Så.

Huvudvärk, jobb och imorgon ska vi segla.

Vardagsdag

Lyssna, för jag vill dig väl

Jag hoppas du förstod vad jag sa till dig igår. Annars har du förlorat ännu en vän.

Fäller en tår för dig

En vän jag hade en gång

Jag känner mig mest utnyttjad av dig för tillfället. Du snackar en massa skit och tänker bara på dig själv. Kom inte tillbaka till mig förrän du är dig själv igen för jag är trött på den där egoistiska idioten du är nu.

Saknar min vän

Därför

Men jag trodde ju faktiskt inte att ni ville ha mig där.

En speciell människa

Gråter så att det gör ont. Det finns bara en människa som kan få mig att känna mig helt jävla värdelös. Det finns bara en människa som kan krypa under skinnet på mig såhär och såra där det gör som mest ont. Det finns bara en människa vars förväntningar jag gång på gång försöker leva upp till trots att jag vet att det aldrig kommer att lyckas. Det finns bara en människa som på ett ögonblick får mig att känna mig liten, sårbar och oviktig. Med en blick, ett ord eller den fasansfulla tystnaden. När stämningen går att skära genom med knivar vassa som rakblad och när ingenting är rätt och allting är fel.

Jag vågar inte känna runt dig

Jag och du?

Jag skriver ett brev. Tänker en tanke. Fäller en tår. Jag kan inte vara mer än såhär. Om det inte passar, låt mig veta så att jag kan välja att gå.

Tillräcklig för dig?

Det du inte vill lyssna på

Jag blir sårad när du talar om mig som om jag vore en hemsk och självisk människa så fort du är arg på mig. Det suddar ut alla gånger du säger att jag är omtänksam. Jag blir ledsen när det verkar som att du tror att jag är uträknande och gör dåliga saker med flit. Varför skulle jag vilja vara elak? Jag blir frustrerad när du inte lyssnar utan bara skriker och det inte spelar någon roll vad jag säger. Då känner jag mig som fem år igen. Jag förstår inte de gånger då det känns som att du är arg bara för sakens skull. Tycker du om att klaga på mig? Jag försöker verkligen förstå dina anledningar till att saker och ting ska vara på vissa sätt och jag försöker att rätta mig efter dem, men när det blir fel ändå vet jag inte hur jag ska göra. Då känns det som att du aldrig blir nöjd. Jag blir arg när du säger åt mig vad jag tänker. Du vet inte vad jag tänker för du lyssnar nästan aldrig och jag tror inte att du ens försöker förstå. Jag blev glad när vi sa att vi verkligen skulle försöka att kommunicera den här gången. Nu känns det som att det aldrig kommer att fungera och då vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Jag kan inte försöka ensam

Jag kan inte ta ställning till det här för jag vet inte vad det är

Alltså det är himla knepigt det här med att lära känna människor. När jag väl kommit över den första artighetsfasen så blir jag liksom lite bortkommen. Jag är jävligt bra (ursäkta självgodheten) på att mingla och att kallprata. Jag kan nog kallprata med vem som helst om nästan vad som helst, det är inga problem. Men sen då? De flesta av de vänner jag har nu har jag känt i flera år och jag kommer inte riktigt ihåg hur man kommer förbi den där osäkerhetsfasen innan man börjat lära känna varandra på riktigt.

Och sen det där med att människor säger en sak och menar en annan. Det har jag inte heller några problem med. För oftast kan jag läsa vad folk egentligen menar oavsett vad de säger. Dessutom är jag en sådan person som pressar folk att vara raka och ärliga för oärlighet är det värsta jag vet. Skit samma om man tycker knäppa saker, bara man är ärlig om det. Men det jag inte förstår och inte vet hur jag ska varken läsa eller hantera det är människor som gör emot sig själva. Först gör de en sak som tyder på något och sedan gör de en annan sak som tyder på motsatsen och så säger det ingenting om nåt. Hur sjutton ska jag, eller någon, kunna tolka det?! Jag förstår faktiskt inte.

Så när du först verkar helt ointresserad av mig över huvud taget men sedan undrar om vi ska umgås mera så blir jag förvirrad. Och när du verkar uttråkad av mitt sällskap men frågar om jag vill stanna över natten men inte för att du verkar vilja ligga med mig, då blir jag ännu mer förvirrad. Och inte kan jag säga att du är motsägelsefull för du har egentligen inte sagt någonting alls om någonting. Kom igen liksom!

Förvirringen är total

Villkorslöst heter det

Jag kan inte andas när du är nära. Jag kan inte leva när jag är rädd och orolig jämt. Jag orkar inte med dig när du leder till ångest. Det finns för mycket redan. Jag behöver någonstans där jag kan få bara vara. Där det som är mitt är mitt och om jag vill ha kaos så får det vara kaos. Jag behöver friheten att få vara spontan och möjligheten att välja. Jag sa till dig en gång att jag varit rädd för dig. Det gjorde dig ledsen men jag ser inte hur du försöker ändra dig för att jag inte ska vara det längre. Jag är äldre nu och kan säga ifrån så jag är inte rädd, men jag mår inte bra såhär heller. Du säger att jag är välkommen här och att du älskar mig för den jag är. Lämna rum för mig att vara precis som jag är då. Annars sluta ljug för mig.

Jag kan inte bo här

Sånt som tydligen händer

Jag har inte berättat för någon vad vi gjorde. Jag har inte berättat för någon vad som hände. Vad vi inte pratade om och vad jag är som mest rädd för. Inte för någon. Det är bara du som vet.

Vänner? 

Så länge man lever

Vem behöver sova när man kan ägna sig åt att leva? Jag får leva åt någon annan under dagarna. Behöver inte, hinner inte, fokusera på mig själv. Kan vara helt osjälvisk, uppskatta mitt liv som jag lever nu och förgylla det sista för någon annan. Det är att växa och bli lite lyckligare som medmänniska. Jag är glad att jag har fått den här chansen och det känns som att jag börjar hitta rätt. I alla fall för ett tag.

Ett skratt är så viktigt

Att spela ett spel

Nej jag vet inte hur man gör sånt här. Jag kan inte reglerna i spelet, jag vet inte hur länge man ska vänta eller vad en extra smiley betyder. Jag vet inte när jag ska backa eller när jag ska vara framåt. Jag kan inte läsa eller tolka och jag vet inte när jag bör vara tyst. Jag är en sådan som säger vad jag tycker och visar vad jag känner, jag spelar inga spel och jag vill inte göra det heller. Jag kan nöja mig med att bara vara vän och jag kan bli smickrad när någon vill mer. Det spelar inte så stor roll. Det vore lättare om alla bara var ärliga, raka och uppriktiga jämt.

Knepigt

En för alla

En dag

Möblera

Göra om, starta om, nystart, boa in mig, känna mig hemma. Jag har möblerat om, packat upp det mesta och insett att jag har både mer kläder och fler vänner här än jag trodde. Vänner kan jag inte få för många av och kläder kan jag ju faktiskt slänga bort när det blir för mycket så det löser sig nog.

Nu väntar jag på att det ska smälla. Att vi ska tvingas in i något som ska eskalera till ett stort gräl. Det brukar vara det som krävs för att vi ska kunna prata. Och prata behöver vi verkligen för jag kan inte gå runt med en klump i magen av oro jämt. Det är inte roligt när det känns som att jag alltid riskerar att göra fel. Vara fel. Jag behöver rum att andas också. Och att bara vara.

Ska jag säga till dig vad jag tycker? 

Äta pannkakor och dricka te

Jag har så fina vänner.

Kärlek

Prioriteringar

Igår gjorde någon annan så att jag lärde mig någonting om mig själv. Jag lärde mig exakt hur viktig vänskap är för mig. Vännerna kommer alltid först och det är viktigast att värna om sina relationer med de människor man älskar och bryr sig om. Jag visste redan innan att vänner är extremt viktigt för mig men igår fick jag det verkligen bekräftat.
   Jag förstår verkligen inte hur du kunde välja att svika din vän på det sättet. Det som är så viktigt för henne borde vara viktigt för dig. Det borde varit självklart. Och sättet du skötte det på visade en sida av dig som jag inte förstår eller tycker om. Trots förutsättningarna fanns det tusen bättre sätt du kunde agerat på. Besviken.

Förutom det var gårdagskvällen jättebra och mysig. Det var kul att få träffa alla igen och att få ansikten på människor jag bara hört talas om innan. Jag hade även några riktigt bra samtal med vänner om saker som legat och gnagt hos mig ett bra tag. Nu känns det utrett och det känns riktigt bra. Jag klarade också av att säga nej och göra ett rätt val som var viktigt för mig. Känns skönt.

Jag förstår inte

Förväntan

Sov dåligt inatt. Drömde konstiga drömmar om människor jag inte träffat på länge och egentligen inte har någon relation till alls. Sedan förändrades drömmen från konstigt positiv till en stressdröm där jag sprang men aldrig kom fram och där allting var fel och ingenting gick som det skulle. Så jag vaknade alldeles stressad tio i sex i morse och kunde inte somna om. Typiskt det när att jag är ledig idag och hade tänkt sova till åtta i alla fall.

Jag är förväntansfull inför ikväll. Jag ska få träffa många mysiga och fina vänner som jag saknat när jag varit borta. Det ska bli roligt och jag tror att det kommer bli en lyckad kväll.

Ler och glömmer skuggan över min axel för en stund

Oavsett hur trasig man är

Var inte rädd, jag går bredvid dig

Kom ta min hand, jag håller i dig

Här i min famn, kan du våga tro

Sänk dina murar, jag ger dig ro

För att jag älskar dig  så som du är

Och jag vill ge dig allting jag har

Låt mig få bära dig när du är svag

För du betyder allting för mig

Var inte rädd, jag går bredvid dig

Nu är jag din och nu kan jag andas

Här blir jag kvar för här vill jag stanna

Se på oss nu, livet är vårt

Ser du den framtid som vi, vi kommer få

(Kärleksvisan)

Finns det en för alla

Vara viktig

Jag är så glad. Jag blir det av mitt jobb och jag blir det av mina vänner. Jag känner mig mer lösningsinriktad och mer förstående när jag varit på jobbet. Det känns som att jag blir en bättre människa av det. Samtidigt som jag även känner mig uppskattad, viktig och som att det jag gör verkligen behövs. Det är en underbar känsla.

Jag blir också glad av mina fina vänner. En som jag prioriterat bort och som varit extremt förstående trots allt. En som jag saknar men som alltid finns med ändå. En jag inte riktigt känner men som får mig att skratta. En som jag saknat men får träffa imorgon. Och flera andra. Jag ser fram emot morgondagen. Fest!

Värdefull

Så fort

Ibland kan det vända snabbt. En och en halv timme som flög förbi lika fort som en sekund och sedan somnar jag med ett leende på läpparna.

En gnista

Jag ska inte hoppas

Försäker låtsas vara oberörd. Försöker vara alla till lags. Blir besviken på mig själv. Blir trött.


Världen är mycket finare bakom mina solglasögon, där får allting ett mjukare ljus och ingen kan se att jag gråter. 

Hemma?

Det känns jättekonstigt att jag har flyttat hem igen. Jag borde packa upp men det känns inte längre som mitt rum och mitt hus. Jag har ju en lägenhet någon annan stans. Eller? Nej det har jag ju inte längre. Nu är det här jag ska bo på obestämd tid. Bo här, jobba här, umgås här, leva mitt liv här. Det finns både bra och dåliga saker med det, som med allt. Vännerna är bra, likaså jobbet. Den där stämningen när jag bara vet att det är något som är fel men som inte uttalas, den är dålig. Likaså att vara så nära inpå den som vet att såra som bäst och som kommer in under skinnet på mig och sakta förstör. Inte med flit, det vet jag, men ändå.

Jag ska försöka fokusera på det som är bra. Inte förvänta mig det värsta för en gångs skull. Se till alla möjligheter, jobba på det som är dåligt och komma ihåg att skratta mycket.

På fredag är det fest

Nu är det dags

Sista dagen på den här platsen idag. Ikväll flyttar jag hem.

Längtar

Påmind

Jag ryser i hela kroppen och känner hur pulsen går upp. Magen knyter sig och det blir svårt att andas. Minnen, minnen, minnen. Att tappa kontrollen, inte kunna göra någonting för att slippa undan, smärtan, mörkret, dimman. Sen kommer tårarna.

När slutar minnena?

Sista natten

I mig finns ett hjärta med många minnen. Det är som om hjärtat är splittrat i tusentals delar och att varje del innehåller ett eget minne. Det finns en del som är krossad, en annan är lycklig, en tredje nykär, en fjärde livrädd och en femte övergiven. Tillsammans bygger de ihop ett pussel och motivet är jag. Det är ett svårt pussel med så många bitar att det inte går att överblicka dem alla samtidigt. Ibland tappas en bit bort och då blir det omöjligt att lägga resten av pusslet.

Idag har jag tittat på många av pusselbitarna. I ena stunden blir jag så arg och känner mig lika hjälplös som när jag var fem år gammal. I nästa stund är jag förväntansfull och full av skratt och busiga upptåg. Jag har känt ångest, sorg och saknad. Ledsen för det som inte blev som jag tänkt och de relationer där jag inte fick välja hur de skulle sluta. Sen har jag varit otålig och längtansfull. Jag är hoppfull inför framtiden. Jag tror att den kommer att innebära stora prövningar på flera plan men att det kommer att gå bra. Idag har jag även känt en känsla som legat i ide en lång tid. Någonting har väckts och igen kan jag sakna känslan av att vara två. Att få vara en del i ett sammanhang och att få komma så nära. Jag är fortfarande rädd, livrädd, men en längtan har vaknat och det känns hoppfullt.

Berg- och dalbana

Som då

Bara några timmar och sen är ni igång. Precis som när vi var små och ni aldrig kunde hålla sams. Jag blir så trött och besviken och jag undrar hur jag ska orka. Det är meningen att jag ska stå ut med er under lång tid. Vi ska stå ut med varandra. Det finns ingen energi för onödig ilska, irritation och dålig stämning. Jag blir så trött.

Tillbaka på en sekund

Dagar

Räknar ner nu. Snart är det måndag. Bara två dagar kvar och sen kommer jag hem. Så mycket att se fram emot. Så många fina människor.

Ett nytt kapitel

Innan jag kände dig

"Jag hade slutat prata

Jag var så van att stänga av

Du fråga vem som förstört mig

Och jag gav dig inget svar

Jag tog allting för givet

Det var nåt fel på mig

Jag måste varit nån annan

Innan jag kände dig"

Melissa Horn          

Lite kanske

Trött efter en bra men lång dag. Kommer att sova gott i natt.

Fått höra idag att jag ska ge det en chans. Hoppas på det bästa och förbereda mig på det värsta. Inte bara av en, av flera. Kanske är det så att det inte är så farligt att hoppas ibland. Jag ska försöka att våga hoppas lite i alla fall. Lite.

Ler när jag tänker på dig

Påminnelse

En klump i magen. Man ska aldrig hoppas. Så lätt att bli besviken då.

Hmm...

Kära mor

Så lika. Så olika. Det är som att vi talar olika språk, du och jag. Det finns så mycket du inte ser. Sådant som du inte förstår och aldrig kommer att förstå. Saker jag aldrig kommer att berätta. Det är för smärtsamt för dig och för nära för mig. Du dömer utifrån din världsbild. Jag säger att jag förstår men det betyder inte att jag tänker ändra mig. Jag kan förstå dig och tycka annorlunda ändå. Du kan inte förstå. Jag tror inte att du vill det.

Ändå älskar vi varandra

Ont

Det är en ganska mörk dag idag. Har mensvärk som dödar mig lite för varje andetag. Hoppas att dagen blir bättre.

Inte på humör

Väx upp någon gång!

Jag blir så ledsen för jag orkar egentligen inte med det här. Jag orkar inte bära dig. Jag orkar inte vara den som är mest vuxen. Mest mogen. Jag orkar inte alltid vara den större människan som backar och låter andra ha rätt. Jag orkar inte vara den som anpassar sig och jag orkar inte vara den som alla kan anklaga för allt som går fel. Det finns inte tillräckligt mycket av mig för att vara allt för alla andra hela tiden. Speciellt inte nu. Jag orkar inte heller att du vänder det emot mig, att jag inte orkar. Jag blir ledsen när du inte ser mig. När du inte hör hur illa det är för att du aldrig tar dig tid. Jag blir så ledsen på mig själv när jag finns där för dig och du aldrig för mig. Jag blir ledsen när jag backar och du inte ens tittar åt mig. Jag har bett om ursäkt, varför kan du inte bara vara vuxen och se mig i ögonen?

Jag har inte bett om något av det här

Tenta

Nu gäller det. Fokusera. Prestera. Engagera mig. Fem timmar, sen är det över.

Tänk