Om att ta mitt liv

När jag var 16 år ville jag bara dö. Varje morgon önskade jag att någonting skulle hända så att jag slapp leva mer. Varje kväll önskade jag att jag inte skulle vakna upp till ännu en dag. I min värld fanns nästan bara mörker. Jag kommer ihåg hur jag beskrev det som att gå på ett fält där varje steg är att riskera att ramla ner i ett djupt mörkt hål. Hål som bara tycktes bli djupare, mörkare och allt svårare att klättra upp ur.

När jag var 17 år orkade jag inte längre. Då hade jag mått dåligt så länge att det i min värld inte längre gick att komma upp till ytan igen. Då bestämde jag mig för att jag skulle dö. Jag skrev till och med ett slags avsked men det är det bara jag som någonsin sett. Jag kommer aldrig att glömma smaken av smärtstillande som så lätt sköljdes ner. En efter en. Det var inte svårare att svälja än att det gick på en rast mellan två lektioner i skolan. Fyrtio smärtstillande tabletter av varierande sort på mindre än tio minuter. Det var sen det blev svårt.

Det är inte så lätt att dö som man kan tro. Inte ens när allt är svartare än natten. Det är lätt att önska att någon annan ska ta hand om det åt en. Att göra det själv är något helt annat. Jag minns efteråt, när mina två, vid den tiden bästa vänner, upptäckte vad jag gjort. Deras blickar och ansiktsuttryck skrämde mig något så enormt. Jag visste inte längre hur jag skulle kunna försvara något så själviskt och sårande som att ta mitt eget liv. Jag kunde inte längre stå för att helt enkelt ge upp. Det var inte en sådan människa jag ville vara. Men mest av allt var jag så himla rädd.

Den gången hade jag tur. Det fanns människor omkring mig som räddade mig. En psykolog, en ambulans, en bästa vän och en pojkvän. Idag skrämmer tanken på hur det hade kunnat gå mig. Idag vet jag allt jag hade förlorat. En hel värld.

Min tur att vara för någon annan