Det var ju inte mitt fel

"People have a hard time accepting the fact that bad things can happen to good people, and therefore, people will often alter their perceptions of a victim, assuming that they must somehow be at fault." (Albert Camus)

Norge 2011-07-23

Det finns saker som inte ska hända. Det finns saker som ingen ska vilja göra. Det finns saker ingen ska behöva bli utsatt för.

Vila i frid

Ingen respekt för dig

Driver du med mig? Efter allting du har gjort, allt du skyllt på andra, alla du svikit, är det du som ska vara sårad? Är det dig det är synd om? Säga upp kontakten via sms, trodde mycket om dig men inte att du var så feg. Fy fan!

Så trött på sanningen, behövde en ny

Jag kan inte mer än så här

Om jag kunde vara allt det där jag inte är. Om jag aldrig var självisk men utan att trampa på mig själv. Om jag alltid uppfyllde alla andras behov och samtidigt kunde uppfylla mina egna. Om jag alltid kunde förstå. Om jag aldrig kunde döma. Om jag alltid var ordentlig, snäll och omtänksam. Om jag aldrig glömde eller gjorde fel. Om jag jämt hade alla rätt. Om jag alltid var duktig. Om jag alltid var älskvärd. Om jag alltid gjorde som du sa. Om jag aldrig ifrågasatte något. Om jag var perfekt. Skulle jag vara tillräcklig för dig då?

Aldrig nöjd

Oro

Vad hände? 

En speciell människa

Gråter så att det gör ont. Det finns bara en människa som kan få mig att känna mig helt jävla värdelös. Det finns bara en människa som kan krypa under skinnet på mig såhär och såra där det gör som mest ont. Det finns bara en människa vars förväntningar jag gång på gång försöker leva upp till trots att jag vet att det aldrig kommer att lyckas. Det finns bara en människa som på ett ögonblick får mig att känna mig liten, sårbar och oviktig. Med en blick, ett ord eller den fasansfulla tystnaden. När stämningen går att skära genom med knivar vassa som rakblad och när ingenting är rätt och allting är fel.

Jag vågar inte känna runt dig

Jag och du?

Jag skriver ett brev. Tänker en tanke. Fäller en tår. Jag kan inte vara mer än såhär. Om det inte passar, låt mig veta så att jag kan välja att gå.

Tillräcklig för dig?

Det du inte vill lyssna på

Jag blir sårad när du talar om mig som om jag vore en hemsk och självisk människa så fort du är arg på mig. Det suddar ut alla gånger du säger att jag är omtänksam. Jag blir ledsen när det verkar som att du tror att jag är uträknande och gör dåliga saker med flit. Varför skulle jag vilja vara elak? Jag blir frustrerad när du inte lyssnar utan bara skriker och det inte spelar någon roll vad jag säger. Då känner jag mig som fem år igen. Jag förstår inte de gånger då det känns som att du är arg bara för sakens skull. Tycker du om att klaga på mig? Jag försöker verkligen förstå dina anledningar till att saker och ting ska vara på vissa sätt och jag försöker att rätta mig efter dem, men när det blir fel ändå vet jag inte hur jag ska göra. Då känns det som att du aldrig blir nöjd. Jag blir arg när du säger åt mig vad jag tänker. Du vet inte vad jag tänker för du lyssnar nästan aldrig och jag tror inte att du ens försöker förstå. Jag blev glad när vi sa att vi verkligen skulle försöka att kommunicera den här gången. Nu känns det som att det aldrig kommer att fungera och då vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Jag kan inte försöka ensam

Villkorslöst heter det

Jag kan inte andas när du är nära. Jag kan inte leva när jag är rädd och orolig jämt. Jag orkar inte med dig när du leder till ångest. Det finns för mycket redan. Jag behöver någonstans där jag kan få bara vara. Där det som är mitt är mitt och om jag vill ha kaos så får det vara kaos. Jag behöver friheten att få vara spontan och möjligheten att välja. Jag sa till dig en gång att jag varit rädd för dig. Det gjorde dig ledsen men jag ser inte hur du försöker ändra dig för att jag inte ska vara det längre. Jag är äldre nu och kan säga ifrån så jag är inte rädd, men jag mår inte bra såhär heller. Du säger att jag är välkommen här och att du älskar mig för den jag är. Lämna rum för mig att vara precis som jag är då. Annars sluta ljug för mig.

Jag kan inte bo här

Kära mor

Så lika. Så olika. Det är som att vi talar olika språk, du och jag. Det finns så mycket du inte ser. Sådant som du inte förstår och aldrig kommer att förstå. Saker jag aldrig kommer att berätta. Det är för smärtsamt för dig och för nära för mig. Du dömer utifrån din världsbild. Jag säger att jag förstår men det betyder inte att jag tänker ändra mig. Jag kan förstå dig och tycka annorlunda ändå. Du kan inte förstå. Jag tror inte att du vill det.

Ändå älskar vi varandra

Väx upp någon gång!

Jag blir så ledsen för jag orkar egentligen inte med det här. Jag orkar inte bära dig. Jag orkar inte vara den som är mest vuxen. Mest mogen. Jag orkar inte alltid vara den större människan som backar och låter andra ha rätt. Jag orkar inte vara den som anpassar sig och jag orkar inte vara den som alla kan anklaga för allt som går fel. Det finns inte tillräckligt mycket av mig för att vara allt för alla andra hela tiden. Speciellt inte nu. Jag orkar inte heller att du vänder det emot mig, att jag inte orkar. Jag blir ledsen när du inte ser mig. När du inte hör hur illa det är för att du aldrig tar dig tid. Jag blir så ledsen på mig själv när jag finns där för dig och du aldrig för mig. Jag blir ledsen när jag backar och du inte ens tittar åt mig. Jag har bett om ursäkt, varför kan du inte bara vara vuxen och se mig i ögonen?

Jag har inte bett om något av det här

Det är bara du som är viktig

Jag mår illa när jag vaknar och tänker på dig. Jag sover dåligt på grund av dig. Jag drömmer om dig.

Jag minns de dagar när vi var oskiljaktiga. Jag minns dagar när du skrattade med mig. Jag minns dagar när du hade drömmar och tankar om framtiden. Jag minns när kärlek och vänskap var viktigt. Jag minns när vi delade värderingar. Jag minns att jag tyckte du var klok, varm och omtänksam. Jag minns när jag såg upp till dig och respekterade dig. Jag minns dagar då jag skulle försvarat dig mot allt. Jag minns dagar jag skulle gjort vad som helst för dig. Jag minns att jag älskade dig. Jag minns att du var min bästa vän. Jag minns att du alltid fanns där för mig. Vart tog du vägen? 

Idag skulle handlat om mig och om framtiden och om lycka. Idag kommer att handla om dig, om oro och om rädsla. För någonstans på vägen blev ditt liv viktigare än min lycka.

Jag har inte valt det här heller

Vännen min, vart tog du vägen?

Jag tycker att du är självisk och det gör mig arg. Jag vill inte göra det här till någonting om mig men när du väljer att göra det såhär så handlar det plötsligt om mig ändå. Du utnyttjar mig samtidigt som du vänder mitt förflutna och mina erfarenheter emot mig. Du tvekar inte att använda din kunskap om mina svaga punkter emot mig och det sårar mig nåt så fruktansvärt. Du är blind för dig själv och tror att du ser andra tydligare än någonsin. Men din värld har krympt och ingenting viktigt finns i den längre. Jag ska göra allt jag kan för att spräcka din bubbla och jag hoppas att du landar hårt när du faller. Så hårt att du aldrig glömmer. Så hårt att du blir rädd. Lika rädd som jag är nu. Så hårt att du aldrig väljer bort kärlek och vänskap igen. Jag försöker att älska dig men du gör det så jävla svårt.

Vakna, snälla vakna

Knarkare

Knarkare, Missbrukare. Beroende. Riskbrukare.

Det är måndag kväll och jag ringer dig i tron att du ska ha nyktrat till efter helgens bravader. Efter någonting som jag hoppades bara var en engångsgrej. Det var det inte. Hög som ett hus svarar du i telefon att du känner dig lugn och glad. Du har precis varit och hämtat en vän som däckat på för mycket droger med en annan vän som knappt är kontaktbar på grund av neråttjack. Du har varit inne i stan och njutit av det fina vädret med en vän idag. Ni tog amfetamin men först vill du inte erkänna vad ni tagit. Du frågar varför det spelar så stor roll och jag svarar att ska du knarka får du faktiskt stå för det. Du vill inte riktigt prata om det och jag tystnar. Tystnaden tolkar du som ett hot och börjar förklara att det inte är farligt. Att du inte tänkt överdosera och att du faktiskt inte är beroende. Enda anledningen till att jag är orolig är tydligen för att min pappa är missbrukare och du är ju inte min pappa. Du säger det argt, som att jag anklagat dig för någonting trots att jag ännu inte sagt ett ord. Du har rätt för jag blir ju faktiskt ledsen av det du säger. Jag kan inte låta bli att bli ledsen när jag hör hur du resonerar. Först om alkohol, sedan var det marijuana, efter det hasch och nu amfetamin. Jag kan inte låta bli att undra när det ska ta stopp och jag törs inte tänka på hur det ska ta stopp. Jag säger till dig att jag inte vill prata mer nu, att vi kan höras när du är nykter. Du blir arg igen, säger att jag inte har någon rätt att vara arg och ledsen, att du inte är min pappa och jag har fortfarande inte sagt ett ord. Bara att jag inte vill prata nu. Låt mig bara lägga på så kan vi höras en annan gång. Jag vill inte prata med dig såhär.

Det handlar mest av allt om att jag är rädd om dig. Jag är livrädd för vad du kan tänkas göra mot dig själv och hur det kan sluta. Kanske är det bara en fas. Kanske kommer du ut ur det här helskinnad. Kanske hinner du inte ta skada. Men hur ska jag kunna bortse från alla risker? Hur ska jag kunna förneka allt du riskerar? Hur ska jag kunna se på medan du sakta tar livet av dig själv?

Jag tappar all respekt för dig men du är fortfarande min vän. Jag älskar dig och du har varit en av mina bästa och närmsta vänner i flera år men jag är inte säker på att du är värd det här. Du får en chans att skärpa dig men inte flera. Du är alltid välkommen när du vill bygga upp något men inte när allt du gör är att medvetet förstöra. Du vet att jag kämpar med att hålla ihop mig själv, jag kan inte hålla ihop dig också. Du får inte lov att utnyttja min vänskap, mitt tålamod eller min lojalitet. I nästan två år har det handlat om dig och dina behov. Du säger att du finns här för mig också men väljer du det här livet kan du inte välja mig.

Du har förlorat mer än jag

I tusen bitar och mer

Varje dag önskar jag att jag hade gjort mera motstånd. Varje dag önskar jag att jag hade slagits allt vad jag kunde för att slippa undan det som skedde. Inte för att jag vill skada någon men för att jag då hade haft bevis på att det hände. Ibland önskar jag nästan att jag skulle få en andra chans, en chans att slå mig fri. Sen så inser jag vad den önskan verkligen betyder och då önskar jag inte så mer. Men kanske förstår ni hur jag tänker ändå. För är det något som verkligen är jobbigt så är det att inte bli trodd. Jag kan aldrig bevisa vad han gjorde mot mig. Aldrig. Om jag ändå kunde släppa in den som misstror mig i mitt huvud bara en minut, eller kanske under en mardrömsfylld natt eller en panikångestattack, då skulle allting bli klart. Det går inte att ljuga fram minnen. Det går inte att fantisera sig till något av det som göms i mitt huvud, i mina drömmar. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag gjorde och gör men jag vill att folk ska förstå. Jag vill att folk ska förstå hur ett övergrepp kan krossa hela ens värld och hur allting sedan kan bli tusen gånger värre, trots att man trodde att man redan nått botten, när man sedan blir ifrågasatt.

Den andra personen som fick reda på vad som hänt tvingade mig att anmäla. Det var två dagar efter att det hänt. Det var mitt i natten och jag har aldrig varit så rädd. Inte ens under våldtäkten var jag så rädd som då. Jag skulle tvingas lita på två vilt främmande personer med min historia om det värsta jag varit med om när jag precis lärt mig att aldrig lita på någon mer, någonsin. Jag kunde knappt själv komma ihåg vad som hänt, jag ville ju bara förtränga allting. Ville inte minnas. När jag berättat det jag kunde och gett bort mina kläder fick jag gå och lägga mig i väntan på morgonen och den rättsliga undersökningen. Jag sov inte mycket den natten.

Dagen efter minns jag bara fragment av men det jag aldrig kommer att glömma är under slutet av dagen, i förhörsrummet när jag tvekar om att vittna eftersom att jag inser att jag inte vet om jag kommer att klara av en rättegång. Skräcken som tog över mig vid tanken på att möta honom i rätten och tvingas lyssna på hans nekanden var outhärdlig. Jag som lyckats hålla mig samman dittills bröt ihop totalt. Tårarna bara strömmade fram och jag kände mig som en trasdocka och som att jag skulle falla isär på riktigt. Då, när jag var som mest nedbruten, fick jag höra av polischefen att mina ord kanske var en lögn. Att jag ångrat mig för att det inte var sant. Att det kanske var mitt eget fel att det hände. Och var det inte så att jag ljög så skulle det vara mitt fel om han våldtog igen ifall jag inte vittnade. Jag fick också höra att en annan tjej blivit våldtagen den natten, av en annan man, och att hon inte kunnat bli undersökt eftersom att jag blivit det så om jag inte vittnade så skulle det också vara mitt fel. Det var mitt fel, allting var mitt fel.

Sen minns jag inte mer av förhöret. Jag vet att jag vittnade men jag minns inte. Minns inte hur jag kom hem. Minns inte om det var någon hemma. Minns att jag sjönk ner på golvet upplöst i tårar. Sen minns jag inte mer.

Tänk om det inte hade varit mitt fel. Tänk om det hade räckt med att jag inte ville. Vad skönt det hade varit. Vad mycket helare jag hade varit.

Skyldig? 

Samtycke

Jag läser och läser och läser på olika sidor kring debatten om införandet av en samtyckesreglering i sexualbrottslagen och jag kan inte sluta hänföras av de som verkligen slåss för att slippa samtycke till sex. Jag börjar undra vad de är för sorts människor om de nu tycker att det är så hemskt att den man ska ha sex med måste vilja ha sex med en för att det ska vara okej. Varför skulle man vilja ha sex med någon som inte vill? Om man inte är säker på att den andra vill, kan man inte fråga då? Eller bör man ens ha sex då?

Det handlar inte om att man vill sätta dit medelsvensson som ibland går med på att ha sex trots att h*n egentligen är för trött. Det handlar inte heller om att man måste skriva några kontrakt kring samtycke till sex. Det handlar inte om att stämpla oskyldiga som offer och förövare. Och det handlar definitivt inte om någon omvänd bevisbörda som många påstår. Bevis för att övergreppet ägt rum måste fortfarande vara det viktigaste. Ord kommer fortfarande att stå mot ord och kanske kommer införandet inte heller leda till att fler mål går till åtal och att fler fälls men det sänder ut en signal. Det sänder ut en signal om att det är inte okej att ligga med någon som inte vill trots att h*n inte gjorde motstånd. Det sänder ut en signal som säger att sex bara är okej om båda vill, om båda har ett fritt val och fortfarande vill. Det visar att sex inte är en rättighet utan något som bara ska ske i samtycke mellan två personer. Dagens lagstiftning gör partnern tillgänglig för sex ända tills denne säger nej. Med en ny lagstiftning är partnern inte tillgänglig förrän denne säger ja. Är det verkligen så konstigt?

Psykologer vittnar om att passivitet under ett övergrepp är vanligare än att offret gör motstånd. Det handlar om chock och rädsla men även om överlevnad. Instinkten säger åt människan att göra allt för att överleva, i dessa fall är passivitet ett av sätten. När man som offer inser att ett "nej" inte spelar någon roll och att det som håller på att hända kommer att ske mot ens vilja, då är det lätt att reagera med passivitet. Det finns till och med en engelsk term för detta fenomen; frozen-fright. Det är i fall som dessa, då offret inte gör motstånd, som en samtyckeslag skulle kunna göra nytta. Lagen skulle kunna lägga fokus på gärningsmannens beteende och frågor om hur den misstänkte försäkrat sig om den andre personens samtycke skulle bli aktuella. De mål som idag inte leder till fällande dom där offret varit halvsovande eller måttligt berusad skulle kunna fällas med en samtyckeslag om den innebar att det inte var okej att ha sex med någon som inte samtyckt till detta.

Sex är inte en rättighet och ingen har rätt till någon annans kropp innan den tydligt förmedlat att den vill. Kan man inte läsa sådana signaler så kanske man inte ska ha sex helt enkelt.

Nej till ofrivilligt sex

Ett misstag

Jag hatar när jag känner på mig någonting, att någonting är fel, och så är det så. Har kännt det i flera dagar, sen i helgen. Bara vetat att det var något som hände och att allting förändrats. Jag blir arg och ledsen. På mig för att jag inte förstod bättre. På dig för att du inte sa ifrån. Säg åt mig, berätta, skrik, var arg, var ledsen, låt mig få veta att jag har gjort fel, vad jag har gjort fel. Det värsta du kan göra är att låtsas som ingenting. Jag märker ju sånt. Och vänner behandlar inte varandra så, de är ärliga. Jag vill ju bara vara din vän.

Förlåt, jag menade aldrig att såra dig

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.



Fan också

Det var ingen våldtäkt

Sitter och läser delar ur debatten om införandet av en samtyckeslag för sex. I korta drag skulle det innebära att det är förbjudet att ha sex med någon mot dennes vilja. Enligt dagens lagstiftning är det endast våldtäkt om det förekommer hot och/eller våld alternativt om personen sover, är kraftigt berusad eller av andra skäl oförmögen att säga ifrån (t.ex. handikapp). Men om offret inte slåss för att komma därifrån, om offret blir så chockat att han eller hon inte gör något motstånd och ett nej inte biter på förövaren då är det enligt dagens lagstiftning fortfarande inte våldtäkt.

6 kap. 1 § brottsbalken Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till  omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet
eller råhet.

Jag sa nej flera gånger. Jag sa att jag inte ville. Jag sa att det gjorde ont. Jag grät genom hela övergreppet. Jag slogs inte. Jag blev så chockad att jag inte gjorde något motstånd. Jag var för rädd, det gjorde för ont och det var för overkligt. Det är inte säkert att han hade blivit fälld även om det funnits en samtyckeslag men det skulle ändå varit en bekräftelse på att det inte var jag som gjorde fel. Jag ska inte behöva slåss för att slippa bli penetrerad. Det ska ingen behöva göra. 

Det var en våldtäkt

Ju mer jag tänker

Arg. Besviken. Sårad. Ledsen. Trött. Misslyckad. Orolig. Förbannad. Kränkt. Förolämpad. Stressad. Förvirrad. Tragisk. Värdelös. Förlorad. Ilsken. Skadad. Förstörd. Krossad. Sorgsen. Irriterad. Olycklig. Orättvis. Rädd. Stött. Ledsen. Ledsen. Ledsen. Och arg. Jävligt arg.

Fan också