Vissa saker gör så ont utan att jag vill att det ska vara så. Som att jag har så många men ingen när det är som värst. Den som förstår att fråga rätt frågor eller bara vara tyst när det behövs. Någon som plockar ner mig på jorden när jag svävar iväg eller gräver ner mig djupt under. Drunknar. Eller som att jag aldrig kommer att vara som alla andra. Normal. Oskadad. Fri från svarta hål, dåliga dagar, onda drömmar och svåra relationer. Okomplicerad. Hur mycket jag än låtsas och ler så är det inte längre möjligt. Eller att du orkade med så mycket. Allt det svåra ville du ha, då fanns du där. Men när jag var lycklig var inget längre något värt. Att du inte förstår att jag inget hellre vill att du ska finnas här för mig. Att jag behöver dig och att jag älskar dig trots allt du aldrig gjort. Att du förstör dig gör så jävla ont. Det är så svårt när jag kan vara så lycklig, bubbla av skratt och sväva fram när sedan bubblan går sönder och jag faller tillbaka till dåtidens mörkare minnen. Det kommer så plötsligt och jag kan inte värja mig. När jag inte vet hur jag ska agera längre, hur jag ska motivera och försvara ett par blanka ögon som nyss var fyllda av liv. Plötsligt mörka. Utan att berätta hela mitt liv.
Att jag skickade sms till dig innan var till din fördel. Som att jag skulle vetat innan att du skulle göra så mot mig. Tror de verkligen att jag skulle träffat dig då? Följt med till din lägenhet och druckit ett glas vin i din soffa. Tagit en cigg på din balkong. Jag ville inte ens röka den kvällen. Än mindre ligga. Trots att jag messat dig, tagit en öl och följt med upp. Måste man ligga då? Jag kan inte skriva mer än så och det knyter sig redan i magen. Huvudet bultar, det blir svårare att andas och en smärta skär igenom kroppen. Hur ska jag någonsin kunna tala om det? Speciellt nu när han vann. De trodde mig inte. Det var mitt fel. Jag messade ju med honom. Och drack öl. Och följde med upp. Hur dum får man vara liksom?
På något sätt tror jag att det var en snäll våldtäkt. Man läser, hör, vet om folk som nästan dött. Blivit misshandlade, hotade, skadade så illa. Det behövdes inte för jag kunde inte göra någonting alls. Hårdhänt ja. Ont ja. Ofrivilligt ja. Men det kunde varit så mycket värre. Så mycket värre. Jag trodde alltid att jag skulle göra mer motstånd, slåss för blotta livet men det gjorde jag inte. Chocken var förlamande, smärtan bedövande. Det var mot någons vilja. Min.
Mest gör det ont att du inte tror mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar