Jag ringde dig men nu är jag inte så säker på varför längre. Jag vet inte vad jag hoppades på. Att du skulle ändrats? Att du inte skulle försöka skylla allt på mig längre? Att du skulle lärt dig att ta ansvar över ditt liv och dina val? Du kan inte försöka vara någonting du inte varit på så länge. Det var tio år sedan du slutade vara den du ska vara, nu är det för sent. Jag kommer aldrig att lita på dig igen och även om jag aldrig kommer sluta hoppas kommer jag aldrig igen att börja tro. Jag får det bekräftat varje gång vi pratas vid, att jag inte ska tro. Att jag inte har någon anledning att tro på dig längre. Du är vuxen men beter dig fortfarande som om allt som händer är någon annans fel. Det var dags att växa upp för länge sedan. Alltför länge sedan.
En kamp jag inte kan vinna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar