Hönan eller ägget

Jag undrar om jag bara älskar dig när jag får sakna dig riktigt mycket. Eller om jag saknar dig så mycket för att jag älskar dig. Hur ska man kunna veta?

Jag vet att jag är trött på att drömma mardrömmar. Det är inte särskilt roligt att vakna med andan i halsen natt efter natt. Det är inte heller roligt att sitta fast och att inte kunna vakna fastän man vill.

Jag är aldrig säker

Bara en dröm

Drömde härom natten att jag blev attackerad. Av någon som först verkade harmlös men som var så mycket starkare än jag trott och som bara ville mig illa. Vaknade med skriket i halsen. Hjärtat bultade så hårt i bröstet att det gjorde ont och paniken kröp i kroppen. Och då var det bara en dröm.

Alltid kvar

Dröm

"Jag drömde att du var en zombie och att jag försökte bränna dig med ett strykjärn, men det tålde du din jävel så då fick jag golva dig. Då förvandlades du till ett lättdryckspaket med lingonsmak som jag slängde i sopen. Sen kom mamma hem." 

Det berättade min bror för mig igår att han drömt. Det förklarade varför han såg så rädd ut när han upptäckte att jag var hemma när han vaknade. Klockren dröm tyckte jag!

Betyder allt något? 

Konstigt

Vaknar upp illamående, dödstrött och med rivmärken på ryggen. Vad gör jag i sömnen egentligen?

Demoner

När jag inte vet

Jag undrar vad jag gör när jag sover. Jag vet ju att jag drömmer men på senaste tiden har jag vaknat och haft jätteont i nacke och rygg. Som om jag legat och spänt mig en massa under natten. Vad kan man göra åt det liksom?

Förundrad

Trött

Jag vet inte om jag någonsin varit såhär trött. Helt knäckt.

Låt mig sova i fred

Stormen före crashen

Jag känner mig alldeles trött i själen och ända ut i fingerspetsarna. Tog på mig att skriva en uppsats ur en juridisk synpunkt kring införandet av en samtyckeslag i nuvarande sexualbrottslag. Det var kämpigt. Inte själva skrivandet, Gud ska veta att engagemang och intresse finns, men det inre. Det väcker så många minnen och så mycket känslor. Tror att det var bra att jag inte hade mer tid på mig. Jag chock-skrev och redovisade innan jag hann tänka. Nu ska jag få respons på uppsatsen, finjustera och sedan lämna in. Sen kan jag landa. Sen kan jag känna. Sen kan jag crasha.

Det är spännande när man märker fysiskt på kroppen att man är stressad. Jag har haft jätteont i två dagar i muskler och leder men jag har inte fattat att det är stress. Idag kom huvudvärken också. Ska försöka lindra spänningarna i kroppen genom att ge mig ut på en springtur nu. Kanske släpper det då. Eller så släpper det efter rundan, när jag får stretcha, eller i den varma duschen jag kan unna mig efteråt. Förhoppningsvis hjälper det mig att komma i säng i någorlunda vettig tid också. Sov bara fyra timmar i natt och drömde en massa också. Obehagliga drömmar om myror och vaktmästare.

Allt hör ihop

I all oändlighet

Vaknar utmattad och vågar inte somna om. Drömmer drömmar jag inte kan ta mig ur och som hänger kvar när jag vaknat. Skruvade och förvridna minnen. Äkta känslor.

Trött. Så trött.

Ont i hela kroppen. Ingen ork. Minns alldeles för mycket. Nya saker, människor, som komplicerar och tar energi. Jag vill inte mer.

Igen och igen, tar det någonsin slut?

Mardrömmar

Ställde klockan på nio. Gick upp tjugo över elva. Vaknade inte första gången klockan ringde. Drömde mardrömmar, sov oroligt och vaknade med panikkänsla i kroppen. Nu har jag en massa saker jag ska göra idag. Känner inte för att göra någonting alls.

Likgiltig

Drömfångare

Jag drömmer igen. Varje natt, inte om det som hände, om andra saker. Hemskheter som får mig att vakna med ett ryck eller med en klump i halsen. En sten i magen. Alla drömmar är olika men det slår mig nu att på ett eller annat sätt så handlar det om att inte ha kontroll. Det händer saker jag inte kan kontrollera, som är obehagliga, skrämmande, ledsamma, hemska och sorgliga. Precis som då. När jag vaknar vet jag att det bara var en dröm men känslan sitter kvar. Förföljer i timmar eller ibland dagar. Har jag tur så bara i sekunder. Det är konstigt med drömmar. Vissa hävdar att varje dröm betyder någonting. Att varje dröm säger någonting om oss och att vi bör lyssna till våra drömmar. Andra säger att det bara är strunt det vi drömmer. Ett hopkok av intryck som bearbetas och att kroppen bara råkar visa detta för oss ibland. Ingenting att bry sig om. Men jag kan inte låta bli att undra, när jag drömmer samma varje natt, försöker inte kroppen visa mig något då?

Fick aldrig vakna ur den här drömmen

50 dagar

Kan inte sluta förvånas över allt sjukt jag drömmer. Det skrämmer mig och jag undrar hur mitt undermedvetna fungerar egentligen. Vem är jag liksom? Att drömma är dessutom tröttsamt. Man sover verkligen mycket sämre när man drömmer mycket. Känner mig så löjlig som är trött jämt när jag "sover" så pass många timmar om dygnet ändå. Är ju svårt att förklara hur man ändå kan vara trött.

Tiden går så fruktansvärt långsamt nu. Plågsamt långsamt. Kan det inte åtminstone vara helg snart? Jag vill hem. Även fast det skrämmer mig. Jag vill hem.

Tiden läker alla sår?

Sju veckor

Det har blivit värre med mina drömmar igen. Har svårt att somna för jag börjar drömma när jag sluter ögonen. Spindlarna är tillbaka och jag vaknar och tror att det är spindlar i min säng. Lyckas somna tillslut men vaknar flera gånger av att jag drömmer. Tror att jag hör saker vilket slutar med att jag inte kan somna igen för att jag ligger och lyssnar på minsta ljud i huset.

Han sätter sig bredvid, alldeles för nära, helt omedveten om hur kvävd jag känner mig. Som att allt syre plötsligt tagit slut i luften jag andas. Lägger armen okring mig, helt oberörd och sen sitter vi så. Jag känner hur paniken kommer krypande och tar över mig. Kan inte röra mig. Egentligen så oskyldigt men så fel det kan bli. Jag vill skrika men kan inte. Samma känsla som då, vill skrika och springa därifrån men jag kan inte. Vaknar med ett ryck och inser att jag vänt på hela täcket och är halvt insnurrad i påslakanet. Kan inte somna om.

Du förföljer mig

48 dagar

Drömmar

45 dagar

Jag har feberfrossa och kan inte sova. Är rädd för att drömma.

Du tog både mina nätters drömmar och mina dagars förhoppningar

"Can't sleep 'cause it hurts when I think"  Tyckte att det var en väldigt beskrivande rad ur en Jack Johnson-låt jag hörde nyss. För det är verkligen så det är, det gör så läskigt ont att tänka att man inte kan somna. Det bara snurrar i huvudet och minnesbilder flimrar framför ögonen. Sitter hellre uppe hela natten tills jag är så utmattad att jag inte hinner tänka ens den minsta tanke innan jag faller i sömn.

Jag pratade med min far nyss. Första gången på tre månader som jag hört hans röst. Jag sa ingenting. Det finns inte plats för någon annan än han i hans liv och även detta skulle handla om honom. Jag klarar inte det, så från och med nu får mitt liv vara en lögn inför min far. Det finns redan så mycket han inte vet och än mer han inte förstår så detta gör nog ingen större skillnad. Det allra mest komplexa och komplicerade förhållandet i mitt liv är förhållandet till pappa. Jag är pappas flicka, verkligen, ingen tvekan. Har alltid försvarat honom, alltid valt honom i första hand. Aldrig blivit försvarad eller vald i första hand. Alltid besviken. Önskat livet ur honom så att det gör ont i mig. Ångrat mig än mer. Om och om igen. Sanningen är inget för min far, han kan varken höra eller berätta den. Det blir för mycket. Så många gånger har jag tyckt att han är så svag, att han borde lärt sig mer, veta bättre. Men vem är jag att döma? Nu har jag gett upp. Jag älskar fortfarande honom men jag tror inte längre att jag är viktigast eller att han slutat ljuga. Det kommer aldrig att hända och det är nog det enda som är sant.

Du var varken den förste eller den siste att såra
Men allt annat har jag kunnat leva med

Är så extremt trött så nu hoppas jag på en drömlös natt. Snälla?

Både nätter och dagar
Lämna mig ifred

Insåg för ett tag sedan att tiden för inläggen här på bloggen var helt fucked up. Vissa inlägg var tidsinställda så nu är de helt fucked up men de flesta har nu rätt tid och från och med nu kommer inläggen att ha rätt tid. D.v.s tiden då jag faktiskt skrev inläggen.

Jag kan inte sova. Är klarvaken. Om jag lägger mig ner så smyger paniken sig över mig vilket inte heller gör det lättare att somna. Släcker jag lampan så börjar jag lyssna efter tecken på liv. Fotsteg, en dörr som öppnas, något som knakar, andetag. Det jagar mig. Vet att jag ska upp tidigt imorgon, att jag måste sköta mitt jobb, att jag har ansvar för små liv imorgon. Jag behöver min sömn men vad ska jag göra. Enda gången jag kan sova utan panik är på dagen. När det är ljust och långt ifrån allt som hände. Jag orkar inte med flera mardrömmar. På dagen har jag inga mardrömmar. Drömmar javisst men jag vaknar inte kallsvettig med panik i bröstet. Sover inte djupt heller men mer än ingen sömn alls.

Jag undrar vem som är mest skadad
Du eller jag

26 dagar

Det blev så jobbigt. Alldeles för jobbigt. Igår. Så att jag inte kan andas, inte orkar röra mig, apatisk. Känner mig äcklig och smutsig och vill bara kräkas. Önskar att jag kunde gråta men det är som att han tog tårarna också. Som att de tog slut den där kvällen när jag grät mig till medvetslöshet på golvet framför elden. Så jag somnade, eller i alla fall något som liknar sömn. Man ligger ner och är inte riktigt vaken. Konstiga bilder flimrar förbi och de kallas drömmar. Men jag kan inte minnas att drömma brukade vara så plågsamt. Nu tolv timmar senare känner jag mig fortfarande lika äcklig men jag kan i alla fall andas. Det är ett steg.

Du jagar mig genom snårig skog
Jag går sönder när jag försöker komma undan
Faller gång på gång och går vilse i mörkret
Du jagar mig men jag tänker inte ge upp
Jag tänker hitta ut

15 dagar

Jag svävar bort, jag kommer på mig själv med att stirra rakt ut i luften. Ofta. Jag hör inte vad folk säger för jag är inte närvarande. Jag är tillbaks, i hans lägenhet, i hans säng, fasthållen av honom. Jag hör inte vad folk säger för att hjärtat slår så hårt och för att jag måste kämpa så mycket för att fortsätta andas, hålla tårarna tillbaka, hålla uppe min kropps tyngd och fortsätta fungera. Undvika panik, undvika ångesten. Så gott det går, i alla fall under dagarna. På nätterna, när ingen är vaken, när ingen kan se, så kommer paniken och ångesten. Allt jag samlat på mig under dagen ihop med nattens egna ångest sköljer över mig och det finns inget jag kan göra för att stoppa den.

Jag önskar att jag bara kunde somna, på nätterna. Somna tidigt, sova drömlöst. Slippa ligga vaken med allt i timmar och återuppleva allt gång på gång innan jag äntligen kan falla in i någon slags omedvetet tillstånd mellan sömn och vakenhet. Slippa drömmarna. Speciellt den där han ler och jag vaknar kallsvettig med panik i bröstet. Jag önskar att jag slapp må illa. Jag önskar att den molande värken i som känns som en svart sten i nedre delen av magen skulle försvinna. Jag önskar att det inte skulle göra fysiskt ont i bröstet, där hjärtat sitter. I hjärtat.

Du delade mig
Före och efter
Jag minns inte före
Kan inte leva i efter
Vart ska jag nu ta vägen?