Krogen

Det är inte okej att tafsa på mig. Det är inte okej att trycka sig mot mig. Och det är inte okej att följa efter mig när jag tydligt visar att jag inte vill. Det var inte okej innan och det är definitivt inte okej nu. Jag vet att det inte syns utanpå, även om det känns som det ibland, men det betyder inte att det är okej att bara ta för sig. Det är aldrig okej. Inte mot mig. Inte mot någon.

Köttmarknad

Din jävel

Jag ringde dig men nu är jag inte så säker på varför längre. Jag vet inte vad jag hoppades på. Att du skulle ändrats? Att du inte skulle försöka skylla allt på mig längre? Att du skulle lärt dig att ta ansvar över ditt liv och dina val? Du kan inte försöka vara någonting du inte varit på så länge. Det var tio år sedan du slutade vara den du ska vara, nu är det för sent. Jag kommer aldrig att lita på dig igen och även om jag aldrig kommer sluta hoppas kommer jag aldrig igen att börja tro. Jag får det bekräftat varje gång vi pratas vid, att jag inte ska tro. Att jag inte har någon anledning att tro på dig längre. Du är vuxen men beter dig fortfarande som om allt som händer är någon annans fel. Det var dags att växa upp för länge sedan. Alltför länge sedan.

En kamp jag inte kan vinna
 

Förvirring, glädje, tro och kärlek

Jag blev ledsen och förvånad och så ledsen igen. Kände något jag inte trodde, trodde att jag inget kände sen var jag ärlig och blev ledsen igen.

Du tröstar mig när jag är ledsen. Jag känner mig klok, älskad och respekterad i dina ögon. Du gör mig till en bättre människa. Någon som vågar, någon som vill, någon som hoppas och någon som vågar tro. Förut var jag rädd men nu längtar jag bara. Ingen kan förutspå hur det kommer att bli men jag vet att vad som än händer har jag en vän i dig. Det är det viktigaste. Jag saknar dig.

Kluven

Utlämnad

Jag måste påminna mig igen och igen att det är skillnad på att veta och att känna. Det är okej att det inte känns bra. Det är okej att veta att känslan inte är verklighet.

Intimitet

Give me a break!

Men vafaan, nu får det faktiskt ta och fungera!

Skit också!

Som syskon

Jag tänkte på dig igår. Jag tänkte att jag inte minns senaste gången jag såg dig. Jag tänkte att det är tråkigt att det är så. Vi ska ju vara nära egentligen. Det är så det ska vara. Och inte bor du långt borta heller. Inte ännu. Idag ska jag få träffa dig. Inte på grund av mig. Inte på grund av dig. Men på grund av den enda som någonsin kunnat föra oss närmre. Jag är glad att hon finns.

Tack fina du

Kom igen!

Men nej! Jag orkar inte mer strul nu...

Hopplöst

Herregud alltså

Jag förstår mig inte på det motsatta könet för tillfället. Den ena säger upp kontakten med mig ena dagen via sms för att sedan skicka hjärtan nästa dag. Den andra frågar chans på facebook men har ångest för att han är för gammal.

Bestäm er!

Ingen respekt för dig

Driver du med mig? Efter allting du har gjort, allt du skyllt på andra, alla du svikit, är det du som ska vara sårad? Är det dig det är synd om? Säga upp kontakten via sms, trodde mycket om dig men inte att du var så feg. Fy fan!

Så trött på sanningen, behövde en ny

Jag kan inte mer än så här

Om jag kunde vara allt det där jag inte är. Om jag aldrig var självisk men utan att trampa på mig själv. Om jag alltid uppfyllde alla andras behov och samtidigt kunde uppfylla mina egna. Om jag alltid kunde förstå. Om jag aldrig kunde döma. Om jag alltid var ordentlig, snäll och omtänksam. Om jag aldrig glömde eller gjorde fel. Om jag jämt hade alla rätt. Om jag alltid var duktig. Om jag alltid var älskvärd. Om jag alltid gjorde som du sa. Om jag aldrig ifrågasatte något. Om jag var perfekt. Skulle jag vara tillräcklig för dig då?

Aldrig nöjd

Jag och du?

Jag skriver ett brev. Tänker en tanke. Fäller en tår. Jag kan inte vara mer än såhär. Om det inte passar, låt mig veta så att jag kan välja att gå.

Tillräcklig för dig?

Jag kan inte ta ställning till det här för jag vet inte vad det är

Alltså det är himla knepigt det här med att lära känna människor. När jag väl kommit över den första artighetsfasen så blir jag liksom lite bortkommen. Jag är jävligt bra (ursäkta självgodheten) på att mingla och att kallprata. Jag kan nog kallprata med vem som helst om nästan vad som helst, det är inga problem. Men sen då? De flesta av de vänner jag har nu har jag känt i flera år och jag kommer inte riktigt ihåg hur man kommer förbi den där osäkerhetsfasen innan man börjat lära känna varandra på riktigt.

Och sen det där med att människor säger en sak och menar en annan. Det har jag inte heller några problem med. För oftast kan jag läsa vad folk egentligen menar oavsett vad de säger. Dessutom är jag en sådan person som pressar folk att vara raka och ärliga för oärlighet är det värsta jag vet. Skit samma om man tycker knäppa saker, bara man är ärlig om det. Men det jag inte förstår och inte vet hur jag ska varken läsa eller hantera det är människor som gör emot sig själva. Först gör de en sak som tyder på något och sedan gör de en annan sak som tyder på motsatsen och så säger det ingenting om nåt. Hur sjutton ska jag, eller någon, kunna tolka det?! Jag förstår faktiskt inte.

Så när du först verkar helt ointresserad av mig över huvud taget men sedan undrar om vi ska umgås mera så blir jag förvirrad. Och när du verkar uttråkad av mitt sällskap men frågar om jag vill stanna över natten men inte för att du verkar vilja ligga med mig, då blir jag ännu mer förvirrad. Och inte kan jag säga att du är motsägelsefull för du har egentligen inte sagt någonting alls om någonting. Kom igen liksom!

Förvirringen är total

Sånt som tydligen händer

Jag har inte berättat för någon vad vi gjorde. Jag har inte berättat för någon vad som hände. Vad vi inte pratade om och vad jag är som mest rädd för. Inte för någon. Det är bara du som vet.

Vänner? 

Att spela ett spel

Nej jag vet inte hur man gör sånt här. Jag kan inte reglerna i spelet, jag vet inte hur länge man ska vänta eller vad en extra smiley betyder. Jag vet inte när jag ska backa eller när jag ska vara framåt. Jag kan inte läsa eller tolka och jag vet inte när jag bör vara tyst. Jag är en sådan som säger vad jag tycker och visar vad jag känner, jag spelar inga spel och jag vill inte göra det heller. Jag kan nöja mig med att bara vara vän och jag kan bli smickrad när någon vill mer. Det spelar inte så stor roll. Det vore lättare om alla bara var ärliga, raka och uppriktiga jämt.

Knepigt

Prioriteringar

Igår gjorde någon annan så att jag lärde mig någonting om mig själv. Jag lärde mig exakt hur viktig vänskap är för mig. Vännerna kommer alltid först och det är viktigast att värna om sina relationer med de människor man älskar och bryr sig om. Jag visste redan innan att vänner är extremt viktigt för mig men igår fick jag det verkligen bekräftat.
   Jag förstår verkligen inte hur du kunde välja att svika din vän på det sättet. Det som är så viktigt för henne borde vara viktigt för dig. Det borde varit självklart. Och sättet du skötte det på visade en sida av dig som jag inte förstår eller tycker om. Trots förutsättningarna fanns det tusen bättre sätt du kunde agerat på. Besviken.

Förutom det var gårdagskvällen jättebra och mysig. Det var kul att få träffa alla igen och att få ansikten på människor jag bara hört talas om innan. Jag hade även några riktigt bra samtal med vänner om saker som legat och gnagt hos mig ett bra tag. Nu känns det utrett och det känns riktigt bra. Jag klarade också av att säga nej och göra ett rätt val som var viktigt för mig. Känns skönt.

Jag förstår inte

Jag ska inte hoppas

Försäker låtsas vara oberörd. Försöker vara alla till lags. Blir besviken på mig själv. Blir trött.


Världen är mycket finare bakom mina solglasögon, där får allting ett mjukare ljus och ingen kan se att jag gråter. 

Som då

Bara några timmar och sen är ni igång. Precis som när vi var små och ni aldrig kunde hålla sams. Jag blir så trött och besviken och jag undrar hur jag ska orka. Det är meningen att jag ska stå ut med er under lång tid. Vi ska stå ut med varandra. Det finns ingen energi för onödig ilska, irritation och dålig stämning. Jag blir så trött.

Tillbaka på en sekund

Påminnelse

En klump i magen. Man ska aldrig hoppas. Så lätt att bli besviken då.

Hmm...

Ont

Det är en ganska mörk dag idag. Har mensvärk som dödar mig lite för varje andetag. Hoppas att dagen blir bättre.

Inte på humör

Väx upp någon gång!

Jag blir så ledsen för jag orkar egentligen inte med det här. Jag orkar inte bära dig. Jag orkar inte vara den som är mest vuxen. Mest mogen. Jag orkar inte alltid vara den större människan som backar och låter andra ha rätt. Jag orkar inte vara den som anpassar sig och jag orkar inte vara den som alla kan anklaga för allt som går fel. Det finns inte tillräckligt mycket av mig för att vara allt för alla andra hela tiden. Speciellt inte nu. Jag orkar inte heller att du vänder det emot mig, att jag inte orkar. Jag blir ledsen när du inte ser mig. När du inte hör hur illa det är för att du aldrig tar dig tid. Jag blir så ledsen på mig själv när jag finns där för dig och du aldrig för mig. Jag blir ledsen när jag backar och du inte ens tittar åt mig. Jag har bett om ursäkt, varför kan du inte bara vara vuxen och se mig i ögonen?

Jag har inte bett om något av det här