Knarkare

Knarkare, Missbrukare. Beroende. Riskbrukare.

Det är måndag kväll och jag ringer dig i tron att du ska ha nyktrat till efter helgens bravader. Efter någonting som jag hoppades bara var en engångsgrej. Det var det inte. Hög som ett hus svarar du i telefon att du känner dig lugn och glad. Du har precis varit och hämtat en vän som däckat på för mycket droger med en annan vän som knappt är kontaktbar på grund av neråttjack. Du har varit inne i stan och njutit av det fina vädret med en vän idag. Ni tog amfetamin men först vill du inte erkänna vad ni tagit. Du frågar varför det spelar så stor roll och jag svarar att ska du knarka får du faktiskt stå för det. Du vill inte riktigt prata om det och jag tystnar. Tystnaden tolkar du som ett hot och börjar förklara att det inte är farligt. Att du inte tänkt överdosera och att du faktiskt inte är beroende. Enda anledningen till att jag är orolig är tydligen för att min pappa är missbrukare och du är ju inte min pappa. Du säger det argt, som att jag anklagat dig för någonting trots att jag ännu inte sagt ett ord. Du har rätt för jag blir ju faktiskt ledsen av det du säger. Jag kan inte låta bli att bli ledsen när jag hör hur du resonerar. Först om alkohol, sedan var det marijuana, efter det hasch och nu amfetamin. Jag kan inte låta bli att undra när det ska ta stopp och jag törs inte tänka på hur det ska ta stopp. Jag säger till dig att jag inte vill prata mer nu, att vi kan höras när du är nykter. Du blir arg igen, säger att jag inte har någon rätt att vara arg och ledsen, att du inte är min pappa och jag har fortfarande inte sagt ett ord. Bara att jag inte vill prata nu. Låt mig bara lägga på så kan vi höras en annan gång. Jag vill inte prata med dig såhär.

Det handlar mest av allt om att jag är rädd om dig. Jag är livrädd för vad du kan tänkas göra mot dig själv och hur det kan sluta. Kanske är det bara en fas. Kanske kommer du ut ur det här helskinnad. Kanske hinner du inte ta skada. Men hur ska jag kunna bortse från alla risker? Hur ska jag kunna förneka allt du riskerar? Hur ska jag kunna se på medan du sakta tar livet av dig själv?

Jag tappar all respekt för dig men du är fortfarande min vän. Jag älskar dig och du har varit en av mina bästa och närmsta vänner i flera år men jag är inte säker på att du är värd det här. Du får en chans att skärpa dig men inte flera. Du är alltid välkommen när du vill bygga upp något men inte när allt du gör är att medvetet förstöra. Du vet att jag kämpar med att hålla ihop mig själv, jag kan inte hålla ihop dig också. Du får inte lov att utnyttja min vänskap, mitt tålamod eller min lojalitet. I nästan två år har det handlat om dig och dina behov. Du säger att du finns här för mig också men väljer du det här livet kan du inte välja mig.

Du har förlorat mer än jag