Fortfarande inte fri

Det har gått sex år sedan övergreppet. Sex år och jag är fortfarande inte fri. Så fort pressen är för hög kommer ångesten krypande och då är jag där igen. I tankarna är jag fortfarande kvar hos honom, i smärtan, i rädslan. Fast i ett minne jag önskar att jag inte hade. Det känns inte hållbart längre. Jag har börjat förstå att jag kanske utvecklat PTSD vilket känns helt sjukt. Jag ser mig inte som en person som är traumatiserad men det kanske jag är. Det kanske är dags att jag börjar se det som hände för vad det faktiskt var. Sluta förminska händelsen, mig själv, mina tankar och mina känslor. Men det är svårt. Så jäkla svårt.

Kommer jag någonsin slippa tänka på dig? 

Två steg fram och ett tillbaka

Nu är den tillbaka igen, panikångesten. Det är nästan på dagen sex år sedan våldtäkten och ännu en gång är jag fast i ångestens och panikens klor. Det är lätt att tro att det är våldtäktsspökena som spökar igen eftersom flashbacks och minnen alltid kommer i samband med ångesten men jag tror inte att det är anledningen den här gången. Det finns annat som också spökar, det är bara att de här minnena är de mest smärtsamma så det är de här minnena jag minns.

Någonting som är nytt är att jag inte längre känner lika mycket skuld. Jag är inte längre flickan och skulden. Jag har växt, jag har blivit starkare och likt ett träd har jag fått tjockare bark. Jag är kvinna och skulden är hans. Jag kan skriva det nu, att det var en våldtäkt. Jag kan berätta det utan att skämmas ögonen ur mig. Det var hans val, aldrig mitt. Jag förstår det nu. Inte för att det är lätt att prata om, eller skriva om, men jag kan i alla fall göra det. Jag kan, och det kväver mig inte. Ångesten kväver mig inte. Den är där men jag andas fortfarande.

Rörelse. Jag rör mig framåt.
Utveckling. 
Du står kvar. 

365 dagar är ett år

Idag, ikväll, inatt var det 365 dagar sedan jag mötte en man som tog ett beslut att göra någonting mot mig där jag inte hade någonting att säga till om. Idag är det 365 dagar sedan ingenting ändrades medan allt blev sig olikt.

Återupplever varje minut. Snart är det över.

Kämpar fortfarande

Söndagsångest

 Det är för mycket nu

Misstag? 

Ringar på en stilla yta

Det har stått ganska stilla på minnenas vatten de senaste veckorna och livet har knatat på som det ska utan obehagliga påminnelser. Men sen så för någon dag sedan krusades ytan igen av minnen. Helt oprovocerat med full kraft. Ångest är fortfarande jobbigt, jag är bara glad att jag lärt mig hantera det nu.

Kommer alltid finnas kvar

Sliten ångest

Känner mig sliten nästan så fort jag kommer till jobbet vilket är jobbigt då jag egentligen trivs väldigt bra. Dessutom är det bara två veckors jobb kvar och sen får jag vara ledig i tre veckor innan nästa stora äventyr börjar. Jag pratade med en vän idag och vi delar vår ångest, för även om den handlar om helt olika saker så var vi på helt och hållet samma frekvens idag. Det är så skönt med såna vänner. De som bara förstår.

Stressad men älskad

Påmind

Jag ryser i hela kroppen och känner hur pulsen går upp. Magen knyter sig och det blir svårt att andas. Minnen, minnen, minnen. Att tappa kontrollen, inte kunna göra någonting för att slippa undan, smärtan, mörkret, dimman. Sen kommer tårarna.

När slutar minnena?

Det är bara du som är viktig

Jag mår illa när jag vaknar och tänker på dig. Jag sover dåligt på grund av dig. Jag drömmer om dig.

Jag minns de dagar när vi var oskiljaktiga. Jag minns dagar när du skrattade med mig. Jag minns dagar när du hade drömmar och tankar om framtiden. Jag minns när kärlek och vänskap var viktigt. Jag minns när vi delade värderingar. Jag minns att jag tyckte du var klok, varm och omtänksam. Jag minns när jag såg upp till dig och respekterade dig. Jag minns dagar då jag skulle försvarat dig mot allt. Jag minns dagar jag skulle gjort vad som helst för dig. Jag minns att jag älskade dig. Jag minns att du var min bästa vän. Jag minns att du alltid fanns där för mig. Vart tog du vägen? 

Idag skulle handlat om mig och om framtiden och om lycka. Idag kommer att handla om dig, om oro och om rädsla. För någonstans på vägen blev ditt liv viktigare än min lycka.

Jag har inte valt det här heller

Knarkare

Knarkare, Missbrukare. Beroende. Riskbrukare.

Det är måndag kväll och jag ringer dig i tron att du ska ha nyktrat till efter helgens bravader. Efter någonting som jag hoppades bara var en engångsgrej. Det var det inte. Hög som ett hus svarar du i telefon att du känner dig lugn och glad. Du har precis varit och hämtat en vän som däckat på för mycket droger med en annan vän som knappt är kontaktbar på grund av neråttjack. Du har varit inne i stan och njutit av det fina vädret med en vän idag. Ni tog amfetamin men först vill du inte erkänna vad ni tagit. Du frågar varför det spelar så stor roll och jag svarar att ska du knarka får du faktiskt stå för det. Du vill inte riktigt prata om det och jag tystnar. Tystnaden tolkar du som ett hot och börjar förklara att det inte är farligt. Att du inte tänkt överdosera och att du faktiskt inte är beroende. Enda anledningen till att jag är orolig är tydligen för att min pappa är missbrukare och du är ju inte min pappa. Du säger det argt, som att jag anklagat dig för någonting trots att jag ännu inte sagt ett ord. Du har rätt för jag blir ju faktiskt ledsen av det du säger. Jag kan inte låta bli att bli ledsen när jag hör hur du resonerar. Först om alkohol, sedan var det marijuana, efter det hasch och nu amfetamin. Jag kan inte låta bli att undra när det ska ta stopp och jag törs inte tänka på hur det ska ta stopp. Jag säger till dig att jag inte vill prata mer nu, att vi kan höras när du är nykter. Du blir arg igen, säger att jag inte har någon rätt att vara arg och ledsen, att du inte är min pappa och jag har fortfarande inte sagt ett ord. Bara att jag inte vill prata nu. Låt mig bara lägga på så kan vi höras en annan gång. Jag vill inte prata med dig såhär.

Det handlar mest av allt om att jag är rädd om dig. Jag är livrädd för vad du kan tänkas göra mot dig själv och hur det kan sluta. Kanske är det bara en fas. Kanske kommer du ut ur det här helskinnad. Kanske hinner du inte ta skada. Men hur ska jag kunna bortse från alla risker? Hur ska jag kunna förneka allt du riskerar? Hur ska jag kunna se på medan du sakta tar livet av dig själv?

Jag tappar all respekt för dig men du är fortfarande min vän. Jag älskar dig och du har varit en av mina bästa och närmsta vänner i flera år men jag är inte säker på att du är värd det här. Du får en chans att skärpa dig men inte flera. Du är alltid välkommen när du vill bygga upp något men inte när allt du gör är att medvetet förstöra. Du vet att jag kämpar med att hålla ihop mig själv, jag kan inte hålla ihop dig också. Du får inte lov att utnyttja min vänskap, mitt tålamod eller min lojalitet. I nästan två år har det handlat om dig och dina behov. Du säger att du finns här för mig också men väljer du det här livet kan du inte välja mig.

Du har förlorat mer än jag

Ångestvingar i vinden

Pendlar mellan eufori, hopp, ångest och panik.
Sån extrem jävla ångest som gnager i bröstet. Livrädd och skräckslagen. Rädd för att vara nära och precis lika rädd för att inte vara det. Rädd för att visa mig, att vara sårbar men också det fysiska. Det var som att all säkerhet, all trygghet, försvann den kvällen för sju månader sedan. Så osäker på mig själv, på min kropp, på det sexuella, det fysiska, det intima, att vara nära. Jag vet inte längre hur man gör, jag är blyg och känner mig borttappad. Mer än någonsin. Jag vet inte hur jag ska kunna njuta av nära utan att vara rädd. Jag vet inte hur jag visar vad jag vill, vad som är okej och vad jag inte vill. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på att det jag inte vill respekteras. Jag är rädd att rädslan för att inte bli lyssnad på igen ska göra att jag går med på sådant som inte känns rätt hellre än att riskera att samma sak händer igen. Att jag inte vill men att det sker ändå. Men det blir ju ett övergrepp på mig själv. Jag är också rädd för stunden då jag måste berätta för någon vad som hände. Jag är rädd för hans reaktion och rädd för att bli särbehandlad, lämnad och för att bli någon som är för skadad för att orkas med. Rädd för att bli en börda.

Jag undrar hur länge man kan träffa någon och inte ligga innan den tappar intresset. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli trygg igen. Jag undrar om det finns någon som kan orka med mig och mitt bagage någon längre tid. Jag undrar om ångesten någonsin kommer att släppa taget om mina lungor.

Är jag värd det? 

Jag vill, jag vill, jag vill. Fly.

Så tryggt och så ångestfyllt. Vill vara nära samtidigt som jag vill fly.

Rädsla

I tusen bitar och mer

Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.

Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.

Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.

Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.

Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.

Skyldig? 

Skräckslagen

Det är inte roligt längre. Jag vill inte mer. Snälla, sluta. Låt mig gå. Jag vill inte. Jag orkar inte längre. Det  är för tröttsamt att känna såhär jämt. Att aldrig veta när paniken och ångesten ska kasta sig över mig. Äta mig inifrån och ut. Ta över hela mig och tvinga mig rusa hem för att inte bryta ihop mitt framför ögonen på dig. Jag vill inte få panik för att du råkar ha mörkblå lakan. Precis som han. Eller för att du tar för dig och visar vad du vill. Jag vill inte få ångest för att en del av mig vill ha dig. Vill inte känna mig äcklig. Äcklad av mig själv, av dig, av tanken. Tanken på att ligga med dig. Ångest när jag känner att du vill. När andningen ändras och varje rörelse betyder lite mer. Det ska vara något bra. Du menar något bra. Varför kan jag inte bara känna rätt? Få det att kännas bra. Egentligen är det ju det jag vill. Att det ska vara bra. Vill inte vara trasig mer. Är trött på tårar, olust, rädsla, oro, ångest, minnen och panik.

Jag är rädd för att glömma och för att aldrig glömma. Rädd för att jag aldrig kommer att hitta tillbaka till mig själv. Rädd för att aldrig kunna komma någon riktigt nära igen. Men mest av allt är jag rädd för att inte våga säga nej. Jag är rädd för att du ska vilja och att mina ord inte ska betyda någonting. Jag är rädd för att du ska ta för dig av det som är mitt. Jag är rädd för att jag inte får bestämma över min kropp. Jag är rädd att det ska hända igen. Jag är så jävla rädd.

Jag ville ju inte

Även en snäll

Det verkar inte som att det spelar någon roll vem det är, det är alltid jobbigt. Jag kan inte, jag klarar det inte, det går bara inte. Nära. Närhet. Närmre. Panik. Ångest. Flashbacks. Fan.

Jag kan ingenting

Härdsmälta

Efter dagar med återkommande ångest och panikattacker så innehöll gårdagen droppen som fick bägaren att rinna över så att säga. Var på fest, hånglade med fel person, tappade bort en vän, var ute och sprang på stan, ramlade in i en väns trygga armar och då brast det. En av de värsta panikattacker jag någonsin haft. Jag kommer inte ihåg jättemycket men min vän berättade att jag skrikit "nej, sluta, jag vill inte och låt mig vara, inte igen" och gråtande försökt springa ifrån honom. Först hade jag kollapsat på en trapp ute och de fick inte kontakt med mig så det kom en ambulans dit också. Jag har ingen aning om hur lång tid det hela pågick men jag slapp åka med ambulansen och min vän tog med mig hem till sig. Hur mycket jag än bönade och bad om att bara få gå hem så sa han att han inte på några villkor skulle låta mig spendera natten själv. Jag tror att jag funnit mig själv en riktigt bra vän i honom.

Det var en galet obehaglig upplevelse men jag kunde nog inte ha varit bland bättre människor när det hände och det är jag galet tacksam för.

En stjärna i mörkret

Inuti

Kämpar så mycket för så lite. För att somna, för att vara vaken, för att slippa tänka, för att le. Le gör jag bara när någon ser, när jag måste. De dagar någon frågar hur jag mår. Då ler jag. Då är det bättre än någonsin. Då finns inte timmarna på badrummets golv, minutrarna i fönstret om natten, sekund efter sekund i mardrömmens grepp. Då ignorerar jag det ständiga trycket över bröstet och hur svårt det är att andas. Jag önskar att jag kunde gråta när jag inte behöver le men det är som att tårarna tagit slut för länge sen.

Värre än allt är likgiltigheten

Lovade dig

Igen gör det sådär ont i bröstet. Det känns som att jag ska dö. Jag vet att det inte är så, att allt sitter i huvudet. Att det är psykiskt. Men det känns som att jag ska dö. Ont i bröstet, kippandes efter luft och darrande händer. Kan inte sluta tänka på att jag ska dö. Vet tusen sätt att lindra ångest men inga bra. Tusen självdestruktiva sätt. Jag lovade det minst destruktiva jag vet så jag sätter mig i mitt fönster än en gång idag och röker.

Allt för att överleva

Med full kraft

Jag mår illa. Minnen snurrar i huvudet och jag kan inte svälja klumpen i halsen. Skräcken slår till med full kraft och det är som att jag är tillbaka igen. Kan känna hans andedräkt i mitt öra och jag kippar efter luft. Det kryper i kroppen av paniken, känner tryck över bröstet och hur hjärtat slår vildare och högre. Det susar i öronen och jag blir alldeles kall. Världen snurrar, jag blir yr och vet inte vem jag är eller vad jag gör här. Alla instinkter säger åt mig att fly, men vart? Vart är det meningen att jag ska ta vägen? Kan inte fly från mina tankar. Kan inte fly ifrån ett minne. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Rädda mig härifrån.

Försvinn ur mitt liv!

Lobotomi

Jag är så trött på att minnas. Ständigt dessa minnen som attackerar, river, bits och klöser. Gärna när man minst anar det. När man sitter med vänner och pratar och skrattar. Det verkar som att det inte finns någon gräns för hur mycket som kan påminna om den där dagen. Låt mig bara vara. Snälla! Bara en liten stund. En dag, några timmar.

Du har mina nätter, du har mina drömmar, du har mina tankar och du har mina önskningar
Du tog en natt och med den hela mitt liv, när ska du låta mig gå?

Du får aldrig dö

Rädslan biter tag och förlamar. Bara du finns i mitt huvud, uppfyller hela mig med skräckblandad ångest. Varför hör du inte av dig? Jag kan inte låta bli att tänka tanken - tänk om - att du är död.

Du skrämmer mig. Jämt.