Fortfarande inte fri

Det har gått sex år sedan övergreppet. Sex år och jag är fortfarande inte fri. Så fort pressen är för hög kommer ångesten krypande och då är jag där igen. I tankarna är jag fortfarande kvar hos honom, i smärtan, i rädslan. Fast i ett minne jag önskar att jag inte hade. Det känns inte hållbart längre. Jag har börjat förstå att jag kanske utvecklat PTSD vilket känns helt sjukt. Jag ser mig inte som en person som är traumatiserad men det kanske jag är. Det kanske är dags att jag börjar se det som hände för vad det faktiskt var. Sluta förminska händelsen, mig själv, mina tankar och mina känslor. Men det är svårt. Så jäkla svårt.

Kommer jag någonsin slippa tänka på dig? 

Skit

I feel like crap.

Nej

Det är så sjukt att jag hellre går igenom något jag inte vill, något som påminner om det som hände och något som trasar sönder mig igen än säger nej och riskerar att det inte räknas. Även om jag vet att det kommer att räknas. Även om jag vet att jag är trygg nu. Rädslan är för stor.

Jag är fortfarande rädd

Bara en dröm

Drömde härom natten att jag blev attackerad. Av någon som först verkade harmlös men som var så mycket starkare än jag trott och som bara ville mig illa. Vaknade med skriket i halsen. Hjärtat bultade så hårt i bröstet att det gjorde ont och paniken kröp i kroppen. Och då var det bara en dröm.

Alltid kvar

Utlämnad

Jag måste påminna mig igen och igen att det är skillnad på att veta och att känna. Det är okej att det inte känns bra. Det är okej att veta att känslan inte är verklighet.

Intimitet

En speciell människa

Gråter så att det gör ont. Det finns bara en människa som kan få mig att känna mig helt jävla värdelös. Det finns bara en människa som kan krypa under skinnet på mig såhär och såra där det gör som mest ont. Det finns bara en människa vars förväntningar jag gång på gång försöker leva upp till trots att jag vet att det aldrig kommer att lyckas. Det finns bara en människa som på ett ögonblick får mig att känna mig liten, sårbar och oviktig. Med en blick, ett ord eller den fasansfulla tystnaden. När stämningen går att skära genom med knivar vassa som rakblad och när ingenting är rätt och allting är fel.

Jag vågar inte känna runt dig

En saltvattendroppe ner för min kind

Det finns stunder då jag fylls av en känsla, av sorg, en sorts ledsamhet över allt som är förlorat och allt som är trasigt. Om jag kunde skulle jag gråta men det finns inga tårar. Istället bär jag runt på sorgen, skriver ner sorgen och känner den ända ut i fingerspetsarna. Tar tillbaka, sätter ihop och bygger nya bitar av mig i förhoppning om att någon gång bli hel igen.

Som krossat glas

I tusen bitar och mer

Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.

Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.

Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.

Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.

Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.

Skyldig? 

Trött

Jag vet inte om jag någonsin varit såhär trött. Helt knäckt.

Låt mig sova i fred

Stormen före crashen

Jag känner mig alldeles trött i själen och ända ut i fingerspetsarna. Tog på mig att skriva en uppsats ur en juridisk synpunkt kring införandet av en samtyckeslag i nuvarande sexualbrottslag. Det var kämpigt. Inte själva skrivandet, Gud ska veta att engagemang och intresse finns, men det inre. Det väcker så många minnen och så mycket känslor. Tror att det var bra att jag inte hade mer tid på mig. Jag chock-skrev och redovisade innan jag hann tänka. Nu ska jag få respons på uppsatsen, finjustera och sedan lämna in. Sen kan jag landa. Sen kan jag känna. Sen kan jag crasha.

Det är spännande när man märker fysiskt på kroppen att man är stressad. Jag har haft jätteont i två dagar i muskler och leder men jag har inte fattat att det är stress. Idag kom huvudvärken också. Ska försöka lindra spänningarna i kroppen genom att ge mig ut på en springtur nu. Kanske släpper det då. Eller så släpper det efter rundan, när jag får stretcha, eller i den varma duschen jag kan unna mig efteråt. Förhoppningsvis hjälper det mig att komma i säng i någorlunda vettig tid också. Sov bara fyra timmar i natt och drömde en massa också. Obehagliga drömmar om myror och vaktmästare.

Allt hör ihop

I all oändlighet

Vaknar utmattad och vågar inte somna om. Drömmer drömmar jag inte kan ta mig ur och som hänger kvar när jag vaknat. Skruvade och förvridna minnen. Äkta känslor.

Trött. Så trött.

Ont i hela kroppen. Ingen ork. Minns alldeles för mycket. Nya saker, människor, som komplicerar och tar energi. Jag vill inte mer.

Igen och igen, tar det någonsin slut?

Det var ingen våldtäkt

Sitter och läser delar ur debatten om införandet av en samtyckeslag för sex. I korta drag skulle det innebära att det är förbjudet att ha sex med någon mot dennes vilja. Enligt dagens lagstiftning är det endast våldtäkt om det förekommer hot och/eller våld alternativt om personen sover, är kraftigt berusad eller av andra skäl oförmögen att säga ifrån (t.ex. handikapp). Men om offret inte slåss för att komma därifrån, om offret blir så chockat att han eller hon inte gör något motstånd och ett nej inte biter på förövaren då är det enligt dagens lagstiftning fortfarande inte våldtäkt.

6 kap. 1 § brottsbalken Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till  omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet
eller råhet.

Jag sa nej flera gånger. Jag sa att jag inte ville. Jag sa att det gjorde ont. Jag grät genom hela övergreppet. Jag slogs inte. Jag blev så chockad att jag inte gjorde något motstånd. Jag var för rädd, det gjorde för ont och det var för overkligt. Det är inte säkert att han hade blivit fälld även om det funnits en samtyckeslag men det skulle ändå varit en bekräftelse på att det inte var jag som gjorde fel. Jag ska inte behöva slåss för att slippa bli penetrerad. Det ska ingen behöva göra. 

Det var en våldtäkt

Inte en vän

Jag är alltid, alltid, alltid där för dig, är det verkligen för mycket begärt att du ska finnas här för mig en endaste gång när jag verkligen behöver det? Inte 24 timmar senare, utan när det verkligen behövs. Inte när det passar dig, utan när du behövs. En endaste gång? Jag behövde dig igår.

Besviken

Skräckslagen

Det är inte roligt längre. Jag vill inte mer. Snälla, sluta. Låt mig gå. Jag vill inte. Jag orkar inte längre. Det  är för tröttsamt att känna såhär jämt. Att aldrig veta när paniken och ångesten ska kasta sig över mig. Äta mig inifrån och ut. Ta över hela mig och tvinga mig rusa hem för att inte bryta ihop mitt framför ögonen på dig. Jag vill inte få panik för att du råkar ha mörkblå lakan. Precis som han. Eller för att du tar för dig och visar vad du vill. Jag vill inte få ångest för att en del av mig vill ha dig. Vill inte känna mig äcklig. Äcklad av mig själv, av dig, av tanken. Tanken på att ligga med dig. Ångest när jag känner att du vill. När andningen ändras och varje rörelse betyder lite mer. Det ska vara något bra. Du menar något bra. Varför kan jag inte bara känna rätt? Få det att kännas bra. Egentligen är det ju det jag vill. Att det ska vara bra. Vill inte vara trasig mer. Är trött på tårar, olust, rädsla, oro, ångest, minnen och panik.

Jag är rädd för att glömma och för att aldrig glömma. Rädd för att jag aldrig kommer att hitta tillbaka till mig själv. Rädd för att aldrig kunna komma någon riktigt nära igen. Men mest av allt är jag rädd för att inte våga säga nej. Jag är rädd för att du ska vilja och att mina ord inte ska betyda någonting. Jag är rädd för att du ska ta för dig av det som är mitt. Jag är rädd för att jag inte får bestämma över min kropp. Jag är rädd att det ska hända igen. Jag är så jävla rädd.

Jag ville ju inte

Behandlar mig själv sämst

Jag vet att jag inte borde göra så här. Jag vet att jag testar dig. Jag vet att det inte är snällt, varken mot mig eller mot dig. Jag vet att någon kommer att bli sårad och att det med största sannolikhet är jag. Jag vet att jag förväntar mig att bli sviken. Jag vet att jag ökar risken att bli sviken genom att göra så här. Ändå gör jag det. Tveksamt om jag någonsin kommer att lära mig.

Hjälp mig sluta

Även en snäll

Det verkar inte som att det spelar någon roll vem det är, det är alltid jobbigt. Jag kan inte, jag klarar det inte, det går bara inte. Nära. Närhet. Närmre. Panik. Ångest. Flashbacks. Fan.

Jag kan ingenting

Don't look back in anger

Jag måste få välja, det är viktigt. Jag måste få välja när någon ska få komma nära. Det måste vara på mina villkor. Det är själviskt, jag vet, men annars kan jag inte. Jag kan bara inte. Ska du vara nära måste jag få bestämma. Pressa mig inte, då flyr jag. Ta inte för dig. Ta dig inga friheter. Ta ingenting för givet. Kan du förstå att jag är rädd ibland, dumdristig ibland och väldigt sårbar när du är nära så kanske jag kan lära mig att lita på dig. Kanske. Kanske någon gång. Inte nu och inte imorgon men om ett tag, när det gått en tid och jag fått testa dig. Igen och igen. Jag förstår om du inte orkar, jag förstår verkligen men då behöver du inte ens försöka.

En dum idé

Inuti

Kämpar så mycket för så lite. För att somna, för att vara vaken, för att slippa tänka, för att le. Le gör jag bara när någon ser, när jag måste. De dagar någon frågar hur jag mår. Då ler jag. Då är det bättre än någonsin. Då finns inte timmarna på badrummets golv, minutrarna i fönstret om natten, sekund efter sekund i mardrömmens grepp. Då ignorerar jag det ständiga trycket över bröstet och hur svårt det är att andas. Jag önskar att jag kunde gråta när jag inte behöver le men det är som att tårarna tagit slut för länge sen.

Värre än allt är likgiltigheten

Jag säger att det är bra

"I've said it once, I've said it twice, I've said it a thousand fucking times
That I'm okay, that I'm fine, that it's all just in my mind
But this has got the best of me and I can't seem to sleep
It's not just you're alone with me, it's just you'll never leave"

Om det är så att du aldrig kommer försvinna. Ur mina tankar, ur mina minnen, ur mina drömmar. Kommer du alltid att förfölja mig med ditt hånfulla leende och dina andetag i mitt öra. Om det är så att du tagit resten av mitt liv. Då önskar jag att du tagit hela mig. Där och då, med en gång, bara tagit mitt liv. Om det inte är så, när ska du låta mig gå?

Jag orkar inte prata med någon idag

Obefogad oro

Tankar som skrämmer. Tankar från ett tidigare liv. Trodde att de inte fanns inom mig längre. Förstod dem inte. Nu är de tillbaka och det skrämmer mig. Har vuxit och kommer inte agera som då men tanken finns där, hela tiden som en skugga över axeln.

Det finns saker som man inte pratar om. Vissa saker för att det är obekvämt, andra för att det känns för personligt eller så kanske man är rädd. Ämnen kan vara för svåra så istället låter vi dem bara vara. Trycker undan, förnekar och glömmer bort. Döden är ett sådant ämne. Det var meningen att den här bloggen skulle vara helt anonym så att jag skulle kunna skriva precis vad jag vill här. Så att jag skulle kunna skriva om alla såna ämnen. Som döden. Nu är den inte det och jag inser att jag inte skriver allt för att jag är rädd för folks reaktioner. Reaktioner från människor jag känner. Nu tänker jag ta kontrollen över bloggen igen och skriva precis allt och lita på att de som känner mig vet att skrivandet är en process, ett sätt att bearbeta för mig. Jag måste få utlopp för tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ta det som skrivs för vad det är, tankar och känslor, inget annat. Promise?

Det är långt från tanke till handling