Det är inte roligt längre. Jag vill inte mer. Snälla, sluta. Låt mig gå. Jag vill inte. Jag orkar inte längre. Det är för tröttsamt att känna såhär jämt. Att aldrig veta när paniken och ångesten ska kasta sig över mig. Äta mig inifrån och ut. Ta över hela mig och tvinga mig rusa hem för att inte bryta ihop mitt framför ögonen på dig. Jag vill inte få panik för att du råkar ha mörkblå lakan. Precis som han. Eller för att du tar för dig och visar vad du vill. Jag vill inte få ångest för att en del av mig vill ha dig. Vill inte känna mig äcklig. Äcklad av mig själv, av dig, av tanken. Tanken på att ligga med dig. Ångest när jag känner att du vill. När andningen ändras och varje rörelse betyder lite mer. Det ska vara något bra. Du menar något bra. Varför kan jag inte bara känna rätt? Få det att kännas bra. Egentligen är det ju det jag vill. Att det ska vara bra. Vill inte vara trasig mer. Är trött på tårar, olust, rädsla, oro, ångest, minnen och panik.
Jag är rädd för att glömma och för att aldrig glömma. Rädd för att jag aldrig kommer att hitta tillbaka till mig själv. Rädd för att aldrig kunna komma någon riktigt nära igen. Men mest av allt är jag rädd för att inte våga säga nej. Jag är rädd för att du ska vilja och att mina ord inte ska betyda någonting. Jag är rädd för att du ska ta för dig av det som är mitt. Jag är rädd för att jag inte får bestämma över min kropp. Jag är rädd att det ska hända igen. Jag är så jävla rädd.
Jag ville ju inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar