Bara att vara hemma bland bekanta ansikten känns bra, bättre, bäst. Det enda som stör är värken i huvudet som fortsätter att dunka, mala och göra sig påmind. Är det inte nog någon gång?
Tvekar till att höra av mig till någon jag gärna skulle träffa. Är lite för rädd för ett nej. Eller egentligen inte för ett nej, men för ett missförstånd, jag vill gärna ses även om du har någon annan. Bara som vänner, för vi klickade så bra och du är smart och jag kände mig glad i ditt sällskap. Även den där kvällen då ingenting hände. Men om du inte förstår det, för det är ju inte sånt man brukar tro, då är jag rädd för ett nej.
Rädslan är vår största begränsning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar