Två steg fram och ett tillbaka

Nu är den tillbaka igen, panikångesten. Det är nästan på dagen sex år sedan våldtäkten och ännu en gång är jag fast i ångestens och panikens klor. Det är lätt att tro att det är våldtäktsspökena som spökar igen eftersom flashbacks och minnen alltid kommer i samband med ångesten men jag tror inte att det är anledningen den här gången. Det finns annat som också spökar, det är bara att de här minnena är de mest smärtsamma så det är de här minnena jag minns.

Någonting som är nytt är att jag inte längre känner lika mycket skuld. Jag är inte längre flickan och skulden. Jag har växt, jag har blivit starkare och likt ett träd har jag fått tjockare bark. Jag är kvinna och skulden är hans. Jag kan skriva det nu, att det var en våldtäkt. Jag kan berätta det utan att skämmas ögonen ur mig. Det var hans val, aldrig mitt. Jag förstår det nu. Inte för att det är lätt att prata om, eller skriva om, men jag kan i alla fall göra det. Jag kan, och det kväver mig inte. Ångesten kväver mig inte. Den är där men jag andas fortfarande.

Rörelse. Jag rör mig framåt.
Utveckling. 
Du står kvar. 

Nej

Det är så sjukt att jag hellre går igenom något jag inte vill, något som påminner om det som hände och något som trasar sönder mig igen än säger nej och riskerar att det inte räknas. Även om jag vet att det kommer att räknas. Även om jag vet att jag är trygg nu. Rädslan är för stor.

Jag är fortfarande rädd

365 dagar är ett år

Idag, ikväll, inatt var det 365 dagar sedan jag mötte en man som tog ett beslut att göra någonting mot mig där jag inte hade någonting att säga till om. Idag är det 365 dagar sedan ingenting ändrades medan allt blev sig olikt.

Återupplever varje minut. Snart är det över.

Kämpar fortfarande

Utlämnad

Jag måste påminna mig igen och igen att det är skillnad på att veta och att känna. Det är okej att det inte känns bra. Det är okej att veta att känslan inte är verklighet.

Intimitet

Sliten ångest

Känner mig sliten nästan så fort jag kommer till jobbet vilket är jobbigt då jag egentligen trivs väldigt bra. Dessutom är det bara två veckors jobb kvar och sen får jag vara ledig i tre veckor innan nästa stora äventyr börjar. Jag pratade med en vän idag och vi delar vår ångest, för även om den handlar om helt olika saker så var vi på helt och hållet samma frekvens idag. Det är så skönt med såna vänner. De som bara förstår.

Stressad men älskad

Jag kan inte mer än så här

Om jag kunde vara allt det där jag inte är. Om jag aldrig var självisk men utan att trampa på mig själv. Om jag alltid uppfyllde alla andras behov och samtidigt kunde uppfylla mina egna. Om jag alltid kunde förstå. Om jag aldrig kunde döma. Om jag alltid var ordentlig, snäll och omtänksam. Om jag aldrig glömde eller gjorde fel. Om jag jämt hade alla rätt. Om jag alltid var duktig. Om jag alltid var älskvärd. Om jag alltid gjorde som du sa. Om jag aldrig ifrågasatte något. Om jag var perfekt. Skulle jag vara tillräcklig för dig då?

Aldrig nöjd

Tenta

Nu gäller det. Fokusera. Prestera. Engagera mig. Fem timmar, sen är det över.

Tänk

Ångestvingar i vinden

Pendlar mellan eufori, hopp, ångest och panik.
Sån extrem jävla ångest som gnager i bröstet. Livrädd och skräckslagen. Rädd för att vara nära och precis lika rädd för att inte vara det. Rädd för att visa mig, att vara sårbar men också det fysiska. Det var som att all säkerhet, all trygghet, försvann den kvällen för sju månader sedan. Så osäker på mig själv, på min kropp, på det sexuella, det fysiska, det intima, att vara nära. Jag vet inte längre hur man gör, jag är blyg och känner mig borttappad. Mer än någonsin. Jag vet inte hur jag ska kunna njuta av nära utan att vara rädd. Jag vet inte hur jag visar vad jag vill, vad som är okej och vad jag inte vill. Jag vet inte hur jag ska kunna lita på att det jag inte vill respekteras. Jag är rädd att rädslan för att inte bli lyssnad på igen ska göra att jag går med på sådant som inte känns rätt hellre än att riskera att samma sak händer igen. Att jag inte vill men att det sker ändå. Men det blir ju ett övergrepp på mig själv. Jag är också rädd för stunden då jag måste berätta för någon vad som hände. Jag är rädd för hans reaktion och rädd för att bli särbehandlad, lämnad och för att bli någon som är för skadad för att orkas med. Rädd för att bli en börda.

Jag undrar hur länge man kan träffa någon och inte ligga innan den tappar intresset. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli trygg igen. Jag undrar om det finns någon som kan orka med mig och mitt bagage någon längre tid. Jag undrar om ångesten någonsin kommer att släppa taget om mina lungor.

Är jag värd det? 

En saltvattendroppe ner för min kind

Det finns stunder då jag fylls av en känsla, av sorg, en sorts ledsamhet över allt som är förlorat och allt som är trasigt. Om jag kunde skulle jag gråta men det finns inga tårar. Istället bär jag runt på sorgen, skriver ner sorgen och känner den ända ut i fingerspetsarna. Tar tillbaka, sätter ihop och bygger nya bitar av mig i förhoppning om att någon gång bli hel igen.

Som krossat glas

Insikter som sätter spår

Kommer till insikt ett steg i taget. Det är inget fel på dig, allt jag kommer på är egentligen bara ursäkter. Ursäkter för mig att slippa undan. Vi har saker gemensamt, annars hade vi aldrig blivit vänner. Jag tycker du ser bra ut, annars hade jag aldrig låtit dig kyssa mig. Jag irriterar mig på dig, men det är bara för att du börjar komma nära. Så nära att jag snart måste berätta sanningen. Det är vad som irriterar mig, för jag är inte redo för det än.

Jag inser också att jag måste sluta berätta för människor vad de ska tycka om mig. Måste sluta säga att jag är skadad, att de ska hålla sig borta och att jag inte är bra för dem. Det är inte rättvist. Mot dem för att de aldrig får en chans att välja. Mot mig för att ingen någonsin får komma nära. Jag förbereder mig på att bli sårad och att bli övergiven och det blir jag alltid men det är mitt fel. Förväntar man sig alltid att folk kommer svika en så gör de det till slut, förr eller senare.

Nästa person ska jag ge en chans. En ärlig chans. En chans att välja själv och en chans att ta reda på saker själv. Lite i taget, i sin takt. Nästa person ska få bestämma själv. Nästa person ska få sätta sin egen stämpel.

Väntar på dig

Stormen före crashen

Jag känner mig alldeles trött i själen och ända ut i fingerspetsarna. Tog på mig att skriva en uppsats ur en juridisk synpunkt kring införandet av en samtyckeslag i nuvarande sexualbrottslag. Det var kämpigt. Inte själva skrivandet, Gud ska veta att engagemang och intresse finns, men det inre. Det väcker så många minnen och så mycket känslor. Tror att det var bra att jag inte hade mer tid på mig. Jag chock-skrev och redovisade innan jag hann tänka. Nu ska jag få respons på uppsatsen, finjustera och sedan lämna in. Sen kan jag landa. Sen kan jag känna. Sen kan jag crasha.

Det är spännande när man märker fysiskt på kroppen att man är stressad. Jag har haft jätteont i två dagar i muskler och leder men jag har inte fattat att det är stress. Idag kom huvudvärken också. Ska försöka lindra spänningarna i kroppen genom att ge mig ut på en springtur nu. Kanske släpper det då. Eller så släpper det efter rundan, när jag får stretcha, eller i den varma duschen jag kan unna mig efteråt. Förhoppningsvis hjälper det mig att komma i säng i någorlunda vettig tid också. Sov bara fyra timmar i natt och drömde en massa också. Obehagliga drömmar om myror och vaktmästare.

Allt hör ihop

Det var ingen våldtäkt

Sitter och läser delar ur debatten om införandet av en samtyckeslag för sex. I korta drag skulle det innebära att det är förbjudet att ha sex med någon mot dennes vilja. Enligt dagens lagstiftning är det endast våldtäkt om det förekommer hot och/eller våld alternativt om personen sover, är kraftigt berusad eller av andra skäl oförmögen att säga ifrån (t.ex. handikapp). Men om offret inte slåss för att komma därifrån, om offret blir så chockat att han eller hon inte gör något motstånd och ett nej inte biter på förövaren då är det enligt dagens lagstiftning fortfarande inte våldtäkt.

6 kap. 1 § brottsbalken Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till  omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet
eller råhet.

Jag sa nej flera gånger. Jag sa att jag inte ville. Jag sa att det gjorde ont. Jag grät genom hela övergreppet. Jag slogs inte. Jag blev så chockad att jag inte gjorde något motstånd. Jag var för rädd, det gjorde för ont och det var för overkligt. Det är inte säkert att han hade blivit fälld även om det funnits en samtyckeslag men det skulle ändå varit en bekräftelse på att det inte var jag som gjorde fel. Jag ska inte behöva slåss för att slippa bli penetrerad. Det ska ingen behöva göra. 

Det var en våldtäkt

Det blir aldrig vi

Jag är ledsen men jag kan inte göra det här. Jag kan inte låta någon komma så nära. Inte ännu. Inte dig. Det måste vara över nu.

Kan bara inte

Don't look back in anger

Jag måste få välja, det är viktigt. Jag måste få välja när någon ska få komma nära. Det måste vara på mina villkor. Det är själviskt, jag vet, men annars kan jag inte. Jag kan bara inte. Ska du vara nära måste jag få bestämma. Pressa mig inte, då flyr jag. Ta inte för dig. Ta dig inga friheter. Ta ingenting för givet. Kan du förstå att jag är rädd ibland, dumdristig ibland och väldigt sårbar när du är nära så kanske jag kan lära mig att lita på dig. Kanske. Kanske någon gång. Inte nu och inte imorgon men om ett tag, när det gått en tid och jag fått testa dig. Igen och igen. Jag förstår om du inte orkar, jag förstår verkligen men då behöver du inte ens försöka.

En dum idé

I min takt med min hemlighet

Så uppmärksam på dig. Hur du rör dig, varje andetag, din hand på min axel, ett leende, en blick. Jag kommer bara närmre när jag får bestämma. Försöker du så backar jag. Ett steg fram och två tillbaka. Aldrig har jag varit så uppmärksam som nu.

Ha tålamod min vän

Det är okej att reagera såhär

Vårdguiden skriver såhär om våldtäkt:

Reaktioner efter en våldtäkt

Att bli våldtagen innebär nästan alltid ett stort trauma. En vanlig reaktion är att man söker en förklaring, ofta hos sig själv. Du kanske känner skuldkänslor och tycker att det var ditt fel eller att du kunde ha handlat annorlunda.
Hur man reagerar efter en våldtäkt skiljer sig från person till person. Vanliga reaktioner är:

• skuld- och skamkänslor
• overklighetskänslor
• nedstämdhet
• humörsvängningar
• ångest, oro och stress
• sömnproblem och mardrömmar
• "flashbacks" (påträngande minnen av det inträffade)
• att man vill undvika allt som påminner om händelsen
• fysiska reaktioner, som till exempel dålig aptit, migrän och sexuella problem.

Ibland kan du uppleva känslor och reaktioner som du inte känner igen hos dig själv. Det kan kännas som att man håller på att bli tokig. Men det kan vara bra att tillåta sig själv att ta plats och ställa krav. Det tar tid att återhämta sig efter ett övergrepp. Du får må dåligt. Du har varit med om något mycket påfrestande och det är inte konstigt att visa att du mår dåligt. Genom att acceptera dina känslor har du goda förutsättningar att bearbeta dem och gå vidare.

Jag tror att jag i omgångar redan lyckats checka av alla "symptom" som beskrivs. Det har blivit så att jag inte sökt hjälp efter det som hände då jag flyttat runt en massa på senaste tiden. Jag sa till min mor att när jag flyttar hem igen till sommaren så ska jag nog hitta någon att prata med. Hon lät väldigt undrande när hon då frågade om jag fortfarande tyckte att det var jobbigt. Jag kanske är jättekonstig men hur skulle det inte längre vara jobbigt? Det var sex månader sedan det hände och sedan dess har ingt varit sig likt. Jag vet inte riktigt vem jag är och allt jag trodde mig klarat av blev aktuellt igen. Så ja mor, det är fortfarande jobbigt. Jävligt jobbigt.

Oförstånd

Inuti

Kämpar så mycket för så lite. För att somna, för att vara vaken, för att slippa tänka, för att le. Le gör jag bara när någon ser, när jag måste. De dagar någon frågar hur jag mår. Då ler jag. Då är det bättre än någonsin. Då finns inte timmarna på badrummets golv, minutrarna i fönstret om natten, sekund efter sekund i mardrömmens grepp. Då ignorerar jag det ständiga trycket över bröstet och hur svårt det är att andas. Jag önskar att jag kunde gråta när jag inte behöver le men det är som att tårarna tagit slut för länge sen.

Värre än allt är likgiltigheten

Två sidor av samma mynt

Det är svårt hur saker kan kännas så dubbla ibland. Jag är så tacksam att du förstår, att du har varit där så att du inte blir rädd när jag behöver berätta hur jag har det. Det kan vara skönt att höra "jag vet, jag förstår" och inte känna sig ensammast och knäppast i världen för en stund. Men när jag inser vad det egentligen innebär att du vet. Att du förstår. Då blir jag så ledsen och så rädd. Ingen ska behöva förstå. Ingen ska behöva veta. Kunde jag ta ifrån alla som vet och alla som förstår händelsen som gjort att de förstår så skulle jag göra det. Kunde jag skulle jag ta på mig allas händelser. Fick jag välja, skulle jag vara helt ensam. För det finns ingen man någonsin kan önska detta. Hade jag haft fiender hade jag aldrig önskat ens dem detta. Därför önskar jag att jag vore ensam.

Ledsen för din skull men tacksam för min skull

Att välkomna vore fel

Hur är det meningen att jag någonsin ska kunna dra in någon annan i min värld igen? Det är en sak att berätta för någon vad som har hänt och en annan att låta någon leva sida vid sida med det som har hänt. Att låta någon annan leva med drömmarna, minnena, dagar då jag inte orkar göra just någonting alls, tårar, ilska, ångest, att inte kunna släppa taget, flykten, distansen, när ingen får komma nära och rädslan. Hur rättfärdigar man att ge det, tillsammans med allt annat bagage, till någon?

Jag tyr mig till dig för jag vet att du inte vill ha mig

Lika söker lika

Jag blir rädd när jag ser hur många det är ändå som läser denna blogg. Det är få jag känner som ens vet om att denna blogg finns, mycket färre än de som vet om vad som hänt och det är inte många. Så jag undrar vilka är ni? Hur hittade ni hit och varför läser ni? Jag blir rädd att ni är som jag och söker efter lika. Jag blir rädd att det har hänt er eller någon ni är nära. Tanken är skrämmande. Jag hoppas att ni bara är nyfikna och att ni aldrig behövt eller kommer att behöva uppleva det jag gått igenom men jag är rädd att det inte är så. Mina tankar går till alla er som vet precis hur det är, hur ont det gör och hur ensam man blir. Ni är starkare än ni tror.

Låt ingen annan bestämma vem du är