Din jävel

Jag ringde dig men nu är jag inte så säker på varför längre. Jag vet inte vad jag hoppades på. Att du skulle ändrats? Att du inte skulle försöka skylla allt på mig längre? Att du skulle lärt dig att ta ansvar över ditt liv och dina val? Du kan inte försöka vara någonting du inte varit på så länge. Det var tio år sedan du slutade vara den du ska vara, nu är det för sent. Jag kommer aldrig att lita på dig igen och även om jag aldrig kommer sluta hoppas kommer jag aldrig igen att börja tro. Jag får det bekräftat varje gång vi pratas vid, att jag inte ska tro. Att jag inte har någon anledning att tro på dig längre. Du är vuxen men beter dig fortfarande som om allt som händer är någon annans fel. Det var dags att växa upp för länge sedan. Alltför länge sedan.

En kamp jag inte kan vinna
 

Förvirring, glädje, tro och kärlek

Jag blev ledsen och förvånad och så ledsen igen. Kände något jag inte trodde, trodde att jag inget kände sen var jag ärlig och blev ledsen igen.

Du tröstar mig när jag är ledsen. Jag känner mig klok, älskad och respekterad i dina ögon. Du gör mig till en bättre människa. Någon som vågar, någon som vill, någon som hoppas och någon som vågar tro. Förut var jag rädd men nu längtar jag bara. Ingen kan förutspå hur det kommer att bli men jag vet att vad som än händer har jag en vän i dig. Det är det viktigaste. Jag saknar dig.

Kluven

Det som är personligt

Det finns det som gör ondare än våldtäkten. För det var inte personligt. Det var ingen jag kände, ingen jag bryr mig om och ingen jag kommer träffa igen. Jag kan se på honom som en ond varelse om jag vill. Jag kan se på honom som ett monster.

Jag saknar dig så

Därför

Men jag trodde ju faktiskt inte att ni ville ha mig där.

Det du inte vill lyssna på

Jag blir sårad när du talar om mig som om jag vore en hemsk och självisk människa så fort du är arg på mig. Det suddar ut alla gånger du säger att jag är omtänksam. Jag blir ledsen när det verkar som att du tror att jag är uträknande och gör dåliga saker med flit. Varför skulle jag vilja vara elak? Jag blir frustrerad när du inte lyssnar utan bara skriker och det inte spelar någon roll vad jag säger. Då känner jag mig som fem år igen. Jag förstår inte de gånger då det känns som att du är arg bara för sakens skull. Tycker du om att klaga på mig? Jag försöker verkligen förstå dina anledningar till att saker och ting ska vara på vissa sätt och jag försöker att rätta mig efter dem, men när det blir fel ändå vet jag inte hur jag ska göra. Då känns det som att du aldrig blir nöjd. Jag blir arg när du säger åt mig vad jag tänker. Du vet inte vad jag tänker för du lyssnar nästan aldrig och jag tror inte att du ens försöker förstå. Jag blev glad när vi sa att vi verkligen skulle försöka att kommunicera den här gången. Nu känns det som att det aldrig kommer att fungera och då vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Jag kan inte försöka ensam

Dina och mina sorger

Måndagen den 25e oktober 2010 förlorade du din älskade. Tisdagen den 26 oktober 2010 förlorade jag mig själv. Det var ingen bra vecka.

När allt vänds upp och ner

Så stark

Jag får höra att jag är stark. Ofta. Att jag varit med om mycket och hur stark jag är som ändå orkar. Som är glad, som tar för mig, som skrattar och ler. Jag säger att jag inte önskar någonting ogjort, för trots allt är det alla de där sakerna som gjort mig till den jag är. Men jag känner mig inte stark, inte någonsin. Jag känner mig rädd, jag känner mig svag och jag känner mig liten. Och jag är avundsjuk. Avundsjuk på alla som ger sig iväg och letar efter spänning, efter nya saker, efter det okända. Och jag blir arg på de som inte förstår vad de har i form av tryggheten i en familj. En familj som alltid finns där för en. Jag känner mig otillräcklig och hjälplös. Som om jag inte klarar av att genomföra någonting från början till slut längre.

Så jävla rädd

Jag var aldrig rädd

Varje dag är jag rädd. För din skull. Varje gång jag ser numret på min mobil, varje gång det ringer hoppar mitt hjärta över ett slag. Slår fortare. Eller extra högt. Så rädd är jag. Att det har hänt dig någonting. Mest av allt är jag rädd att du inte finns mer. Aldrig förut har jag varit rädd för döden men du väcker en skräck värre än allt. Finns du inte längre vet inte jag hur man lever. Jag älskar dig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det för du lyssnar inte längre. Du har redan bestämt dig. Du har redan valt. Egentligen väntar vi bara på att det ska ske. Inte är du stark nog att aktivt välja själv. Inte är du stark nog att välja om. Så vi väntar. Vi väntar och det finns inget jag kan göra. Jag är så rädd.

När tiden tar ut sin rätt

Inte som det skulle vara

Det var meningen att du skulle ha kommit hit för att hälsa på mig den här våren. I min allra första egna lägenhet. Det var meningen att jag skulle visa dig hur vackert här är. Det var meningen att jag skulle få visa en stad du aldrig tidigare besökt. Vi skulle vandrat i vårsolen nerför kullerstenar, druckit en kaffe på något café och jag skulle lagat en god middag till oss när allt vandrande gjort oss hungriga igen. Jag skulle stolt få visa för dig det jag har här. Nu blir det inte så. Det blir inte så för du finns inte i mitt liv längre. Varje dag i mina tankar men inte längre i mitt liv. Inte här.

Jag saknar dig

Inifrån och ut

Jag är trött inifrån och ut. Trött i själen. Jag orkar inte mer nu. Räknar varje sekund tills det är över.

Jag tänker på dig varje dag. Flera gånger varje dag. Idag fick jag höra att du inte mår bra. Det har du inte gjort på många år men nu kanske värre än någonsin. Det gör så jävla ont att jag inte kan ringa dig längre. Att du valt det du valt och att det inte är mig. Jag älskar dig. Jag behöver dig. Jag vill att du ska må bra. Jag vill prata med dig. Jag vill att du ska höra av dig och säga att du valt om. Att det är över nu. Jag tror inte att du förstår hur ont det gör i mig att tvingas välja bort dig för att orka överleva. Det är ett slag i magen när jag får höra att du varit på akuten. Att det är mitt fel är det enda som ekar i mitt huvud. Händer det dig något är det mitt fel. Mitt fel. Jag valde mig själv över dig. Mitt fel. Snälla, förlåt. Snälla, gör ingenting dumt. Snälla, välj om så att jag får en chans att göra detsamma. Snälla, glöm inte att jag älskar dig. Snälla.

Tvivlar på om det är värt det

I en vit värld

I ett hem på en vacker plats sitter en flicka. Hon är lyckligt lottad för hon har familj och vänner som bryr sig. Många vänner. Hon får skratta varje dag. Hon har alla möjligheter i världen att göra det hon allra helst vill. Hon vet vad kärlek är. Hon har varit riktigt lycklig. Hon har mat för dagen och fina kläder. Kan köpa blommor att sätta i vas på bordet. Duka med fina servetter till fest. Skicka 3000 gratis sms varje månad till alla de där vännerna hon har. Hon kan cykla på en ny, fin cykel som hon fått i present. Hon kan känna sig trygg när hon går hem genom natten. Ibland kallas hon vacker. Hon har ett leende som lockar till skratt och ett par nyfikna, isblå ögon. Hon har alltid någonstans att ta vägen. Hon är frisk nästan jämt. Hon har råd att skämma bort sig själv ibland. Hon har mer än någon någonsin kan önska. En tår letar sig nedför hennes kind ikväll.

Jag saknar dig
Jag behöver dig
Varför är du aldrig här?

I morse grät jag. Sen har jag gråtit lite till och från under hela dagen. Jag saknar F och C så himla mycket. Mina underbara ungar, de enda jag vågat älska på riktigt de senaste två månaderna. Ni är så fina.

Kärlek

43 dagar

Varför kan inte du förstå att jag behöver tryggheten just nu? Varför är det så svårt att inse att allt som får mig att hålla ihop är bra? Jag måste ta tag i allt jag kan och hålla fast för blotta livet bara för att överleva. Tryggheten är allt och den är borta. Jag behöver nån slags trygghet för att klara mig. Men jag kan inte säga det här till dig för det är inte rättvist, jag kan inte spela våldtäktskortet mot dig. Antingen gör det dig till en idiot eller så ger det mig skuldkänslor när jag egentligen bara vill att du ska förstå. Eller jag vill att du ska se. Se vad jag går igenom, se vad jag behöver, se mig för det jag har blivit. Jag behöver bli hel igen men jag vet inte hur man gör. Idag har jag gråtit nästan hela dagen. Så mycket att jag fick ont i magen. Tills jag blev apatisk och inte orkade längre, men ett meddelande visar inte sånt så det ser du inte. Jag grät tills jag inte orkade längre, tills jag var tvungen att visa upp en annan fasad. Då tappade jag all kontroll och nu avskyr jag mig själv ännu lite mer. Jag äcklas.

Se vad du har skapat
Är du stolt?

Sex veckor

Hög musik på och stängd dörr för att dölja sorgen och tårarna som faller. Övergiven, missförstådd, sorgsen, sårad och uppgiven för att du inte förstår att du är viktig. Ledsen för att det känns som att du inte bryr dig, om mig, om att vara viktig. Inte bara för mig men för oss också. Och så känns det så orättvist att du kan välja bort sånt som borde vara viktigt utan att känna något. Det är orättvist men också lite sorgligt att du kan glädjas åt det som är dött och inte betyder något egentligen.

Gräver ner och stänger in

Fyra veckor

Jag grät idag. Tappade greppet om mig själv helt, försökte verkligen hålla ihop men det gick inte. Jag gick sönder, nånting brast och jag grät som ett litet barn. Kände mig så jävla ensam. Så jävla trasig. Som om ingen förstår vad jag går igenom och som om jag är helt utlämnad. Tvingas möta världen helt jävla ensam. Fy fan.

Det gör så ont när man gråter så. I hjärtat. Tror att man verkligen kan ha ett trasigt hjärta, känslomässigt trasigt fast på riktigt. Satt med armarna hårt runt mig själv, vaggandes fram och tillbaka och grät hejdlöst. Var tvungen att hålla ihop mig själv, fysiskt, för jag trodde verkligen att jag skulle falla sönder. Att jag inte skulle orka hålla mig uppe längre. Kollapsa i en lealös hög på golvet. På mitt kalla golv.

Räddad av några ord på en skärm. Något att gripa tag i, något verkligt, något som inte ännu hänt, något som inte ännu är ett minne. En förhoppning. En längtan. En positiv känsla. Du räddade mig idag, jag vet inte om du förstår hur mycket du räddade mig men du fick mig att le. Det är stort. Jag försöker minnas hur kärlek känns, för jag vet att före så kände jag en massa kärlek till dig. Så som man gör med riktigt bra vänner. Nu känner jag oftast ingenting så jag kan inte skriva all min kärlek till dig. Men det är det jag menar, så som det kändes före. All sådan kärlek till dig vännen.

Ser mig inte i spegeln längre
Kan inte identifiera mig med hon som stirrar tillbaka
Vem är flickan med tom blick?
Varför har hon svarta skuggor under ögonen?
Kroppen känns som ett skal
Jag är någon annan stans

20 dagar

Jag var hos läkaren idag. Tillbaks i helvetet. Vart hände det? När? Kände du honom? Använde han kondom? Berätta, berätta allt. Jag vill inte, jag vill inte, jag VILL inte!!! Snälla bara låt mig vara, låt mig vara ifred, låt mig glömma. Jag träffade honom frivilligt, jag följde med frivilligt så kanske var det mitt fel. Men jag trodde inte, jag hade aldrig kunnat förutspå vad som skulle hända. Aldrig. Jag tror inte sådant om folk. Eller i alla fall inte förut, innan. Jag trodde på det han sa, att vi skulle prata. Dela med oss av kunskap som var relevant för den andre. Bara ha en trevlig kväll eftersom att vi inte kände så många där heller, varken han eller jag.

Jag vet att det finns de som inte tror mig. Polischefen. Hon som tvingade mig att vittna när jag inte ville längre, när jag var trasig och nedbruten till ingenting, när jag bara grät. Hon gav mig skuldkänslorna och känslan av att jag bara hittat på. Att det inte var sant utan bara i mitt huvud. Men varför skulle det vara en lögn? Kan man verkligen fejka såna känslor? Jag var en trasdocka, så tom, så utsatt, så försvarslös, så hjälplös. Såg hon inte det? Är det därför han gjorde det han gjorde, för att han inte såg? Syns jag inte? Men jag grät ju, jag grät då, hos honom. Jag grät där, hos polisen. Jag sa nej då, hos honom. Jag sa nej där, flera gånger om, hos polisen. Varför räknas inte mina nej för? Jag vet ju att jag sa nej. Visst gjorde jag?

Du tog ifrån mig essensen av jag
Du lämnade så många spår av du
I hjärtat, i själen
I kroppen, i minnet
Jag är en trasdocka nu