Slampa

Lyssnar på "Ligga" i P3. Handlar om sex, om att det ska vara lätt, roligt, skönt, bra, okomplicerat och kul. Är jag en slampa om jag ligger med någon jag inte är ihop med? Nej svarar de i radion. Så klart inte. Bara ligg om du vill, spelar ingen roll om det är någon du inte ens känner. Bara prata med honom, det behöver inte vara komplicerat.

Sen när är sex inte komplicerat? Sen när kan man låtsas som ingenting efteråt? Sen när betyder inte sexet mer för den ena än för den andra? Sen när krossar sex inte vänskap, tillit och hjärtan? Sex kan vara kul och skönt och bra men aldrig okomplicerat. Aldrig. Inbilla sig kan man göra in i evigheten men det ändrar ingenting. För inte skulle vi vara tvugna att påstå gång på gång att sex kan vara okomplicerat om det faktiskt kunde det? Sluta låtsas. Försöker inte vara bitter eller påstå att sex inte är bra. Det är det. Kan vara. Är oftast. Jag tror bara inte på det kalla sexet. Det utan känslor där inget ändras efteråt.

Är jag en slampa om någon ligger med mig fastän jag inte vill?

Du får aldrig dö

Rädslan biter tag och förlamar. Bara du finns i mitt huvud, uppfyller hela mig med skräckblandad ångest. Varför hör du inte av dig? Jag kan inte låta bli att tänka tanken - tänk om - att du är död.

Du skrämmer mig. Jämt.

Att skratta tills det smärtar

Träffat så mycket underbara människor senaste veckorna att jag blivit bortskämd med skratt. Väl där jag är nu frågar jag mig själv; hade vi inte roligare än såhär? Vi ler, vi samtalar, skrattar till ibland. Men resten då? När vi vrider oss av skratt och samtalen spårar ur till galet flum, när man bara vill umgås mer och längtar till nästa gång. Vad hände med det? Har jag ändrats eller har det alltid varit såhär?

Abstinens

Vårkänslor och förtränganden av borde

Nu har jag skjutit upp ungefär en miljon saker som jag borde gjort innan jag åker och det känns faktiskt bra. Borden ska man inte alltid lyssna på så nu ska jag gå ut i solen och bara njuta av den, två timmars föreläsning, fyra timmar med E och Stockholm. Jag har beställt vår och sol dit i helgen.

Glöm inte att njuta också

Jag var aldrig rädd

Varje dag är jag rädd. För din skull. Varje gång jag ser numret på min mobil, varje gång det ringer hoppar mitt hjärta över ett slag. Slår fortare. Eller extra högt. Så rädd är jag. Att det har hänt dig någonting. Mest av allt är jag rädd att du inte finns mer. Aldrig förut har jag varit rädd för döden men du väcker en skräck värre än allt. Finns du inte längre vet inte jag hur man lever. Jag älskar dig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det för du lyssnar inte längre. Du har redan bestämt dig. Du har redan valt. Egentligen väntar vi bara på att det ska ske. Inte är du stark nog att aktivt välja själv. Inte är du stark nog att välja om. Så vi väntar. Vi väntar och det finns inget jag kan göra. Jag är så rädd.

När tiden tar ut sin rätt

Nej vad pinsamt

Vilken galen jävla pinsamhetsångest! Nej, nej, nej! Det är inte sant. Fan också. Inte han. Inte där. Inte nu. Suck! Vilken jävla tabbe. Ångest, ångest, ångest. Fast inget någon annan behöver oroa sig för, det är jättelöjlig ångest men ändå. Ville bara skrika neeeeeeeeej! Fan. Fan. Fan. Okej, andas.

Pinsamt!

Vänner?

Vet inte vad jag ska vänta mig av dig den här helgen.

Ovisshet

Kämpar alltid

Nåt med tonen i det hela och jag får genast en klump i magen. Är det något som är fel? Något som hänt? Är det mitt fel? Bara en känsla men den ger mig svindel och svarta ögon.

Önskar att jag hade rum för en egen ateljé. Plats för tankar och känslor att flöda fritt. När som helst, hela tiden. När inspirationen faller på. Med material jämt. Och stora dukar, vackra färger. Mina känslor får inte plats på en liten duk.

Kan man vara trött jämt, ska det vara så? Och huvudvärken, kronisk. Kronisk är inget bra ord. För evigt. Oförändbart. Hugget i sten. Alltid. Jag vill inte ha det så. Men det finns ingen energi att slåss för mig själv. Känns som att det är det enda jag gör. Jämt.

Slåss inte för mig men för alla andra

Fattigare men inte klokare

Varit på akuten igen. Huvudvärk. 400 kronor fattigare, inte mycket klokare. Trött idag men inte lika ont i alla fall. På fredag åker jag hem ett tag igen. Ska bli skönt tror jag. Har inte så mycket mer att säga. Målade lite idag.

Tomma ord

Ursäkta mig, nu vill jag inte mer

Känner att jag har så många måsten och borden över mig just nu. Också att jag hela tiden vill ursäkta mig. Förlåt att jag inte ringt, förlåt att jag inte har tid, förlåt för att jag inte orkar, förlåt att jag är så jobbig, förlåt... Jag vet inte varför bara. Känns som att jag inte hinner med allt.

När tiden inte räcker till

Drömfångare

Jag drömmer igen. Varje natt, inte om det som hände, om andra saker. Hemskheter som får mig att vakna med ett ryck eller med en klump i halsen. En sten i magen. Alla drömmar är olika men det slår mig nu att på ett eller annat sätt så handlar det om att inte ha kontroll. Det händer saker jag inte kan kontrollera, som är obehagliga, skrämmande, ledsamma, hemska och sorgliga. Precis som då. När jag vaknar vet jag att det bara var en dröm men känslan sitter kvar. Förföljer i timmar eller ibland dagar. Har jag tur så bara i sekunder. Det är konstigt med drömmar. Vissa hävdar att varje dröm betyder någonting. Att varje dröm säger någonting om oss och att vi bör lyssna till våra drömmar. Andra säger att det bara är strunt det vi drömmer. Ett hopkok av intryck som bearbetas och att kroppen bara råkar visa detta för oss ibland. Ingenting att bry sig om. Men jag kan inte låta bli att undra, när jag drömmer samma varje natt, försöker inte kroppen visa mig något då?

Fick aldrig vakna ur den här drömmen

Inte som det skulle vara

Det var meningen att du skulle ha kommit hit för att hälsa på mig den här våren. I min allra första egna lägenhet. Det var meningen att jag skulle visa dig hur vackert här är. Det var meningen att jag skulle få visa en stad du aldrig tidigare besökt. Vi skulle vandrat i vårsolen nerför kullerstenar, druckit en kaffe på något café och jag skulle lagat en god middag till oss när allt vandrande gjort oss hungriga igen. Jag skulle stolt få visa för dig det jag har här. Nu blir det inte så. Det blir inte så för du finns inte i mitt liv längre. Varje dag i mina tankar men inte längre i mitt liv. Inte här.

Jag saknar dig

Yoga

Har varit så trött senaste tiden. Som jag skrev igår, trött i själen. Idag när jag kom hem från skolan åt jag lunch till en film och sen sov jag tre timmar. Jag var så slut i hela mig. Både i kroppen och i knoppen. Efter det tränade jag yoga en halvtimma och nu har jag tagit en lång varm dusch. Känns mycket bättre nu. Nu blir det sängen och förhoppningsvis känner jag mig inte döende av trötthet imorgon.

Själagodis

Inifrån och ut

Jag är trött inifrån och ut. Trött i själen. Jag orkar inte mer nu. Räknar varje sekund tills det är över.

Jag tänker på dig varje dag. Flera gånger varje dag. Idag fick jag höra att du inte mår bra. Det har du inte gjort på många år men nu kanske värre än någonsin. Det gör så jävla ont att jag inte kan ringa dig längre. Att du valt det du valt och att det inte är mig. Jag älskar dig. Jag behöver dig. Jag vill att du ska må bra. Jag vill prata med dig. Jag vill att du ska höra av dig och säga att du valt om. Att det är över nu. Jag tror inte att du förstår hur ont det gör i mig att tvingas välja bort dig för att orka överleva. Det är ett slag i magen när jag får höra att du varit på akuten. Att det är mitt fel är det enda som ekar i mitt huvud. Händer det dig något är det mitt fel. Mitt fel. Jag valde mig själv över dig. Mitt fel. Snälla, förlåt. Snälla, gör ingenting dumt. Snälla, välj om så att jag får en chans att göra detsamma. Snälla, glöm inte att jag älskar dig. Snälla.

Tvivlar på om det är värt det

I en vit värld

I ett hem på en vacker plats sitter en flicka. Hon är lyckligt lottad för hon har familj och vänner som bryr sig. Många vänner. Hon får skratta varje dag. Hon har alla möjligheter i världen att göra det hon allra helst vill. Hon vet vad kärlek är. Hon har varit riktigt lycklig. Hon har mat för dagen och fina kläder. Kan köpa blommor att sätta i vas på bordet. Duka med fina servetter till fest. Skicka 3000 gratis sms varje månad till alla de där vännerna hon har. Hon kan cykla på en ny, fin cykel som hon fått i present. Hon kan känna sig trygg när hon går hem genom natten. Ibland kallas hon vacker. Hon har ett leende som lockar till skratt och ett par nyfikna, isblå ögon. Hon har alltid någonstans att ta vägen. Hon är frisk nästan jämt. Hon har råd att skämma bort sig själv ibland. Hon har mer än någon någonsin kan önska. En tår letar sig nedför hennes kind ikväll.

Jag saknar dig
Jag behöver dig
Varför är du aldrig här?

En undran och en önskan

När du skriver som du ibland gör oroar jag mig för dig. Jag undrar hur du mår och vad du tänker. Jag önskar att du ville dela det med mig. Men inte bara går mina tankar till dig utan även till honom som finns i båda våra hjärtan på olika sätt. Allt du tänker och allt du gör påverkar honom och han vill så gärna vara stark. För dig. Men jag kan inte låta bli att undra.

I tvätten ligger kläderna från 21 veckor sedan. De är rena nu men jag vet inte om jag kan använda dem igen. Ännu en gång slår det mig att det är tisdag. Såklart. Det är nästan bara då det känns såhär.

Jag finns här

Kläder och ovisshet

Fick tillbaka mina kläder från polisen härom dagen. Vet inte vad jag ska känna eller vad jag ska göra av dem. Vet inte hur jag ska reagera. Tvätta och använda? Slänga? Slänga en del och spara en del? De ligger i smutsen nu. Tills jag har bestämt mig.

De senaste dagarna har varit så kaotiskt stressade och fyllda med plugg att jag inte hunnit tänka en endaste tanke. Skönt. Blir samtidigt rädd att jag ska fortsätta fylla dagarna med allt utom tankar. Bara för att slippa. För att kunna fly. Det vill jag inte. Måste hinna andas också.

Flyktens lockelse

Natt mellan vinter och vår

En arm runt mina axlar och en kyss vid en port. Godnatt och så var han borta. Den här gången för att jag gick. Jag valde. Ler inombords.

Ett öppet fönster

Varannandagsångest

Bor i en sophög för tillfället. Orkar inte städa. Orkar inte tvätta. Orkar inte diska. Orkar inte träna. Det enda jag gör är att plugga. Och kolla på film.

Känner mig äcklig just nu. Har ätit för mycket. Pluggat för lite. Jag fungerar bara varannan dag. Död i söndags. Plugga järnet måndag. Ofokuserad tisdag. Pluggade ännu mer onsdag. Sprallig och galen idag. Förhoppningsvis fokuserad imorgon. Måste ha städat tills på lördag för då finns det risk att det kommer folk hit. Borde ha städat till imorgon för då skulle vi kunna äta middag här. Vill ha städat nu för då skulle jag slippa städa sen. Jag köpte blommor, det känns inte lika roligt när de knappt märks i all röra. Jag undrar hur lång tid det skulle ta att röja upp här. Antagligen inte så lång tid. Det är nog mest disken. Snart har jag inte tallrikar kvar. Använde just den sista skeden. Den sista kniven använde jag för två dagar sen...illa.

Jag tycker om när man träffar en vän. Liksom kärlek vid första ögonkastet fast vänskap. Jag har en sån. Hon får mig att skratta. Det gör mig glad.

Kärlek i kaoset

Förbannat lycklig

Är dödstrött, förbannad och lycklig. Pluggat många långa timmar i sträck och slarvat med maten hela dagen och det gör en dödstrött. Tack och lov har jag kunnat sova de senaste dagarna i alla fall. Förbannad blir man när man inser att man är blåst av någon man trodde var en lagmedlem. Dra åt helvete vill jag bara skrika men får inget svar. Lycklig blir jag när jag unnar mig en stund bland trevliga människor och nyfunna vänner. Dessutom är det alltid extra roligt när man får vinna också.

Och så har jag fått ett jobb. Och jag vet vad jag vill göra mer än ett år framåt. Och så har jag roliga saker inplanerade. Och så har jag varit strukturerad de senaste dagarna. Inte alla dagar är dåliga dagar. Vissa är ganska fantastiska.

Fick ytterligare ett brev av polisen idag. Känns som ett hån. Jag har fattat nu. Det blir ingen rättegång. Låt mig vara.

Känner mig löjlig när jag blir illa berörd av någon annans flamsiga diskussion på facebook. Facerape blir våldtäkt och någon säger att det bara är att slappna av och låta det ske. Jag vet att de bara driver och att det inte är på riktigt. Men de har aldrig varit där. De vet inte hur ont minnet gör och att man kanske inte kan göra annat än att låta det ske. Bara för att man inte kan. Jag ska inte låta sånt komma åt mig, komma nära, men jag kan inte hjälpa hur det känns. Skaka av och glöm.

När jag inte minns påminner gärna andra

Rör mig inte!

Hur ber man någon som inte vet att inte röra en? De dagar jag knappt vill ta i hand, än mindre kramas, sitta nära eller få en klapp på ryggen av främmande händer. När min privata sfär är meter ifrån alla andra och ångesten klappar hårdare än hjärtslagen i bröstet. Det är meningen att man ska klara av att andra kommer nära. Det är meningen att jag ska klara av det. Jag är kramig, fysisk, tycker om att vara nära. Problemet är bara att det inte är så jämt. Det handlar inte om någon speciell människa eller någon speciell tid. Det är bara så att ibland fungerar det inte. Ibland kan jag inte vara nära. Men då kan jag inte skrika; låt mig vara! Som jag vill göra. Jag kan inte springa därifrån och gömma mig. Låsa in mig ensam. Ibland gör jag det. Låser in mig. Men att säga ifrån. Vad ska folk tro?

Det var tisdag idag. Förstod inte det när huvudvärken kom som på beställning. Jag förstod inte det när jag betedde mig barnsligare än vanligt. Jag förstod inte det när jag blev trött och grinig fast jag inte brukar vara det. Nu, för 20 veckor sedan, är det över och jag minns att det var tisdag idag.

I huvudet och i kroppen, jag blir aldrig fri

Snälla?

Jag sov så gott natten till idag. Är det att gapa efter för mycket att önska en likadan. Drömlös natt. Utvilad morgon. Energifylld dag. Jag har fortfarande mycket att ta itu med. Saker som kräver energi. Som att leva. Eller att le. Jag tycker så mycket om att le.

En enda önskan

Ting och Walzing mig

Jag träffade en man som samlar på ting, det är det enda han gör, plastbunke och nyckelring. Jag ser in i vänliga ögon och ser att där finns så mycket mer. Men när samhället sviker och bara de som är som alla oss andra får vara med då blir det lätt så. Att mannen som samlar på ting inte tillsammans med andra får gå.

En liten Kaj sa han och log, mannen som sjöng för mig om stora ord. Hans far lärde honom att man kan se på någons öron när den ljuger. Ingen kan ljuga med öronen. För hans pappa var starkare än Gud och det måste ju göra honom till Guds son. För han var ju sin pappas pojk. Och kanske var det ögonen förresten. Eller öronen. Walzing du för du är så beautiful.

Främmande människor som berör

En till men inget misstag

Någon mer som vet, någon mer som vet att jag skriver. För en gångs skull känns det inte dåligt, inte som ett misstag att berätta. Känns som att jag fortfarande får vara jag, som att den andra vågar fråga, vågar bry sig, vill bry sig. Utan att jag blir porslinsdocka, tycka-synd-om-objekt och någon man ser på med andra ögon. Skönt. Litar inte på många men ibland träffar man någon som det bara känns bra med. Såna ska man hålla hårt i. Vänner är det bästa jag har.

Hoppas jag får sova inatt. Tänker lägga mig nu och läsa allt jag ska läst till mötet imorgon när jag äter frukost istället för inatt. Önskar en drömlös natt med riktig sömn. Orkar inte vara såhär trött längre. Har saker jag behöver göra den här veckan.

Älskade vänner

Förlåt

Vill ursäkta mig, vill ta bort mitt senaste inlägg. Vill säga förlåt. För att jag tar upp plats, för att jag någonstans behöver prata om det, för att det kanske inte är någonting att skriva om egentligen. Kanske för att jag ibland tycker synd om mig själv och för att jag låser in mig och vägrar prata med någon. Känner mig i vägen, som en börda och som att jag bara borde skärpa ihop mig. Hålla masken och sluta sjåpa mig. Var nöjd för en gångs skull. Le och var lycklig och sluta klaga. Sluta tänka på det och sluta tycka saker och ting är jobbiga. Sluta analysera och sluta tänk. Förlåt om jag tror att jag är viktig eller om jag råkar tro att jag har någonting att berätta. Något som skulle vara av intresse för någon annan. Känner mig dum för att när jag läser det jag skrivit så känns det inte i relation till hur det känns. Det finns de som har det så jävla mycket värre. Jag mår ju bra. Typ. Det är skuldkänslorna och skammen över att behöva lyssnas på, få vara viktig, betyda någonting som är värst nästan. Jag kan inte be någon lyssna på något som kanske inte är värt att höra. Det ska väl inte vara så svårt. Du lever ju, var glad för det. Det kanske inte ens hände, du hörde vad polisen sa i samband med förhöret. Och åklagaren i det där brevet. Du överdriver kanske lite. Ångrade dig efteråt men kunde inte ta ansvar för det. Jag undrar om det var så att jag hittade på om jag inte skulle hittat på värre då. Om jag skulle behöva låsa in mig en hel dag. Dagar. Om jag skulle ligga vaken om nätterna. Om det plötsligt skulle komma över mig när jag egentligen har roligt. Förlåt att jag tar plats. Förlåt att jag märks. Förlåt.

Jag vill inte synas, inte märkas, inte vara i vägen. Bara vara lycklig en liten stund

Det här minns jag av det som hände tisdagen den tjugosjätte oktober tvåtusentio

Jag kände inte så många, hade bott där bara en kort tid. Jobbade mycket och allting var nytt. Hittade min fristad på gymet, där fanns han. Några korta meningar i bastun efter ett hårt pass. Han skulle till Stockholm och jag har bott där hela mitt liv. Klart jag kunde berätta mer. Två främlingar i en ny stad, vi hade något gemensamt. Bytte nummer i entrén den dagen och blev vänner på facebook. Några dagar senare fick jag reda på att jag hade en oväntad ledig kväll. Ett snabbt sms, han hade tid att träffas. Tid och plats bestämdes. Jag hittade inte och han bodde mer centralt, vi möttes upp på halva vägen och han visade mig till parkeringen utanför hans lägenhet. Därifrån vidare till stan för en öl på en lokal pub. Han körde. Våra olika kulturer visade sig snart men han var trevlig, ganska charmig och samtalet flöt på bra. I efterhand inser jag att vi aldrig pratade om Stockholm och vad som är värt att se där. Efter en öl föreslog han att vi skulle åka hem till honom och ta ett glas vin. Han var rädd att han inte skulle kunna köra om vi drack mer på puben. Jag hade inte bråttom hem den kvällen så jag tänkte; varför inte? Han var trevlig, ett glas vin är inte farligt, jag kunde lätt ta mig därifrån och jag kände ju inte så många. Vänner är alltid bra att skaffa sig även om han inte var pojkvänsmaterial. Inte alls min typ. En snabb bilfärd och vi var framme vid hans lägenhet. En ganska stor, fin lägenhet på översta våningen i ett trevåningshus. Öppen planlösning och en stor balkong. Han hällde upp varsitt glas vin och vi satte oss i en av hans två soffor i vardagsrummet. Hade en livlig diskussion om huruvida det är okej att pussa sina barn på munnen. Jag hävdade att det var okej och en helt ickesexuell handling, hans kultur sa annorlunda. Sen ville han tigga en cigg. Jag var inte alls röksugen men sa okej ändå. Balkongen var fin. Första ciggen gick bra och vi gick in till sofforna igen. Det var efter andra ciggen allt gick åt helt fel håll. Utan återvändo.

Han lite för nära när jag står fast mellan honom, ett bord och balkongens räcke. En oönskad hand på min arm, en annan på min midja. Andetag som bränner i ansiktet, vin, öl och Marlboro Menthol. Jag kan aldrig röka såna igen. Första chocken är hans tunga som bänder upp mina läppar. En hård kyss som jag aldrig ville ha. Kan inte backa, inte komma undan. Trycker bort honom men han är starkare än han ser ut och trots att vi är lika långa har jag inte mycket att sätta emot. Han pausar och jag vänder bort ansiktet en stund. Han står fortfarande alldeles för nära och jag känner värmen från hans andedräkt i min nacke, mot min hals. Ansträngd andning, tung andning, upphetsad andning. Jag tittar ner där våra höfter möts och han försöker kyssa mig igen. Tvingar mitt ansikte att möta hans. Fortfarande hårt, forcerande och utan lyhördhet. Han tar tag kring min nacke och hals, tar på min bröstkorg, mina bröst. Det gör ont och jag försöker att slingra mig men kommer inte ur hans grepp. Andra handen trycker han ner innanför mina jeans och mina trosor. Fingrar i mig, på mig, överallt. Det gör så ont och jag känner hur paniken växer i bröstet. Slingrar mig allt mer och får plötsligt kraft nog att knuffa undan honom tillräckligt mycket för att han ska sluta. Jag säger att det gör ont, aj, och att jag inte vill, nej. Sluta. Snälla kan vi gå någon annanstans? Jag tänker vardagsrummet, ta mina grejer och åka hem. Ursäkta mig, springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Han tänker annorlunda. Han tar mig i armen och drar med mig in i sovrummet. Knuffar ner mig i sängen bland de blå lakanen och säger åt mig att ta av mig skorna. Jag blir rädd, förstår fortfarande inte vad som håller på att hända. Chockad av det som redan hänt. Skorna åker av och jag tror att jag till och med skrattar till åt något han säger, minns inte längre vad eller varför, ens att något kan ha verkat lustigt då. Minns saker härifrån som en stumfilm. Klipp utan ljud, utan sammanhang. Minns smärtan som skar igenom kroppen, minns känslan av att vilja fly, avskärmningen, att inte kunna röra sig och paniken som växte. Minns hur jag tänkte att jag kommer att ha märken imorgon och hur svårt det var att andas.

Han var plötsligt naken. Kommer ihåg fula kalsonget och sen nakenheten. Jag som i vanliga fall har svårt för naket. Det är för rått, inte vackert. Det har inte blivit bättre. Han liksom vräkte ner mig på sängen och slet av mig mina kläder. Jag minns att jag tänkte att han inte fick ha sönder mitt favoritlinne. Det finns ju inte att köpa längre. Hårda händer över min kropp, hårda kyssar. Jag var än en gång fast av hans händer, av hans kropp. Kunde knappt andas då han höll mitt huvud så hårt mot sin nacke, ner i kuddarna. Först höll han fast mig ovanpå honom. Jag kunde knappt röra mig, bara han rörde sig. Det gjorde ont och varje gång jag försökte flytta mig lite för att minska smärtan rörde han sig mer och det blev värre. Nu gjorde jag inget motstånd längre, jag kunde inte. Visste inte hur jag skulle reagera, kunde bara tänka på att jag inte fick luft och smärtan som skar igenom mig vid varje rörelse. Minns hans flåsande andetag i mitt öra och händerna som var överallt och samtidigt höll mig i ett stadigt grepp. Vet inte hur länge det höll på, minns inte mer än känslan och rädslan. Paniken. Sen kom lättnaden, andetagen som ökade i hastighet, rörelser som gav upphov till än mer smärta när de blev snabbare. Stönen och hur kroppen spänns när det är över. Jag trodde det var över och att jag överlevt. Nu kunde jag få gå. Hem och glömma, aldrig se tillbaka.

Han höll fortfarande mig fast i ett järngrepp. Jag kunde inte röra mig och allt var som i dimma. Sen lättade greppet lite och jag liksom vaknade till liv igen. Såg min chans och rullade bort från honom. Han var snabb och igen satt jag fast. Underst. Hans ansikte så nära mitt. Andetagen igen. Och så smärtan när han för tredje gången den kvällen trängde sig in i mig. Det är det här som följer mig i mina drömmar. Min kropp fast under hans och så leendet. Panik som sprider sig genom kroppen. I drömmen tittar jag ner och ser hur tusentals spindlar klättrar upp för mina ben och min mage, det är då jag vaknar kallsvettig och med paniken rivandes i bröstet. Det var då det kändes som att jag dog. Det var då allt rämnade och all energi bara försvann. Jag minns hur jag låg där, rörde inte en muskel under hela tiden. Kände inte längre hur ont det gjorde, visste inte hur länge han höll på. Jag var inte där.

Han måste blivit klar och släppt sitt järngrepp kring mig för jag minns att han gick därifrån och att jag låg kvar, fortfarande utan att kunna röra mig. Han låste in sig i badrummet och då fick jag energi nog att ta mig ur sängen och börja samla ihop mina kläder som han slängt ifrån sig på golvet. Han kom ut från badrummet, fortfarande naken och la sig på sängen med ett belåtet leende på läpparna. Jag mådde illa. Låste in mig i badrummet. Lutandes mot den kalla badrumsväggen försökte jag komma ihåg hur det är man andas. Blicken som mötte mig i spegeln skrämde mig och det var inte förrän då jag insåg att jag grät. Rödfläckig kring hals, nacke och bröst. Tårstrimmigt ansikte och svullna läppar. Rädsla i blicken. Bilden av ett ansikte jag inte kunde, inte ville, känna igen. En blick jag aldrig någonsin vill se hos någon, inte då, inte nu. En bild som präntats fast i mitt minne, på mina hornhinnor, i mina drömmar. En bild jag aldrig kommer att glömma och som skrämmer mig mer än något annat. Lutad över handfatet lyckades jag samla mig, några djupa andetag och kallt vatten i ansiktet. Torka tårarna som blandats med mascaran och bildat små svarta stigar ner för mina kinder. På med kläderna igen, ignorera smärtan och sätta upp håret. Ett djupt andetag innan jag kunde låsa upp dörren och möta honom igen.

Han undrade vart jag hade ställt min väska, han skulle ha en cigg till. Ta en du också sa han när han gick ut på balkongen. Hans röst var kall och hård, charmen och vänligheten jag ändå sett tidigare var som bortblåst och jag ville bara därifrån. Jag måste gå nu sa jag och skyllde på att det börjat bli sent. Han sa nej, vi skulle röka först. Men jag ville inte. Stod bara i hörnet av balkongen och väntade på att få gå därifrån. Han började fippla med sin mobil. Det var en iphone, jag tror det var facebook eller kanske twitter. Det kändes som att tiden stod stilla och jag ville bara därifrån. Till slut var han klar och jag fick gå. Snabbt på med halsduk och väska, hitta bilnycklarna och sen ut genom dörren. Han stoppade mig, tog min hand. Paniken kom över mig med full kraft och det enda som fanns i mina tankar var rör mig inte, låt mig bara gå, snälla. Han krävde en kyss, ett hejdå, jag ville ju bara därifrån. Aldrig se honom igen, aldrig tänka på det som hänt, gräva ner minnet och låtsas som att vi aldrig mötts. Dagen efter fick jag ett sms; nice meeting you I had a great night yesterday. Jag ville bara bort.

Det jag inte kan berätta. Det jag aldrig kommer glömma.
Sår som inte läker. Minnen som alltid finns kvar.

Kurra gömma

Jag är en hemsk människa som gömmer mig för omvärlden idag. Någon ringde precis på min dörr och jag orkade bara inte vara trevlig ens 10 sekunder så jag låtsades om att jag inte är hemma. Jag har sex missade samtal och två sms jag inta svarat på. Måste man orka med människor jämt?

Låt mig bara vara

Som havet och solen

Här vill jag sitta tills alla hemska minnen ersatts av allt det vackra som är havet och solen i harmoni

Sömnlös igen

Jag sover dåligt igen. Har svårt att somna, sover dåligt, vaknar upp efter några timmar och är klarvaken. Helt förstörd av trötthet på dagen men sömnlös på natten. Tänker för mycket. Oroar mig, stressar, analyserar. Minns. Det snurrar. Apatisk om dagarna, rastlös om nätterna. Jag vill bara fungera.

Inte som alla andra

Klump i magen

Får ett mail av en vän som ger en klump i magen. Egentligen var det inget allvarligt, inget viktigt men känslan av att jag gjort fel och kanske sårat eller i alla fall gjort något som ogillas av någon annan är inte alls rolig. Tröttnar på att jag alltid måste bry mig så mycket om alla andra, vad de tycker, vad de känner, hur de tänker. Det var ju inget viktigt så det behöver inte spela sådan stor roll.

Undrar vad som står på när ens kropp plötsligt behöver 14 timmar sömn varje dygn istället för 8. Trött!

Olust

Ful

Min blogg ser förjävlig ut för tillfället och jag ber om ursäkt för det. Är helt kluven och kan inte bestämma mig för någonting. Tycker bara att allt ser hemskt ut just nu.

Nu ska jag plugga i 30 minuter och sen blir det film och sängen.

Hur mycket kan jag skylla på dig?

Något vackert

Spenderade natten i dimman. Träffade en vän som också behövde fly och det gjorde vi. Tillsammans. Behövdes inga ord, bara underbara leenden när dimman fick oron att flyga iväg. Som att drömma fast tillsammans, svävande, änglalikt. Hon och jag i en liten lägenhet på en mjuk matta. Tänkte på allt och ingenting. När hon gått sov jag i tolv timmar eller kanske lite mer.

Idag har jag en massa saker jag skulle ha gjort men vaknar man halv två så är dagen fort förbi. Speciellt när man bara var tvungen att ta med sig kameran ut på solnedgångsupptäckningsfärd. Vad jag och kameran fick se är obeskrivligt vackert. Sen blev det mörkt. Tänker att jag i alla fall borde göra klart en av alla saker jag tänkte att jag skulle hinna med idag, minska stressen och pressen, känna mig lite stolt. Kanske gör jag det.

Gjorde misstaget att gå till mataffären hungrig. Skulle ha tre saker. Det blev mer, mycket mer. Vet inte ens vad jag handlade bara att det kostade 526 kronor. Var nog mer än frukt, mjölk och tandtråd.

Tänker att jag ska dela med mig av lite vackert för en gångs skull. Inte bara det hemska och det tunga utan lite sånt som gör själen lycklig och fylld med energi. I alla fall för en stund.

Andas



Jag kan bara inte

Skrev på något i nästan en timma. Om det som verkligen hände. Ord för ord. Kunde inte avsluta, kan inte publicera.

Paniken

Rädslan

Ångesten

Skulden

Skammen

Minnena

Mardrömmarna

Det som förstördes, allt som han tog. De spår han satte. Präntade in. Allting finns fortfarande kvar. Så nära. Det har gått månader men jag kan inte glömma. Kan inte komma ifrån. Kan inte sluta tänka.

Rädslan förföljer och förlamar

Borde

Kan inte somna inatt. För många tankar som snurrar i huvudet. Minnen från i höstas blandat med skulden, ångesten och skammen från nu. Hur lite jag än ville att det skulle bli en rättegång så önskade jag ändå att bli trodd och tagen på allvar. Och så kommer tankarna på att jag kanske förstörde hans liv när jag anmälde. Jag ifrågasätter mina minnen från kvällen. Varje sekund. Kan han ha missuppfattat mig? Var jag otydlig med att jag inte ville? Är det en efterhandskonstruktion som bara finns i min hjärna av det som hände? För de anledningar polisen hade att inte ta det till domstol är ju anledningar jag kan förstå. Varför gjorde jag så?

Jag borde inte haft frivillig kontakt med honom innan. Jag borde blivit överfallen av en främling.
Jag borde inte följt med upp på ytterligare ett glas vin. Jag borde åkt hem.
Jag borde inte följt med ut på balkongen för att röka. Jag borde sagt nej tack.
Jag borde inte ha frågat om vi kunde gå in istället. Jag borde ha smällt till honom och gått hem.
Jag borde inte blivit så förvånad att jag inte gjorde motstånd. Jag borde slagits för mitt liv.
Jag borde inte ha glömt min ring på hans golv. Jag borde fått med mig allt och åkt.

Men jag blev inte överfallen av en främling. Jag följde med honom frivilligt och jag ställde inte till med en scen. Jag är naiv och godtrogen och trots att jag vet att alla inte vill alla gott så kunde jag inte tro på det som kom att ske. Hur skulle jag kunnat?

Kan inte tro ont ens om dig jag inte känner

Så mycket som gör ont och att inte kunna skriva om det

Vissa saker gör så ont utan att jag vill att det ska vara så. Som att jag har så många men ingen när det är som värst. Den som förstår att fråga rätt frågor eller bara vara tyst när det behövs. Någon som plockar ner mig på jorden när jag svävar iväg eller gräver ner mig djupt under. Drunknar. Eller som att jag aldrig kommer att vara som alla andra. Normal. Oskadad. Fri från svarta hål, dåliga dagar, onda drömmar och svåra relationer. Okomplicerad. Hur mycket jag än låtsas och ler så är det inte längre möjligt. Eller att du orkade med så mycket. Allt det svåra ville du ha, då fanns du där. Men när jag var lycklig var inget längre något värt. Att du inte förstår att jag inget hellre vill att du ska finnas här för mig. Att jag behöver dig och att jag älskar dig trots allt du aldrig gjort. Att du förstör dig gör så jävla ont. Det är så svårt när jag kan vara så lycklig, bubbla av skratt och sväva fram när sedan bubblan går sönder och jag faller tillbaka till dåtidens mörkare minnen. Det kommer så plötsligt och jag kan inte värja mig. När jag inte vet hur jag ska agera längre, hur jag ska motivera och försvara ett par blanka ögon som nyss var fyllda av liv. Plötsligt mörka. Utan att berätta hela mitt liv.

Att jag skickade sms till dig innan var till din fördel. Som att jag skulle vetat innan att du skulle göra så mot mig. Tror de verkligen att jag skulle träffat dig då? Följt med till din lägenhet och druckit ett glas vin i din soffa. Tagit en cigg på din balkong. Jag ville inte ens röka den kvällen. Än mindre ligga. Trots att jag messat dig, tagit en öl och följt med upp. Måste man ligga då? Jag kan inte skriva mer än så och det knyter sig redan i magen. Huvudet bultar, det blir svårare att andas och en smärta skär igenom kroppen. Hur ska jag någonsin kunna tala om det? Speciellt nu när han vann. De trodde mig inte. Det var mitt fel. Jag messade ju med honom. Och drack öl. Och följde med upp. Hur dum får man vara liksom?

På något sätt tror jag att det var en snäll våldtäkt. Man läser, hör, vet om folk som nästan dött. Blivit misshandlade, hotade, skadade så illa. Det behövdes inte för jag kunde inte göra någonting alls. Hårdhänt ja. Ont ja. Ofrivilligt ja. Men det kunde varit så mycket värre. Så mycket värre. Jag trodde alltid att jag skulle göra mer motstånd, slåss för blotta livet men det gjorde jag inte. Chocken var förlamande, smärtan bedövande. Det var mot någons vilja. Min.

Mest gör det ont att du inte tror mig

På gott och ont

You meet thousands of people and no one really touches you. Then you meet one person and all of your life changes.

Ifrågasatt

Brev från polisen kom fram idag. Det känns så jävla värdelöst att känslan jag får av brevet är att de inte tror på vad jag säger. På det som hände. Som om jag skulle må som jag gör om det bara var påhitt. Som om jag skulle anmält honom om han varit oskyldig. Känner mig ifrågasatt. Skuldbelagd.

Inte min skuld

Värdelös timing

Vi sågs och ännu en gång undrar jag vad som är meningen med timingen jag omges av. Vad har universum för plan med mig är det jag frågar mig själv när jag gång på gång tycks ligga steget före eller steget efter. Inte på rätt plats vid rätt tid utan på rätt plats men en vecka eller två fel i tiden. Det är uttröttande och irriterande. Lite ironiskt och retsamt också. Vad är meningen?

Kände något mot en människa som jag aldrig någonsin känt mot denna person förut. En känsla som är vanlig hos andra men ovanlig hos mig. Oavsett vem det gäller. Och jag blev så förvånad att jag inte visste hur jag skulle reagera. Det vet jag fortfarande inte och jag tror att det bara handlar om något jag inte kan få. Egentligen inte ens vill få. Vill ha. Ska bara ignorera det och åka hem till mitt liv igen.

Livet, universum och allting

Ett nej som är ett missförstånd

Bara att vara hemma bland bekanta ansikten känns bra, bättre, bäst. Det enda som stör är värken i huvudet som fortsätter att dunka, mala och göra sig påmind. Är det inte nog någon gång?

Tvekar till att höra av mig till någon jag gärna skulle träffa. Är lite för rädd för ett nej. Eller egentligen inte för ett nej, men för ett missförstånd, jag vill gärna ses även om du har någon annan. Bara som vänner, för vi klickade så bra och du är smart och jag kände mig glad i ditt sällskap. Även den där kvällen då ingenting hände. Men om du inte förstår det, för det är ju inte sånt man brukar tro, då är jag rädd för ett nej.

Rädslan är vår största begränsning

I nuet

Komma hem <3

Tillsammans, höra ihop, tillhörighet

Längtan

Åka hem <3

Ensam är inte alltid stark

Illvilja

Läkartid imorgon. Hoppas att jag kan få bli av med min huvudvärk, den är dödande. Blev så arg på den att jag på ren illvilja ignorerat den ikväll för att kunna träffa lite folk. Det straffar sig nu när det är värre än nånsin men tror att det var värt det ändå. Bara att hålla ut till imorgon.

Hoppas hoppas

Huvudvärkens femte dygn

Har ingen kraft till nånting på grund av den här förbannade jävla huvudvärken. Läkartid imorgon. Hoppas på starka tabletter som knockar ut antingen mig eller värken för nu är jag trött på det här. Så länge jag ligger ner och gör ingenting så är det okej men sitter/står jag upp, sitter framför datorn och försöker koncentrera mig mer än två minuter eller gör jag nånting över huvud taget så är det kört. Ont. Aj. Min plan var att jag ska iväg och träna ikväll...vet inte om det blir bättre eller sämre av det. Vet inte om jag kommer kunna. Tjejerna vill dessutom ses ikväll och jag vet inte om jag orkar. Jag har massa plugg som jag inte får gjort heller. Fan alltså. Nu räcker det.

De ska skicka tillbaka mina kläder från England nu eftersom att det inte blir någon rättegång. Hur är det meningen att det ska kännas att få tillbaka dem? Kommer jag kunna ha på mig de kläderna igen eller? Egentligen så skiter jag i alla plagg utom ett. Det var ganska varmt den kvällen så jag hade en stor stickad tröja istället för jacka på mig. Den var ju liksom inte med om nåt. Hoppas jag kan använda den i alla fall. Den är så fin. Jeansen, linnet och underkläderna skiter jag i.

Jag glömmer bort att äta. Tror inte att det hjälper i det här läget.

Att veta hur det känns

Sprängande

Skulle jobbat idag men huvudvärken är tillbaka med full kraft och jag har inte ens tagit mig ur sängen. Sämst. Har en massa plugg jag inte kan göra och om det nu är så att huvudvärken är stressrelaterad så hjälper det verkligen inte att jag inte kan göra någonting på grund av den. Blir ju bara än mer stressad. Nu ska jag lägga mig ner och dö lite till.

Orättvist

Rättegången

Det gör ont att tänka att han faktiskt vann. Hur lite jag än ville åka tillbaka för en rättegång så betyder det här att han vann. Det fanns för lite bevis och då har det inte hänt. Two specialist Rape lawyers have reviewed the case and both agree that the matter will not be referred to the courts. Both have stated that there is an unrealistic prospect of conviction on the strenght of the evidence available at this time. Tydligen fick de inte undersöka honom eller hans lägenhet eftersom att han också sagt att det förekom penetrering som de så fint heter. Att jag sa att jag inte ville spelar tydligen ingen roll. Han sa att det var frivilligt och då finns det ingenting de kan göra. Så det enda man som våldtäktsman behöver göra för att slippa bli undersökt och synad i sömmarna är att säga att man hade sex men att det var frivilligt. Jag tycker det är fel. De borde ju i alla fall kunnat ta hans lakan för att säkra spår. Han kom undan med en fet jävla lögn och här sitter jag. Kluven. Ville inte åka men nu var allt till ingen nytta. Alla undersökningar, all utfrågning, allting.

Gå vidare?

Going Bananas

Det gör ont när jag tänker på att du nog inte förstår att jag behöver dig. Det finns beslut jag aldrig velat ta. Det jag tog idag var ett sådant. Du tvingade mig, förstår du inte det? Jag vill kunna vara stolt över dig. Jag vill kunna lita på dig. Jag vill kunna luta mig mot dig. Jag vill att du inte bara ska vara min far, jag vill att du ska bete dig som honom också. Jag kommer aldrig att glömma hur viktig du var, hur mycket jag såg upp till dig, hur mycket jag älskade dig. Jag gör det fortfarande men jag ska komma ihåg det som inte gör ont.

Tittar ner på mina händer som skriver ner orden som fastnar på skärmen. Naglarna på händerna är gula av Going Bananas som jag unnade mig idag. Vet inte hur klokt eller smakfullt det är med gult nagellack egentligen men vafaan. Det gjorde mig lite glad och bekymmerslös för en stund. Det kan 39.50 onödigt slösade kronor vara värt.

Jag ljög för någon idag. Inte om något stort och inte om något viktigt. Jag hade mina skäl. Några bra, några mindre bra. Fortfarande en lögn. Finns det vita lögner? Finns det undvikande av sanningen? Får man ångra sig? Jag gjorde det i alla fall. Ibland måste jag för att orka.

Jag vet men det känns inte alltid så

Pappas flicka

Sagt upp kontakten med far. Han får inte ringa mer för jag orkar inte med hans fylla och hans ångest. Han sa till mig att han vill må bra när han svarar i telefon och att han bytt nummer på grund av det. Jag sa att jag också förtjänar att må bra när jag svarar i telefon. Ring inte mer. Inte förrän du skärpt dig. Han blev arg och sa att jag aldrig skulle tro honom. Att om han skärpte sig så skulle jag ju aldrig få veta. Jag sa att han fick skriva brev. Man hinner ångra det som skrivs på fyllan dagen efter, innan man skickat iväg det.

Jag är ju pappas flicka, jag behöver dig. Förstå det.

Att veta och att få veta

Jag blir så trött. Hur kan de inte förstå att jag behöver veta vad som ska hända? Jag orkar inte gå och vänta på svar längre. Jag måste få veta om jag ska åka till England eller inte. Jag behöver få gå vidare. Kan inte koncentrera mig på skolan, kan inte planera framtiden, kan inte fortsätta leva. Orkar inte med mer ovisshet.

Fick ett samtal idag och plötsligt måste jag ta ett beslut om framtiden jag inte trott att jag måste ta på åtminstone 6 månader. Kaos!

Hur vet jag vad som är rätt?

Besviken igen

Polisen hörde aldrig av sig som de skulle. Vet fortfarande ingenting och det suger. Men jag har i alla fall klippt mig idag. Det blev fint. Jag har många fina vänner också. Några jag saknar, några jag har här och några jag vill lära känna mer.

Lyckligt lottad i allt kaos

16 veckor

Idag är det 16 veckor sedan. 112 dagar. Imorgon får jag veta om jag måste åka tillbaka och uppleva allt igen eller om jag får gå vidare. Orkar inte åka tillbaka. Då ger jag upp, åker hem igen och lägger mig i min säng tills det är sommar igen.

Låt mig ta vid där allt tog slut

Apatins grepp

Tar mig ur apatin och går på ett boxpass. Kanske kan jag slå ut lite dåligt, kanske blir jag tillräckligt trött för att slippa drömma, kanske kan jag tänka på något annat för en stund. Eller inte alls.

Imorgon

Frusen polaroid

Jag fick aldrig välja

Det som etsat sig fast
är en stumfilm i min hjärna
Korta minnesbilder
Som en polariod jag inte kan slänga

Blicken i spegeln efteråt
Ett tårstrimmigt ansikte
Mascara på kinden
Vad ser man i ögonen på någon som just förlorat sig själv?

Innan man förstår vad som hänt
Det som bara händer andra
Möts av en overklighetskänsla
och jag försvinner bort från alla

Tunga andetag i mitt öra
Din tunga och dina händer
lämnar spår som är borta nästa morgon
Men ärr som stannar en livstid
Jag kan aldrig glömma

Smärta som får en att skrika rakt ut
Sorgen lämnar mig i en hög på golvet
Timmar passerar utanför
på insidan är allt ett vakuum
Hittar mig själv på golvet i duschen
Man kan inte skrubba bort ett minne

Inte tusen ord kan sudda ut en enda minnesbild

Resultat

Jag minns inte om jag någonsin berättade. Men jag har inte HIV/aids eller någon annan sjukdom heller. Allting kom tillbaka negativt. Imorgon ska jag prata med någon igen.

Tusen ord kan inte sudda bort en enda minnesbild

En aning

När även jag tycker att det är svårt att vara ensam. Söker tröst i någonting som egentligen inte riktigt finns. Så verkligt men så längt borta.Kan man älska en aning av något man inte vet? Kanske är det bara en önskan om att någon ska se.

Ett tomrum runt mitt hjärta

Jag gör, jag är

Jag kan vara stolt. För det jag gör. Aldrig för den jag är för det känns aldrig längre som att jag räcker till. Men för det jag gör. Idag har jag varit duktig och det känns bra.

Jag är det jag gör. Det du gör också?

Av en flicka

Som cancer växer det dåliga beskedet
och i svart kläs stämningen och tankarna
innan det ens beslutats om utgången

Vaknade upp på en plats där inget längre
var sig likt allt som var igår
Samma sol sken på samma saker
men skuggorna var andras

Dovare och mörkare
med en underton av bitter ironi

Desperation

Att gå tillbaka är att
trampa upp samma stigar som då
Lösningen som krossas av tanken
på vad som väntar i slutet

Gå i cirklar med förutbestämt slut

Trampar vatten i desperationens mörka oceaner
när minnen sköljer över och drar ner i djupet
dit solens värme och de tröstande orden

aldrig når fram
Du till mig

En avgrund
Flera djup

Ingenstans och överallt kan jag vara säker
I dimmans kraft och i mörkret
döljs minnenas agenda för en stund

Kan jag andas

Andas du i mitt öra är jag fast hos dig
och fängslad av kraften du besitter
bara för att jag är rädd

Du andas min ängslan och i mig finns inget kvar
av ögonblicket innan allt togs i besittning
Makten, kraften, viljan och härligheten

Tills du
var det härligt
att vara jag

Skalet av en flicka gråter sig till sömns i den natten

Förutspå

Står inför en uppgift jag inte vill kännas vid. Det kommer att bli en dålig vecka. På tisdag ska polisen höra av sig. Det är skrämmande och klumpen i magen växer som cancer. Svart. Samtidigt måste jag bryta med dig för jag orkar inte längre. Jag ger dig i teorin en sista chans men jag vet redan nu hur det kommer att gå. Kanske är det inte ditt fel egentligen, det vet jag inte. Jag vet att det inte är mitt fel. Det är det enda jag vet.

Gör inte så
Ge inte bort den chans du får

Inte mer nu

För många chanser har passerat

Så många lögner finns kvar

Du kan inte lova längre

Du är inte den du en gång var

Försökt ta mig härifrån

Många gånger innan nu

Smugit, lirkat varsamt

Månat om dig och du

Du vill inte förstå

Att jag kvävs av dig

Jag kan inte smyga längre

Måste ta hand om mig

Som att rycka plåstret av ett sår

Vänder mig om helt öppet

Och går

Farväl

Jag behöver faktiskt inte leva med det som du sa. Jag behöver inte leva med dina spöken. Jag behöver inte leva med att du inte kan vara ensam när du är full. Din ångest är inte till för mig, jag är ju din lilla flicka. Du har aldrig funnits där för mig, aldrig burit mig, aldrig stöttat. Jag orkar inte vara den för dig längre. Jag har för mycket eget att bära på. Det kanske är alldeles för själviskt men jag vet inte hur jag annars ska orka. Hade du varit någon annan än den du är hade jag gått min väg för så länge sen. Det är inte rätt att låsa in mig i en roll jag aldrig förtjänat. I ditt fängelse. När du vill, när du visat att du kan, att det är viktigt att ändras. Då finns jag här igen. Jag älskar ju dig. Men jag måste ta hand om mig själv nu, ingen annan gör ju det.

Jag hatar att jag älskar dig

Min vän

Jag ser dig även då du inte är här

Jag tänker på dig så du är aldrig ensam

Jag förstår även det du inte kan förklara

Jag hör sådant du inte kan prata om

Allt du orkar berätta vill jag lyssna på

När det är som värst och som bäst

I gryningen och i skymningen

Under solens sken och i nattens mörker

Du är min vän och jag din

Alltid

Inte idag

Ett illamående som inte vill ge med sig och ett oengagemang som skrämmer. Jag vill ingenting idag, bara ligga under täcket och gå upp imorgon istället. Vet inte varför jag tror att imorgon skulle vara bättre. Vet bara att idag inte är bra. Det är jobbigt att ta sig i kragen jämt, det är jobbigt att längta, det är jobbigt när man inte hinner det man tänker. Fast mest av allt är det jobbigt att Posten slarvat bort ett paket med litteratur jag desperat behöver. Kom igen liksom. Och illamåendet.

En sån där dag

Svider

"va hände då?" Och så var jag tillbaka till den där svidande känslan i bröstkorgen. Fan.

Inget är för evigt

Tro

Fallit in i en positiv spiral och för ovanlighetens skull är jag stolt över mig själv. Jag gör saker och det känns roligt, motiverande och som att jag kan klara det. Tiden läker alla sår? Ska jag verkligen våga tro på det?

Singel är fri

Overkligt

Jag mår så himla bra just nu.

Ler inifrån och ut

Idiotiskt av mig

Jag kan inte ta ansvar för någon annans känslor, någon annans bakgrund eller någon annans problem. Jag kan inte ändra på mig tills det inte finns något av mig kvar. Jag måste få vara den jag är. Det lilla jag vet att jag är måste jag få förbli. Jag har aldrig bett om att få vara viktigast men någonstans har jag önskat att jag fortfarande är viktig. Känner mig mest dum som trodde det nu.

En handling säger mer än tusen ord

Inte mitt fel

Mår dåligt. Är arg. Väntar fortfarande.

Har gått och blivit sjuk vilket inte alls hinns med just för tillfället. Har alldeles för mycket att göra för att vara sjuk. Ångest.

Blir arg när andra lastar över sina problem på mig. Alla har vi saker vi behöver jobba på, låt inte dina saker gå ut över mig. Jag har inte gjort något fel. Dessutom har jag fullt upp med att jobba med mina egna saker.

Har fortfarande inte hört av polisen. Mailade till och med dem men inte ett endaste ord har jag fått tillbaka. Har varit och testat mig igen. Nästa vecka får jag reda på en gång för alla hur det är.

Flyttkaos. Pluggkaos. Ångestkaos

Orosmoln

Jag kan inte sova på nätterna. Det snurrar i huvudet och jag är orolig. För mig, för vad som ska hända, för andra. Får ingen ro och ligger bara och vrider och vänder mig i det oändliga. Låt detta få ett slut.

Insomnia

Andlös

Ångesten växer i kroppen. Väggarna kommer närmre. Känner hur hjärtat dunkar hårdare än det ska och det susar i öronen. Det blir svårare att andas och en rastlöshet sprider sig genom hela mig. Kan inte koncentrera mig, kan inte tänka. Det snurrar i huvudet. Kan inte sova, orkar inte vara vaken.

Varför är det ingen som reagerar?

Insomnia

Nu sitter jag med en sån där äcklig oroskänsla i kroppen igen. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Sitter med en uppgift från skolan som får det att snurra i huvudet på mig. Det handlar om den egna personen. Hålla ett föredrag om mig själv, inte om vad jag gjort utan om vem jag är. Jag kunde inte sova inatt med alla tankar snurrandes i huvudet. Det finns mycket som inte är vackert men hur mycket kan man berätta?

För ärlig eller för oärlig?

Faser och ovisshet

Kan inte polisen bara höra av sig?! Nu har jag gått från en punkt där jag absolut inte ens kunde tänka mig att åka tillbaka för en rättegång till att jag bara vill veta hur det ska bli för att kunna planera min vår. Blir det rättegång vet jag till exempel inte om jag ska stanna där jag är nu och försöka plugga/jobba. Jag vet inte hur länge jag måste vara borta. Jag vet inte hur jag kommer att må. Jag vet inte vad jag kommer att klara. Det vore skönt att ändå få veta nu. Ovisshet är värre än allt.

Det finns faser som kloka och pålästa människor har kommit fram till att alla människor går igenom vid sorg/trauma/kris/förlust etc. Det är bl.a. chock, förnekelse, ilska, acceptans etc. Men jag tror inte att det finns någon fas där man inte kan prata om ytliga saker. Det går bara inte. Hur jag än gör så lyckas jag driva diskussionerna till djupa och jobbiga saker och det blir så lätt fel. Någonstans kan jag ju se att det bottnar sig i att jag behöver prata om det som hänt men innan jag hittat någonstans där jag kan det så gissar jag att jag kommer att fortsätta försöka gräva i andras liv och psyken. Det är frustrerande för det är inte alls vad jag behöver just nu. Jag vet ju med mig att jag gärna snöar in mig på att försöka hjälpa alla andra istället för mig själv.Det är inte bra. Jag fastnar lätt där. Mind your own business passar nog ganska bra för mig nu.

Mest rädd är jag för mig själv och de sår som blottas

Outtalade spelregler

Jag klarar inte av det, spelet. Det outtalade spelet mellan kvinnor och män där allt i slutändan handlar om vem som ska få ligga och inte. Jag orkar inte med det just nu, det gör jag bara inte. Så prata inte med mig, prata inte med mig om du ens funderat på hur det skulle vara att ligga med mig för jag vill inte. Det kommer inte att hända, inte nu, kanske aldrig. Jag blir bara illamående men jag försöker att le. Jag låtsas men jag kan inte låtsas inför mig själv. Jag vet ju hur det känns. Det är ju jag som ska överleva natten när ljusen och skärmar släcks. När det blir mörkt och tomt i rymderna. När det bara är jag kvar. Jag kan inte både spela spelet och överleva nätterna, jag måste välja.

Faller utanför ramarna

Tillbaka

Usch jag har gått in i något form av tillstånd där jag är lite tillbaka i hur jag kände mig för en tid sedan. Mår illa mycket, går runt med en obehagskänsla och en oro i kroppen hela tiden. Känner mig rädd, frusen och allmänt som att jag mest bara vill gräva ner mig. Jag vill glömma, slippa bli påmind hela tiden, slippa vara ensam, orka vara med andra.

Det jag kämpar med mest är att inte låta andra definiera mig. Inte låta det som hände definiera mig. Jag måste komma ihåg att jag kan saker, att jag är bra just för att jag är jag. Att ingen annan än jag kan sänka mitt värde som människa, oavsett vad de säger till mig eller gör mot mig. Att klara det är att växa.

Migrän

Ologiskt

Jag har börjat drömma mycket igen. Skruvade saker, underliga saker, saker som inte känns förankrade i någonting och om människor jag inte har mycket med att göra nu för tiden. I morse vaknade jag ur en dröm där jag lagade kyckling filéer i brödrosten för jag hade ingen ugn. Undrar om de som säger sig kunna tolka drömmar kan berätta vad det betyder?

Förvirrade nätter

När ingen finns

Ett hus helt för sig själv ger många tillfällen till reflektion. Tänker att när jag ser på TV och blir så berörd av historierna som berättas så handlar det nog mest om att det är saker jag har inom mig som jag inte kunnat bearbeta än. Och hur många vänner jag än har som säger att de finns där, och som verkligen vill finnas där så kan de inte det av olika skäl. För inte träffar du dina vänner mitt i natten när du plötsligt inte kan vara ensam. Eller när man går på stan och en bil som kör förbi tar en tillbaka till tid och rum man helst vill förtränga. Och inte hjälper det heller att ringa de tillfällen man inte kan prata men bara behöver ha någon där.

Och så är det det där med att inte störa. Jag vill ju aldrig störa. Aldrig vara en belastning eller något som är jobbigt för någon annan. När folk inte vet vad de ska säga är jag alltid redo att fylla ut det obekväma. Ta bort det jobbiga för den andres skull. Men kvar blir ju jag med allt det där tunga på mina axlar, tankarna i mitt huvud och stenen i magen. Vem tar bort det jobbiga för mig?

För min skull?

Väntan

Jag funderar på det som kallas ansvar. Det kommer en punkt i livet då vi alla måste sluta skylla ifrån oss och börja ta eget ansvar. När den punkten kommer är olika från person till person. Jag vet människor som gjort det redan när de var barn och jag vet vuxna män och kvinnor som fortfarande gärna skyller ifrån sig på andra. Det vanligaste är nog att man skyller det man har blivit och det man är på sina föräldrar. Man säger att man inte kan ändras och att det inte var ens eget fel. Hur länge är det okej att skylla på taskig uppväxt och när börjar det egna ansvaret för den man är? Finns det någon skillnad på att vara medveten om den skada ens familjeförhållanden åstadkommit en och att skylla ifrån sig? Och vad innebär i såna fall den skillnaden?

Jag har fortfarande inte hört ifrån polisen trots att de sa att jag skulle fått veta den här veckan huruvida mitt mål går till åtal eller ej. Förstår de inte att det är viktigt för mig att veta? Slippa undra. Jag vill inte att han ska gå fri men det sista jag vill är att åka tillbaka och vittna. Är det själviskt av mig? Borde jag "offra" mig för samhällets skull. Åka dit, vittna och hoppas på att de tror mig. Mitt ord mot hans. De utgår från att han är oskyldig, hellre fria än fälla. Lika inför lagen heter det ju men hur rättvist är det egentligen?

Instängda tankar

Påmind

Det är jobbigt när man känner hur ångesten liksom lever och gror i kroppen. När man ständigt påminns om det obehagliga som hänt fast man mest av allt inte vill tänka på det. En grop i halsen och svindel i magen när man minst anar det. Ett ord, en blick, en mening.

En ständig oro

Flyt

Idag är jag så himla glad. Har träffat massa fantaskiska människor idag och jag anar en ljus och rolig framtid. Det här kan nog bli riktigt, riktigt bra.

Hopp och framtidstro

Framme

Nu är jag framme. I två veckor ska jag bo i någon annans hem innan jag får tillgång till min egna lägenhet. De som jag bor hos är jättegulliga men det är jättejobbigt att bo hos någon annan. Man vill inte störa, vara i vägen eller kosta någonting för någon annan. Vet att det kommer att gå fort men det känns som en evighet.

Imorgon börjar skolan och jag börjar bli nervös men jag har inte kalla fötter längre.

Nu när jag är här måste jag ta tag i att boka en tid för att HIV-testa mig igen. Det däremot har jag kalla fötter inför. Jag tror inte att jag kommer att få ett positivt svar men det känns inte särskilt lockande att gå till en läkare och förklara varför man måste testa sig.

Våga det man inte har mod till

För min skull

Min syster är bäst. Så är det bara. Jag ska höra av polisen den här veckan och få reda på huruvida min anmälan kommer att leda till åtal eller ej. Jag vill inte att det ska göra det för jag orkar inte åka tillbaka och jag vill verkligen inte vittna igen. Men om jag trots allt måste det så sa min syster att hon absolut följer med om jag vill att hon ska göra det. Det kändes i alla fall skönt att veta. Jag skulle ju inte vilja åka själv liksom. Systrar är bra.

Ovillkorlig kärlek

Typisk timing

Det är ruskigt vilken dålig timing man kan ha ibland. Vad är oddsen för att någon som gått runt i snart tre månader och varit livrädd för fysisk beröring ska träffa någon som den bara vill vara nära, bara några dagar innan den ska flytta? Så typiskt att jag blir trött. Men jag blir ju glad också för det är ett gigantiskt jävla steg att faktiskt längta efter att vara nära. Inte bara längta efter att vilja längta. Just nu känns det ganska sämst att jag ska flytta men vad jag än gör så går flyttlasset imorgon och det vore ju dumt att inte ens ge det en chans. Jag ska i alla fall ge det ett par veckor och om det fortfarande känns riktigt illa så flyttar jag tillbaka. Deal.

Att längta är en gåva

Att vilja och le efteråt

Jag känner att det finns någonting jag måste skriva om. Jag vet bara inte hur för i mitt huvud är det något komplext. Förut var det enkelt. Före. Nu när det är efter så är det komplext. Det gör mig glad och stolt men också rädd. Att jag fick ångra mig var nyckeln till allt. Att jag fick bestämma, ha kontroll och veta att minsta antydan till ett nej faktiskt skulle få vara ett nej. Wow. Det är en människa som är mer underbar och fin än han vet. Jag fick som jag ville. Och jag ville. Jag ville. Det kändes bra hela vägen och nästan viktigast, efteråt. Jag tror inte att det här på något sätt kommer att betyda att det kommer att vara lätt från och med nu. Att det blir som förut. Men det är ett stort, riktigt stort, steg. Även om de nästkommande veckorna eller månaderna kommer att gå tillbaka till att vara som det vart fram tills igår så vet jag i alla fall att det inte är omöjligt. På nåt sätt önskar jag att han fick förstå hur viktig han blev för mig genom att bara vara sitt underbara själv. Utan att jag behövde berätta.

Fina människor läker djupa sår men minnena består

Sockor på kalla fötter

Jag har en vän som är så fin. Han tar sig tid och lyssnar även fast han ibland kanske inte borde. Han lyssnar på det som smärtar både mig och honom. Mig för att det hänt mig och honom för att han bryr sig så otroligt mycket. Det finns inte många som jag faktiskt vet att de tycker om mig. På riktigt liksom. Men med honom vet jag. När jag är ologisk så lyssnar han, omfamnar om det behövs. Ler ett snett leende och säger sådant som får mig att andas igen. Ett djupt andetag, ett till och plötsligt känns allt lite bättre igen. Han är den som sätter sockor på mina kalla fötter när jag inte vet att göra det själv.

Ett vackert ljus i mörkret

I fel tid

Det är så typiskt när man träffar någon som man klickar med och vill lära känna precis innan man ska iväg. Det hände mig i somras och det händer mig nu. I somras gjorde det mig inte så mycket men nu känns det bara jobbigt. Jag har absolut kalla fötter inför att flytten. Jag kommer att flytta ifrån alla jag känner och när jag precis blivit en självklar del av gänget igen så känns det bara så dumt. Det blir ju så att varje gång man är iväg så måste man slå sig in i folks vardag igen. Det är tidskrävande och jobbigt men såklart värt det i slutändan. Men hur dumt är det inte att hela tiden åka iväg? Jag går runt med en klump i magen som säger att det här är fel val. Att jag inte borde åka. Usch, jag hatar att jag är så velig hela tiden. Det är bara det att jag vet att jag inte tänkte klart när jag bestämde att jag skulle åka och att det var ett hastigt taget beslut. Hur vet jag om det är rätt? Vad gör jag om jag inte vill längre? Fan.

Vela, ifrågasätta, ändra mig

Inget mer

Jag vill inte längre. Jag orkar bara inte. Det är för svårt.

Faller i bitar

Underbar?

Det finns någon som är underbar. Inte för att han är någon särskild egentligen men för något han sa. "Det är okej, vi behöver inte göra någonting det viktigaste är att du är här." Han vet inte hur rätt han träffade. Då kändes det bra, ett tag. Det ena ledde till det andra och det kändes bra. Tills det inte gjorde det. Ångest, tillbaks till då och jag kunde ingenting igen. Inte först, inte på ett tag. Men så ville jag inte förstöra mig mer, inte bli mer trasig, inte riva upp det lilla som läkt. Jag sa ifrån, jag vill inte mer och det var okej. Det var okej. Jag fick välja. Det var mitt val och det var okej. Jag fick ångra mig. Jag fick inte bara ångra mig jag fick även ett förlåt och ett "jag tycker du är underbar". Det var som att han visste och det var så äckligt träffande. Jag drog därifrån och har hamnat någonstans där jag inte vet om jag ska skämmas eller vara stolt.

Ångestland

Om att skämta om det

Om att skämta om det. Om våldtäkt alltså. Folk som inte vet och inte ens kan tänka sig att någon i samma rum varit med om det. Det är ju inte som att det står i pannan precis. Ibland kan det visserligen kännas som det. Som när man åker tunnelbana och får en klump i halsen och knappt kan andas för att folk kommer så nära. Och de som tittar på en sådär...ni vet. Då känns det som att det syns. Eller som att det kanske borde synas så folk slutar vara så nära och kolla sådär...obehagligt. Men hur som helst. Att skämta om det. Är det för att det är enda sättet man kan närma sig det? För att det är så avlägset och svårt och...sånt som händer andra men inte en själv. Eller någon nära. Eller är det för att folk är okänsliga? Man kanske inte förstår, jag tror inte att jag förstod förut. Fast jag tror inte heller att jag brukade skämta om det. Men ärligt, så minns jag faktiskt inte. Jag hoppas att jag inte var sån, men hur vet man?

Omöjlig acceptans

Våldtäkt. Våldtäkten. En man som våldtog mig. Våldtagen. Jag blev våldtagen.

Våldta
Våldtog
Våldtagit

Våldtäkt

Våldtagen

Försöker acceptera det som inte kunde hända mig. Det händer andra och det är hemskt men det händer inte mig. Det har inte hänt mig för det vill jag inte. Det är jättehemskt ju. Hur tar man sig vidare? Jo, vänta nu. Det hände mig och jag vet fortfarande inte hur man gör. När man tar sig vidare alltså. Jag vaknar varje morgon, eller ibland mitt på dagen, och jag går och lägger mig någon gång på natten. Så skiljer ännu ett dygn mig från en tisdag för elva veckor sedan. Det är bara det att jag fortfarande är kvar. Jag kommer inte ihåg så mycket men jag minns allt. Jag kan fortfarande känna hans händer på min kropp, hur ont det gjorde, hur jag inte kunde röra mig och jag kan fortfarande se mitt tårstrimmiga ansikte i spegeln efteråt. Jag blev våldtagen, hur jag än vrider och vänder på det så var det en våldtäkt. Acceptera, acceptera, acceptera.

Mitt livs största hinder

Stress

Det är som att min kropp är stressad jämt. Jag Känner att jag tappat kontrollen över det mesta, inklusive mig själv. Det finns en miljon grejer jag vill göra och en miljard grejer jag känner att jag borde göra men som alla andra vanliga, dödliga har jag bara 24 timmar varje dygn att hinna med allt på. Och till råga på det flyttar jag nästa vecka. Hur ska man hinna? Sen så finns det saker jag inte kan kontrollera som stressar mig. Som att jag ska höra av polisen den 20e angående min anmälan. Huruvida det blir rättegång eller ej. Mest av allt är jag rädd för att det ska bli rättegång. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill inte åka tillbaka till England i vår. Jag vill leva.

Jag hade en diskussion igår med en människa jag kännt länge om sex. Det är ett ämne som jag tidigare tagit lätt på. Nåt som varit roligt och inte mer komplicerat än att två människor vill vara väldigt nära varandra. Nu känns ämnet STORT, viktigt, svårt och ganska jobbigt. Än så länge vill jag inte ens ha sex men jag vill vilja. Jag önskar att jag ville. Jag tror att jag kommer att vilja så småningom men jag blir ledsen att han lyckades ta det ifrån mig. Sex ska inte kännas skrämmande.

Jag tror att det här kallas rädsla

Otäckt, våldtäkt

Fick reda på natten till igår att en kille som gick i min klass ett par månader på gymnasiet har blivit dömd för våldtäkt på barn. Den här mannen är 23 år gammal och hade sex med en flicka på 13 år som han dessutom var lärare till. Enligt media förekom det inget våld men eftersom att det gäller någon under 15 år så räknas det ändå som en våldtäkt. Att man som vuxen utnyttjar sin roll som både vuxen och som lärare för att få sex är så skruvat och fel. Att dessutom tjata/övertala/hota sig till sex med någon över huvud taget, men speciellt med någon så ung, är inte heller något jag kan förstå. Det är så fel. Hur fungerar folks hjärnor egentligen? Inte alls verkar det tyvärr som.

Det är otäckt att veta hur lite hjärnverksamhet folk är kapabla till

Att inte tänka eller när det inte går som man tänkt sig

När ingenting verkar gå som man tänkt sig och när glädjen över att köra hem genom natten med ett leende på läpparna lyssnandes på superhög, underbar musik förtas av ett onödigt misstag och en olyckshändelse så är det lätt att kännas sig liten. När sedan huvudvärken smyger sig på efter en natt av kass sömn så känns det inte direkt bättre och den där klumpen i magen vill inte ge med sig. Det finns så mycket jag borde göra just idag men det finns ingenting jag har riktigt lust till. Sånt kan ju ändras, förhoppningsvis.

Jag känner mig ofta mindre än vad jag är

Låt mig tänka fritt

Blir irriterad när människor försöker lägga åsikter i mun på mig. Äcklas av tanken på sex. Stressad över den närmsta framtiden. Det är ingen vidare kväll.

Jag tänker mina tankar

Minnen om framtiden

Barn är något som gör mig glad. De får mig att tänka framåt, att orka och att komma ihåg vad det är jag vill ha ut av livet. Har umgåtts med min systerdotter hela dagen och hon är nog den mysigaste jag vet. Full fart hela tiden. Jag minns att jag en gång vill ha en familj.

Ibland är det svårt att minnas

Kategorisering och varför

Hur kommer det sig att så många människor, inte bara kvinnor utan även män, varit med om sex som inte är okej? Läser på prataomdet.se och det skrämmer mig något så fruktansvärt att det är så många människor som mår så dåligt och är märkta av sex. Hur kommer det sig? Handlar det om att vi är för dåliga på att kommunicera eller finns det så många människor som inte bryr sig om andras gränser? Är vårt samhälle fyllt av människor som bara stövlar in, tar för sig och skiter i vad som händer med den som inte vågade säga ifrån ordentligt eller som kanske sa ifrån men som inte blev lyssnad på, tagen på allvar? Jag vet faktiskt inte vilket som skrämmer mig mest. Handlar det om dålig kommunikation så börjar jag genast ifrågasätta mig själv och jag vet att jag inte är ensam. Ifrågasättandet har vi nog alla gemensamt, jag kanske inte sa ifrån tillräckligt. Han kanske inte förstod. Jag kanske ville ändå. Är det bristande kommunikation som leder till sexualla övergrepp och våldtäkter så späs ifrågasättandet på och det är skrämmande. Men att tänka att det finns så många människor som förstår att den andra personen inte vill och ändå fortsätter det är än mer skrämmande. Vad skapar såna individer? Hur möter vi det?

Jag försöker att tänka tillbaka på det som hände i höstas. Jag är fortfarande inte bekväm med att beskriva det som våldtäkten då jag har svårt att sätta mig själv i offerrollen men jag börjar steg för steg att acceptera att det är ordet för vad som hände. Hur som helst, jag försöker att tänka tillbaka på hur det gick till. Hur han var och vilken sorts person han måste varit enligt tankegångarna ovan. Det fanns ju en anledning till att jag bestämde mig för att träffa honom. Det fanns en anledning till att jag var i hans lägenhet. Jag trodde inte att jag skulle bli utsatt för något jag inte ville. Allt detta pekar på att han inte var en ond person eller ens elak, oförmögen att förstå det sociala spelet, han verkade vettig. Jag brukar vara en helt okej människokännare i alla fall och det fanns ingenting som tydde på att han var kapabel till det som senare skulle ske. Alltså tyder det på att det var brist i kommunikationen som gjorde att det gick så fel. Men det håller inte heller. Jag vet att jag sa nej. Fakta. Jag vet att jag backade undan så långt jag kunde. Jag vet att jag bad att få gå därifrån och att han förstod eftersom att vi bytte rum. Att det sedan kanske var det dummaste jag kunde säga eftersom att bytet av rum ledde till att han drog med mig till sitt sovrum kunde jag ju inte veta då. Jag vet sedan att jag grät och jag vet också att han märkte det eftersom att han var human nog att fråga om jag var okej. Att jag då inte svarade utan bara tittade bort vet inte jag hur han tolkade men det fick honom i alla fall att fortsätta. Jag vet också att det gjorde ont. Eftersom att jag grät, betedde mig som jag gjorde och dessutom sa aj ett flertal gånger skulle man kunna tycka att han borde förstått att det inte var okej längre. Det var aldrig okej. Vilken slags man var han? Det är lätt att sätta honom i kategorin ond men det blir också svårt då jag inte vill tro på onda människor. Men att sätta honom inom ramen för kommunikationsbrist gör ju det som skedde delvis till mitt fel. Jag tar på mig skulden för det som hände varje dag men frågan är om det verkligen är min skuld att ta på mig?

Så en man som verkar vettig, omtänksam, trevlig och snäll men sedan gör något som är så brutalt fel, hur fungerar han och vad beror det på? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle gärna vilja veta, få någon slags förklaring till hur det kan gå så fel, hur det kan slå så slint i huvudet på någon. Inte för att det gör någonting ogjort men för att förstå. Om något sådant kan förklaras.

Jag önskar att jag kunde förstå
Jag önskar att du kunde förstå

Det är mycket

Jag har gjort så mycket saker på sista tiden att jag nästan blir alldeles snurrig. Det har varit bra saker, roliga saker, mysiga saker och det är hur kul som helst men eftersom att det snurrar så mycket i mitt huvud hela tiden så blir det också jobbigt. Jag tänker mycket hela tiden, jag funderar, väger mina ord, värderar det jag gör och jag blir knäpp av det. Jag försöker att bara acceptera mig hela tiden utan att lägga något värde i saker men det är svårt. Idag så bestämde jag mig till exempel för att jag skulle väga mig så det gjorde jag och nu har jag gått runt hela dagen och bara försökt acceptera det som visades på vågen utan tycka att det var varken bra eller dåligt. För sanningen är ju den att jag var samma person innan jag vägde mig och jag blev varken bättre eller sämre bara för att jag fick reda på vad jag väger. Detta kanske låter skumt men just vikt har altid varit lite av en grej som jag kan haka upp mig på och det har väl mer än en gång spårat ur det där med mat och vikt. Jag kan nog vara stolt över mig själv idag för någonstans så känner jag ändå att jag kan acceptera det som stod. Sen att jag inte är nöjd med det är ju en annan sak men jag tror aldrig att jag varit nöjd med det så att eftersträva det just nu är inte riktigt verklighetsförankrat.

Förutom att väga mig idag så har jag gjort absolut ingenting och det har varit så skönt. Jag har inte haft kontakt med en endaste person utanför mitt hem idag och jag har inte gjort något mer ansträngande än att kolla på TV och att ta hand om lite disk. Jag tror att jag behövde en paus. Imorgon blir det människor och lite måsten igen men det känns bara roligt efter dagens välbehövda paus.

Det blir lättare

Kaos på alla sätt

Vilket kaos det är i mitt liv just nu. Inte bara tanke- och känslomässigt utan över huvud taget. Jag är mitt emellan två stora förändringar och allt bara händer samtidigt. Det verkar som att allt jag tar i går sönder och att jag själv gått sönder lite och det innebär trubbel och kostnader jag helst varit utan. Men samtidigt har jag flyt också, har kanske fått ett jobb, träffar massa vänner, får hjälp där jag minst anar det. Kaos helt enkelt. Det är uttröttande. Dags att sova.

Upptäcker nya sidor varje dag

Det kursiva vackra

Det är som att mitt livs historia skrivs i fet text med ett tydligt och groteskt fult typsnitt. Det finns inga spår av kursivt och vackert i den här historien längre. Jag har sett glimtar av det vackra och kursiva förut men det blev överkladdat av det i fet text. Jag ska skapa min egna vackra historia nu. En massa kursiv text ska finnas i den. Och det viktigaste av allt, jag ska aldrig ge upp.

Jag frågade idag och det visade sig att det finns hjälpsamma människor. Kursivt.

Glimtar av vackert lever jag på

När tankar inte räcker till

Jag vet att det bara är en känsla, något jag lägger märke till mer nu än vad jag gjorde förut men plötsligt så pratas det våldtäkter överallt. I tidningar, på twitter, på TV, i serier, i filmer, i diskussioner bland vänner. Överallt. Oftast är det inte jobbigt, faktiskt inte. Jag har alltid varit bra på att distansiera mig. Men ibland så blir det lite för mycket. Fast oftast inte förrän efteråt, på kvällen, när det bara är jag lämnad ensam med mina tankar.

Jag har haft en väldigt växlande dag idag. Började väldigt trött och kaosig. Tog sedan tag i det jag skulle och var duktig tills min dator klappade ihop och jag blev lite handikappad. Det känns så sjukt att en så stor del av ens liv och de sysslor jag utför finns på min dator. Nu sitter jag på en helt värdelös dator och har inte kunnat fixa allt jag behövde göra. Tur är att jag var smart nog att göra det viktigaste först i alla fall, innan datorn dog. Lite tur ska man ju ha. Hur som helst var jag extremt negativ där under nån timme och tillslut blev det bara så komiskt att jag inte kunde göra annat än att skratta. Kvällen slutade i alla fall positivt med en mysig middag med fina människor.

Är det inte lite konstigt att radera tankar i en anonym blogg? Att jag kan skriva en text på ganska många rader och sedan radera den för att mina tankar inte är tillräckligt bra? Jag visste faktiskt inte förut att ens egna tankar kunde vara dåliga, dåliga som i inte tillräckligt bra. Fast det kanske mest handlar om att de är ostrukturerade och inte helt klara ens för mig. Eller att det är svårt att nyansera vissa känslor i text. Något som menas undrande blir till exempel lätt cyniskt och så vidare. Ibland är det nog bara svårt att uttrycka sig.

När kärleken blir svår

Fly with me

Har en sån där dag idag då jag behöver göra en massa saker men inte kan riktigt ta mig för någonting. Eller egentligen har jag redan gjort en hel del saker men det tar bara väldigt lång tid emellan. Som att allting har en väldigt lång startsträcka. Och grejen är den att egentligen så hänger det mesta på att jag tar tag i en simpel sak. Jag måste leta reda på en grej som jag tappat bort i mitt för tillfället mycket kaosiga rum. På något sätt känns det ganska övermäktigt just nu. Positivt är dock att jag inte ser lika förjävlig ut längre som jag gjorde när jag vaknade med svullna ögon i förmiddags. Känner mig inte lika hemsk som inatt heller men inte riktigt hel ändå. Ligger väl nånstans mittemellan antar jag, försöker att inte känna efter så mycket. Nu ska jag faktiskt ta tag i det här med att leta upp det som behövs.

Det är konstigt hur tämligen lätta saker plötsligt kan te sig så svårt

Kameleont

Det gör så ont, så sjukt jävla ont. Önskar att det var annan sorts smärta, bryter hellre alla ben i kroppen än det här. När det gör sådär ont att man bara vrider sig och inte vet vart man ska ta vägen. När tårarna rinner tills man inte kan andas, huvudet känns som det ska sprängas och man blir alldeles snuvig. Blöta tröjärmar och rödsprängda ögon. En klump i magen som känns som en sten och hjärtat som bara är tungt, svart och känns som att det slits itu. Och till sist tomheten. Ensam och så jävla ynklig. Och tom.

Jag är som en kameleont. Kopierar hur folk rör sig, hur de pratar, vad de skrattar åt, hur de känner. Ler när alla andra ler fastän jag bara vill skrika rätt ut. Anpassar mig. Men vad finns kvar om man plockar bort allt det där? Det där som inte är jag. Någon som är liten, rädd och trasig. Något svart, svårt och sorgset. Inget som är vackert. Ingen som är lycklig. Någon sa nyss att jag är modig, det är inte sant. Jag är bara rädd. Det finns så mycket som jag vill men så lite jag vågar och än mindre jag tror på.

Hoppas att jag är mer än jag tror och mindre än det känns

Nytt år, nya rubriker

De senaste dagarna har varit fruktansvärt roliga och fruktansvärt jobbiga men jag är stolt över mig själv. Jag har vågat hångla med någon och det var bara kravlöst och mysigt. Ingen ångest!!! Jag har berättat för någon mer och vågat vara sårbar, fått prata lite utan att bli sårad. Nyår var jobbigt för att han skulle varit i Sverige över nyår och det blev för mycket så att jag inte kunde andas ett tag. "Du förtjänar så mycket mer än du tror" räddade mig då. Det ska jag bära med mig när det blir tungt. Några få ord från en person vars åsikter jag respekterar som betyder så mycket. Det glädjer mig att det finns så bra människor i min närhet. Det finns så många som bryr sig.

2011 är en nystart. Jag ska våga, jag ska jobba mig igenom, jag ska lära mig. Nytt år, nya rubriker helt enkelt.

Du förtjänar så mycket mer än du tror