Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.
Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.
Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.
Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.
Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.
Skyldig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar