Du skrämmer mig. Du skrämmer mig så jävla mycket. Det du gör skrämmer mig. Mot dig själv, mot mig, mot andra. Jag förstår inte varför. Jag förstår inte vad du håller på med, vad du tänker eller vad du försöker åstadkomma. Jag undrar om du inte ser att du är självisk. Jag undrar om du inte ser hur illa det kan gå eller om du bara ignorerar det du redan vet. Jag trodde att det var ett långt steg även för dig. Från oskyldigt festligt till tungt och farligt. Tydligen var det inte så långt som jag trodde och den insikten är skrämmande. Jag tror inte att du förstår hur idiotiskt det är. Ändå vet du hur illa det kan gå. Du vet det genom mig, du har sett hur det påverkar de som är nära genom mig. Du vet vad jag redan slåss mot och ändå väljer du den här vägen. Du väljer att lägga det på mig och jag förstår inte varför. Det är inte okej. Ditt beteende är inte okej. Att jag ska ta på mig att vara din stöttepelare genom det här är inte heller okej. Att du ska förstöra dig själv på det här sättet är inte okej. När jag säger åt dig att inte göra något dumt med oro i rösten har det gått för långt. När jag är glad att du överlevt kvällen har det gått för långt. När jag får en klump i magen av ängslan av att tänka på dig har det gått för långt. Sluta medan du kan. Sluta innan det gått så långt att du inte hittar tillbaka. Sluta innan det är för sent. Du är för bra för det här.
Du är blind men det är inte jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar