig borta och att jag inte är bra för dem. Det är inte rättvist. Mot dem för att de aldrig får en chans att välja. Mot mig för att ingen någonsin får komma nära. Jag förbereder mig på att bli sårad och att bli övergiven och det blir jag alltid men det är mitt fel. Förväntar man sig alltid att folk kommer svika en så gör de det till slut, förr eller senare.
Nästa person ska jag ge en chans. En ärlig chans. En chans att välja själv och en chans att ta reda på saker själv. Lite i taget, i sin takt. Nästa person ska få bestämma själv. Nästa person ska få sätta sin egen stämpel.
Väntar på dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar