Bländande ljust

Efter allt det som är svårt finns det lycka. Jag vet det för att jag känner det själv precis just nu. Allt det där jag var rädd att jag aldrig skulle kunna känna igen, det känner jag. Fjärilar i magen, bubbel i kroppen, energi som bara vill ut och att jag inte kan sluta le. Tankar om framtiden, att jag kan få vara som alla andra, uppnå det jag drömmer om och få vara riktigt lycklig.

Det går inte att sudda gamla minnen men det går alltid att skapa nya

Hönan eller ägget

Jag undrar om jag bara älskar dig när jag får sakna dig riktigt mycket. Eller om jag saknar dig så mycket för att jag älskar dig. Hur ska man kunna veta?

Jag vet att jag är trött på att drömma mardrömmar. Det är inte särskilt roligt att vakna med andan i halsen natt efter natt. Det är inte heller roligt att sitta fast och att inte kunna vakna fastän man vill.

Jag är aldrig säker

Hur?

Jag tycker det här är jättesvårt. Jag behöver någon som är här. Jag behöver dig. Du är inte här och jag är inte hos dig. Jag känner inte att jag kan be dig att vara här så att jag kan testa om det verkligen är dig jag vill ha. Här. Jag vill inte testa någon annan istället för dig. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna veta. Jag vet inte vad jag vill. Jag tycker det är läskigt att du verkar så säker. Det här är svårt för mig.

Det är svårt att leva upp till din kärlek

Släpp taget, annars gör jag det

Ibland tvekar jag om oss. Jag undrar om det är värt det när det blir såhär. Jag känner att jag offrar ganska mycket för dig, om jag ska fortsätta med det så måste det kännas som att det ger mig någonting. Det får inte bli en börda för det är det redan på grund av situationen. Du måste lita på mig, men än viktigare är att du måste lita på dig själv. Du måste veta dina gränser, veta vart ditt ansvar slutar och vart mitt börjar. Lita på att jag vet mitt ansvar för mina känslor och mina handlingar som påverkar oss. Lita på att jag berättar för dig allt du behöver veta. Lita på att du är bra nog. Lita på att det som händer utanför din kontroll inte alltid kommer att skada dig.

Jag måste få känna saker som inte är positiva. Jag måste få reagera på oss och på dig utan att du går under. Utan att du förstör dig själv i dina grubblerier. Utan att det är ditt fel. Jag tänker mycket, jag känner mycket och jag har många åsikter. Jag delar med mig av det mesta till dig men jag måste få vara redo för att det ska bli rätt. Jag vill inte alltid reagera på alla mina känslor. Väljer jag att ta ett steg tillbaka och inte berätta måste det vara okej med dig. Då måste du släppa det och inse att det inte är något du kan påverka. Du kan inte rädda mig, laga mig eller alltid hjälpa mig. Det jag känner gör inte heller att du inte är nog. Du räcker alltid till. Ibland behöver jag fundera över det jag känner för ibland är det inte helt enkelt. Ibland är det helt irrationellt och det skulle skada dig mer om jag berättade med en gång. Ibland kommer jag fram till att jag vill berätta för dig vad jag kände och tänkte men lika ofta var det inte så viktigt och lika ofta kommer jag fram till att jag inte alls känner så längre. Kanske hade jag bara en dålig dag. Kanske var jag bara trött. Kanske överreagerade jag. Kanske var det egentligen något annat som låg till grund för min reaktion. Nästan aldrig är det ditt fel.

Jag tror att du är rädd för att förstöra oss. Jag tror att du är rädd för att förlora det du tycker är bra, den du tycker om. Jag tror att du är livrädd för att tappa kontrollen. Får inte jag utrymme att känna alla sorters känslor så förstör du oss. Känner jag mig tvingad till att visa upp något som inte är sant förlorar du mig. Och det du inte inser är att så fort du kände kärlek hade du redan tappat all kontroll.

Litar du på mig? 

Under mitt skinn

Ibland är det för svårt. Det är därför jag gör sådär. Knuffar undan dig. Så att du ska få din chans att fly, liksom innan det är för sent. Fast du sa att det redan är för sent. Att ingenting gör ondare än att inte försöka. Att du inte kommer ångra dig. Och så sa du att du tycker ju så himla mycket om mig. Och ja, jag känner ju så också. Mot dig alltså. Men det är ju därför det är läskigt och svårt och jobbigt. Det är ju därför jag försöker knuffa bort dig. Bort. Bort. Bort. När jag säger så och du envisas med att komma närmare ändå. Då tänker jag att kanske, kanske, är det här rätt trots allt.

Kärlek är en gåva, kasta inte bort den

Världens bästa känsla

Jag är kär. Så att det känns i hela kroppen. Kärlek som pirrar i tårna, värmer i hjärtat och lyser ur ögonen.

Räknar varje sekund

Så mycket, så enkelt, så underbart

Ibland är det som att jag översköljs av känslor. Det kommer fort och slår till hårt. Positiva och negativa känslor. Jag saknar dig så himla mycket. Det finns så mycket jag vill dela med dig, uppleva med dig, lära känna med dig. Hos dig. Du gör mig glad. Även fast det känns så att det gör ont i hjärtat när jag tänker på dig gör du mig lycklig. Det är så enkelt med dig. Med oss. Du vill mig väl, jag vill dig väl. Vi kan prata. Vi kan skratta. Vi kan gråta. Det jag känner är okej. Det jag går igenom är okej. Det jag gått igenom är okej. Jag är okej. Du tycker om mig för den jag är, allt som jag är. Du är nyfiken på mig. Du accepterar mig. Du lyfter mig, får mig att tro, får mig att vara mitt allra bästa jag. Jag tycker om dig så himla mycket. Jag tror att jag älskar dig.

Vackra värld
 

Din jävel

Jag ringde dig men nu är jag inte så säker på varför längre. Jag vet inte vad jag hoppades på. Att du skulle ändrats? Att du inte skulle försöka skylla allt på mig längre? Att du skulle lärt dig att ta ansvar över ditt liv och dina val? Du kan inte försöka vara någonting du inte varit på så länge. Det var tio år sedan du slutade vara den du ska vara, nu är det för sent. Jag kommer aldrig att lita på dig igen och även om jag aldrig kommer sluta hoppas kommer jag aldrig igen att börja tro. Jag får det bekräftat varje gång vi pratas vid, att jag inte ska tro. Att jag inte har någon anledning att tro på dig längre. Du är vuxen men beter dig fortfarande som om allt som händer är någon annans fel. Det var dags att växa upp för länge sedan. Alltför länge sedan.

En kamp jag inte kan vinna
 

Det är svårt med känslor

Jag är kär och rädd. Rädd och kär.

Han kommer tillbaka. I november. Och jag åker dit i december.

Förälskad och galen
 

Du och jag och ingen annan

Jag har levt i en dröm de senaste dagarna. En bra dröm. En dröm om kärlek.

Jag vill vara där du är

Förvirring, glädje, tro och kärlek

Jag blev ledsen och förvånad och så ledsen igen. Kände något jag inte trodde, trodde att jag inget kände sen var jag ärlig och blev ledsen igen.

Du tröstar mig när jag är ledsen. Jag känner mig klok, älskad och respekterad i dina ögon. Du gör mig till en bättre människa. Någon som vågar, någon som vill, någon som hoppas och någon som vågar tro. Förut var jag rädd men nu längtar jag bara. Ingen kan förutspå hur det kommer att bli men jag vet att vad som än händer har jag en vän i dig. Det är det viktigaste. Jag saknar dig.

Kluven

Vetskap

Gör jag det här mot mig själv?

Osäker

Vackra livet

Jag lät någon komma nära. Höll inte garden uppe och så hände det här. Jag blev förälskad. I helt fel person egentligen men det hindrar inte fjärilarna i magen från att fladdra. Det gör inte mindre ont sådär som kärlek gör när den är på riktigt bara för att det egentligen inte är någon bra idé. Jag har aldrig varit den som följer strömmen och andras idéer. Jag går min väg och den är nåt utav det snårigaste jag sett men jag får se mycket på vägen. Det är ju det som räknas säger de visa, resan, inte målet.

Han kommer hit. Långt bortifrån hela vägen hit. Underbara människa.

Jag kan inte sluta le fastän det gör ont när jag tänker på dig

Omöjlig ekvation?

Jag tror att jag är kär.

Whatever makes you happy
Whatever you want
You're so very special
I wish I was special

Allas våra hemligheter

Ibland ser jag saker som inte du ser. Jag vet inte om du inte vill se och att det är därför, för jag vet att du alltid är klok och klarsynt annars. En blick, en gest, ett ord. Prat som är en ridå för att dölja det som gör för ont. En hemlighet.

Om sanningen ska fram

Herregud alltså

Jag förstår mig inte på det motsatta könet för tillfället. Den ena säger upp kontakten med mig ena dagen via sms för att sedan skicka hjärtan nästa dag. Den andra frågar chans på facebook men har ångest för att han är för gammal.

Bestäm er!

Jag och du?

Jag skriver ett brev. Tänker en tanke. Fäller en tår. Jag kan inte vara mer än såhär. Om det inte passar, låt mig veta så att jag kan välja att gå.

Tillräcklig för dig?

Jag kan inte ta ställning till det här för jag vet inte vad det är

Alltså det är himla knepigt det här med att lära känna människor. När jag väl kommit över den första artighetsfasen så blir jag liksom lite bortkommen. Jag är jävligt bra (ursäkta självgodheten) på att mingla och att kallprata. Jag kan nog kallprata med vem som helst om nästan vad som helst, det är inga problem. Men sen då? De flesta av de vänner jag har nu har jag känt i flera år och jag kommer inte riktigt ihåg hur man kommer förbi den där osäkerhetsfasen innan man börjat lära känna varandra på riktigt.

Och sen det där med att människor säger en sak och menar en annan. Det har jag inte heller några problem med. För oftast kan jag läsa vad folk egentligen menar oavsett vad de säger. Dessutom är jag en sådan person som pressar folk att vara raka och ärliga för oärlighet är det värsta jag vet. Skit samma om man tycker knäppa saker, bara man är ärlig om det. Men det jag inte förstår och inte vet hur jag ska varken läsa eller hantera det är människor som gör emot sig själva. Först gör de en sak som tyder på något och sedan gör de en annan sak som tyder på motsatsen och så säger det ingenting om nåt. Hur sjutton ska jag, eller någon, kunna tolka det?! Jag förstår faktiskt inte.

Så när du först verkar helt ointresserad av mig över huvud taget men sedan undrar om vi ska umgås mera så blir jag förvirrad. Och när du verkar uttråkad av mitt sällskap men frågar om jag vill stanna över natten men inte för att du verkar vilja ligga med mig, då blir jag ännu mer förvirrad. Och inte kan jag säga att du är motsägelsefull för du har egentligen inte sagt någonting alls om någonting. Kom igen liksom!

Förvirringen är total

Att spela ett spel

Nej jag vet inte hur man gör sånt här. Jag kan inte reglerna i spelet, jag vet inte hur länge man ska vänta eller vad en extra smiley betyder. Jag vet inte när jag ska backa eller när jag ska vara framåt. Jag kan inte läsa eller tolka och jag vet inte när jag bör vara tyst. Jag är en sådan som säger vad jag tycker och visar vad jag känner, jag spelar inga spel och jag vill inte göra det heller. Jag kan nöja mig med att bara vara vän och jag kan bli smickrad när någon vill mer. Det spelar inte så stor roll. Det vore lättare om alla bara var ärliga, raka och uppriktiga jämt.

Knepigt

En för alla

En dag