Hur är det meningen att jag någonsin ska kunna dra in någon annan i min värld igen? Det är en sak att berätta för någon vad som har hänt och en annan att låta någon leva sida vid sida med det som har hänt. Att låta någon annan leva med drömmarna, minnena, dagar då jag inte orkar göra just någonting alls, tårar, ilska, ångest, att inte kunna släppa taget, flykten, distansen, när ingen får komma nära och rädslan. Hur rättfärdigar man att ge det, tillsammans med allt annat bagage, till någon?
Jag tyr mig till dig för jag vet att du inte vill ha mig
Det är bättre att ångra det man gjort än att ångra att man aldrig gjorde det! Det är aldrig fel att välkomna, det är upp till den andra att tacka nej.. *tycka*
SvaraRadera