En speciell människa

Gråter så att det gör ont. Det finns bara en människa som kan få mig att känna mig helt jävla värdelös. Det finns bara en människa som kan krypa under skinnet på mig såhär och såra där det gör som mest ont. Det finns bara en människa vars förväntningar jag gång på gång försöker leva upp till trots att jag vet att det aldrig kommer att lyckas. Det finns bara en människa som på ett ögonblick får mig att känna mig liten, sårbar och oviktig. Med en blick, ett ord eller den fasansfulla tystnaden. När stämningen går att skära genom med knivar vassa som rakblad och när ingenting är rätt och allting är fel.

Jag vågar inte känna runt dig

Jag och du?

Jag skriver ett brev. Tänker en tanke. Fäller en tår. Jag kan inte vara mer än såhär. Om det inte passar, låt mig veta så att jag kan välja att gå.

Tillräcklig för dig?

Påmind

Jag ryser i hela kroppen och känner hur pulsen går upp. Magen knyter sig och det blir svårt att andas. Minnen, minnen, minnen. Att tappa kontrollen, inte kunna göra någonting för att slippa undan, smärtan, mörkret, dimman. Sen kommer tårarna.

När slutar minnena?

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.

Fan också

Dina och mina sorger

Måndagen den 25e oktober 2010 förlorade du din älskade. Tisdagen den 26 oktober 2010 förlorade jag mig själv. Det var ingen bra vecka.

När allt vänds upp och ner

Huvudvärk

Var och tränade igår kväll, kom hem, åt och sen kom huvudvärken. Brutal jävla huvudvärk. Helt omänskligt ont.

Smärta

Ännu ett övergrepp

Ord från dig som jag älskar.

"Aja, nu kanske du har lärt dig någonting i alla fall. Så du kan vara lite försiktigare nästa gång."

Som ett slag i magen. Riktigt hårt och jag tappar luften för en stund.

Kanske var det mitt fel ändå

Fattigare men inte klokare

Varit på akuten igen. Huvudvärk. 400 kronor fattigare, inte mycket klokare. Trött idag men inte lika ont i alla fall. På fredag åker jag hem ett tag igen. Ska bli skönt tror jag. Har inte så mycket mer att säga. Målade lite idag.

Tomma ord

Inifrån och ut

Jag är trött inifrån och ut. Trött i själen. Jag orkar inte mer nu. Räknar varje sekund tills det är över.

Jag tänker på dig varje dag. Flera gånger varje dag. Idag fick jag höra att du inte mår bra. Det har du inte gjort på många år men nu kanske värre än någonsin. Det gör så jävla ont att jag inte kan ringa dig längre. Att du valt det du valt och att det inte är mig. Jag älskar dig. Jag behöver dig. Jag vill att du ska må bra. Jag vill prata med dig. Jag vill att du ska höra av dig och säga att du valt om. Att det är över nu. Jag tror inte att du förstår hur ont det gör i mig att tvingas välja bort dig för att orka överleva. Det är ett slag i magen när jag får höra att du varit på akuten. Att det är mitt fel är det enda som ekar i mitt huvud. Händer det dig något är det mitt fel. Mitt fel. Jag valde mig själv över dig. Mitt fel. Snälla, förlåt. Snälla, gör ingenting dumt. Snälla, välj om så att jag får en chans att göra detsamma. Snälla, glöm inte att jag älskar dig. Snälla.

Tvivlar på om det är värt det

58 dagar

Det tog längre tid innan huvudvärken kom idag. Har bara varit hemma och det har varit skönt. Visserligen har det varit full fart hela dagen och vi har fixat och donat men det har bara varit närmsta familjen hemma så det var okej ändå. Nu är jag trött och ska sova. Imorgon är en stor dag, julafton och allt. Det betyder mycket folk, att vara mycket, att tvingas orka oavsett. Jag hoppas det går bra.

Du gjorde mig trött
Så att jag inte känner igen mig själv

57 dagar

Sitter med brutal huvudvärk. Hela huvudet dunkar och jag kan knappt läsa det som står på skärmen framför mig. Mina huvudvärkstabletter är slut så jag kan bara hoppas att jag kan somna och att huvudvärken kommer att vara borta imorgon när jag vaknar. Vet att min kropp är stressad och att det är vad som framkallat huvudvärken. Trots att jag skrattat mycket idag och umgåtts med folk jag tycker om så är det påfrestande att vara så nära. Vara så mycket. Jag är förvirrad. Vet inte riktigt min plats längre och det känns konstigt. Jag vet inta vart jag har folk men det beror inte på dem, det beror på mig. Det är jag som har ändrats och vad man än kan tro så är det mycket svårare att klura ut sig själv än att klura ut någon annan som förändrats.

Du har förändrat mig
Förändringen skrämmer
Förändringen sårar
Förändringen tröttar

Sex veckor

Hög musik på och stängd dörr för att dölja sorgen och tårarna som faller. Övergiven, missförstådd, sorgsen, sårad och uppgiven för att du inte förstår att du är viktig. Ledsen för att det känns som att du inte bryr dig, om mig, om att vara viktig. Inte bara för mig men för oss också. Och så känns det så orättvist att du kan välja bort sånt som borde vara viktigt utan att känna något. Det är orättvist men också lite sorgligt att du kan glädjas åt det som är dött och inte betyder något egentligen.

Gräver ner och stänger in

Plockar upp de trasiga bitarna av det som en gång var en glad och positiv tjej från golvet. Har legat två timmar på golvet i tårar, ångest och drömmar. Orkade inte mer helt enkelt. Jag orkar inte längre, jag vill inte mer. Ta mig härifrån. Låt mig bara försvinna. Det är ändå inte värt det, jag kommer alltid att vara trasig. Skadad. Vad är det då  för mening? Jag vill inte mer.

Du kastade ner mig i denna bottenlösa avgrund
Lämnade mig i totalt mörker och hopplöshet
Jag skyller på dig men ifrågasätter jämt om det inte var mitt fel ändå

Precis ätit middag och nu bultar huvudet så där härligt igen...har inte tid eller plats för någon ångest när det är såhär illa. Vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. Vet bara att det gör ont.

Folk är på dåligt humör här hemma också, det hjälper inte. Det gör allt bara värre. Sluta klaga, sluta försöka bestämma, sluta idiotförklara, låt varandra bara vara. Kan inte folk bara vara snälla och börja uppskatta varandra lite mer, ta folk för vilka de är utan att försöka ändra på varandra, ge uppmuntran och stärkande ord hellre än att få sin egen vilja igenom jämt. Det är tröttande och idiotiskt.

Jag är trött på att minnas dig

33 dagar

Har ångest över imorgon. Då får jag tillbaka mina provsvar men jag är inte säker på att jag vill veta. Worst case scenario som sköterskan sa är hiv. Vad fan gör jag då? Då går allt jag någonsin drömt om i kras. Fy fan. Tänk positivt. Positivt. Positivt. Positivt. Det ska nog gå bra.

Jag får huvudvärk när jag äter. Så fort jag äter någonting så kommer den brutala och plågsamma huvudvärken tillbaka. Ju mer socker det är i maten desto mer huvudvärk. Blir nog Atkinsdiet eller fasta om det ska fortsättta såhär för jag har hellre ont i magen för att jag inte ätit än den där huvudvärken. Den är dödande. Den suger det lilla liv som finns kvar i mig ur min kropp och det klarar jag inte just nu. Mådde bra fam tills klockan tre då jag tänkte att jag borde äta någonting, åt en fullkornsmacka med tomat, ost och skinka och huvudvärken kom som på beställning. Inte lika illa som igår men fortfarande ligger den där och gnager. Försvinn!

Idag längtar jag hem så jävla mycket. Längtar efter mamma. Längtar efter min säng. Längtar efter mina vänner. Längtar efter Sverige. Längtar efter snö. Längtar efter julkänslor. Längtar efter tända ljus. Längtar efter pepparkakor. Första advent brukar betyda julpynt med mamma och första glöggen, i år betyder första advent ångest och huvudvärk. Jag fryser.

Låt mig vara
Låt mig andas
Låt mig leva igen

32 dagar

Det var någonting jag ville skriva om men så blev allting blankt. Det händer ofta nu för tiden, jag tänker på någonting och så plötsligt är tanken borta. Lämnar bara en skugga, an aning, som enda spår. Det är skrämmande. Jag har alltid kunnat lita på min hjärna förut men nu vet jag varken in eller ut längre. Och huvudvärken, ibland känns det som att jag ska falla ihop och aldrig resa mig mer. Det var nästan så att det hände idag. Men jag var ensam, ute, långt borta från allt, och det var så kallt. Jag tänkte att det var en vacker plats om jag inte skulle orka mer. För skulle jag inte orkat ett steg till så hade jag ju frusit ihjäl, antagligen innan någon hittat mig. Det kändes inte rätt. Det är ju inte vad jag vill, jag vill bara slippa känna för en stund. En liten, liten stund.

Jag har svårt att somna igen. Det blev faktiskt bättre ett tag och jag kunde sova ganska bra i några nätter. Vaknade bara en gång, till synes utan anledning, och kunde somna om snabbt igen. Nu har det blivit värre igen. Kan inte somna, ligger vaken i timmar, vrider, vänder. Känner hur hjärtat slår i bröstet och hur det susar i öronen. Lyssnar efter ljud, minsta tecken på liv. Paranoia. Insomnia. Somnar till slut, vaknar ett par timmar senare. Två eller tre. Andan i halsen, panik i bröstet och hjärtslag i öronen. Lyssnar. Hör honom, vet att det är han, han kommer för att skada mig, igen, hämnas, förstöra. Jag vet det. Jag vill skrika men jag kan inte. Allt är så verkligt och så overkligt. Och sen så vet jag plötsligt att det inte är sant. Som att vakna upp, fast jag var redan vaken. Eller? Klarvaken, igen. Vrider, vänder. Utmattad men klarvaken. Dåsar till, hamnar i landet mellan sömn och vakenhet, drömmer. Händer, andetag, svett, tårar, smärta. Kan inte ta mig därifrån, kan inte springa, kan inte röra mig. Är fast hos honom igen. Återupplever allt. Så plötsligt klarvaken, igen. Det börjar närma sig tidig morgon innan jag faktiskt somnar, sover på riktigt. Eller nästan i alla fall. Vaknar igen men klarar av att hålla paniken borta. Är för trött för panik, utmattad. Bara ligger, stirrar rätt ut i luften eller drar täcket över huvudet och försöker glömma. Om så bara för en stund.

Hoppas dina demoner jagar dig
I sömnen om natten
I tankarna om dagen
Till insikt om vad du gjort
Det är vad vi gör som definerar vilka vi är
Jag vet vad du gjorde

30 dagar

Kan bara fokusera på att mitt huvud känns som att det ska sprängas, kan knappt röra mig. Insomnia.

Det gör så jävla ont