Att skratta tills det smärtar

Träffat så mycket underbara människor senaste veckorna att jag blivit bortskämd med skratt. Väl där jag är nu frågar jag mig själv; hade vi inte roligare än såhär? Vi ler, vi samtalar, skrattar till ibland. Men resten då? När vi vrider oss av skratt och samtalen spårar ur till galet flum, när man bara vill umgås mer och längtar till nästa gång. Vad hände med det? Har jag ändrats eller har det alltid varit såhär?

Abstinens

Vårkänslor och förtränganden av borde

Nu har jag skjutit upp ungefär en miljon saker som jag borde gjort innan jag åker och det känns faktiskt bra. Borden ska man inte alltid lyssna på så nu ska jag gå ut i solen och bara njuta av den, två timmars föreläsning, fyra timmar med E och Stockholm. Jag har beställt vår och sol dit i helgen.

Glöm inte att njuta också

Jag var aldrig rädd

Varje dag är jag rädd. För din skull. Varje gång jag ser numret på min mobil, varje gång det ringer hoppar mitt hjärta över ett slag. Slår fortare. Eller extra högt. Så rädd är jag. Att det har hänt dig någonting. Mest av allt är jag rädd att du inte finns mer. Aldrig förut har jag varit rädd för döden men du väcker en skräck värre än allt. Finns du inte längre vet inte jag hur man lever. Jag älskar dig. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det för du lyssnar inte längre. Du har redan bestämt dig. Du har redan valt. Egentligen väntar vi bara på att det ska ske. Inte är du stark nog att aktivt välja själv. Inte är du stark nog att välja om. Så vi väntar. Vi väntar och det finns inget jag kan göra. Jag är så rädd.

När tiden tar ut sin rätt

Nej vad pinsamt

Vilken galen jävla pinsamhetsångest! Nej, nej, nej! Det är inte sant. Fan också. Inte han. Inte där. Inte nu. Suck! Vilken jävla tabbe. Ångest, ångest, ångest. Fast inget någon annan behöver oroa sig för, det är jättelöjlig ångest men ändå. Ville bara skrika neeeeeeeeej! Fan. Fan. Fan. Okej, andas.

Pinsamt!

Vänner?

Vet inte vad jag ska vänta mig av dig den här helgen.

Ovisshet

Kämpar alltid

Nåt med tonen i det hela och jag får genast en klump i magen. Är det något som är fel? Något som hänt? Är det mitt fel? Bara en känsla men den ger mig svindel och svarta ögon.

Önskar att jag hade rum för en egen ateljé. Plats för tankar och känslor att flöda fritt. När som helst, hela tiden. När inspirationen faller på. Med material jämt. Och stora dukar, vackra färger. Mina känslor får inte plats på en liten duk.

Kan man vara trött jämt, ska det vara så? Och huvudvärken, kronisk. Kronisk är inget bra ord. För evigt. Oförändbart. Hugget i sten. Alltid. Jag vill inte ha det så. Men det finns ingen energi att slåss för mig själv. Känns som att det är det enda jag gör. Jämt.

Slåss inte för mig men för alla andra

Fattigare men inte klokare

Varit på akuten igen. Huvudvärk. 400 kronor fattigare, inte mycket klokare. Trött idag men inte lika ont i alla fall. På fredag åker jag hem ett tag igen. Ska bli skönt tror jag. Har inte så mycket mer att säga. Målade lite idag.

Tomma ord

Ursäkta mig, nu vill jag inte mer

Känner att jag har så många måsten och borden över mig just nu. Också att jag hela tiden vill ursäkta mig. Förlåt att jag inte ringt, förlåt att jag inte har tid, förlåt för att jag inte orkar, förlåt att jag är så jobbig, förlåt... Jag vet inte varför bara. Känns som att jag inte hinner med allt.

När tiden inte räcker till

Drömfångare

Jag drömmer igen. Varje natt, inte om det som hände, om andra saker. Hemskheter som får mig att vakna med ett ryck eller med en klump i halsen. En sten i magen. Alla drömmar är olika men det slår mig nu att på ett eller annat sätt så handlar det om att inte ha kontroll. Det händer saker jag inte kan kontrollera, som är obehagliga, skrämmande, ledsamma, hemska och sorgliga. Precis som då. När jag vaknar vet jag att det bara var en dröm men känslan sitter kvar. Förföljer i timmar eller ibland dagar. Har jag tur så bara i sekunder. Det är konstigt med drömmar. Vissa hävdar att varje dröm betyder någonting. Att varje dröm säger någonting om oss och att vi bör lyssna till våra drömmar. Andra säger att det bara är strunt det vi drömmer. Ett hopkok av intryck som bearbetas och att kroppen bara råkar visa detta för oss ibland. Ingenting att bry sig om. Men jag kan inte låta bli att undra, när jag drömmer samma varje natt, försöker inte kroppen visa mig något då?

Fick aldrig vakna ur den här drömmen

Inte som det skulle vara

Det var meningen att du skulle ha kommit hit för att hälsa på mig den här våren. I min allra första egna lägenhet. Det var meningen att jag skulle visa dig hur vackert här är. Det var meningen att jag skulle få visa en stad du aldrig tidigare besökt. Vi skulle vandrat i vårsolen nerför kullerstenar, druckit en kaffe på något café och jag skulle lagat en god middag till oss när allt vandrande gjort oss hungriga igen. Jag skulle stolt få visa för dig det jag har här. Nu blir det inte så. Det blir inte så för du finns inte i mitt liv längre. Varje dag i mina tankar men inte längre i mitt liv. Inte här.

Jag saknar dig

Yoga

Har varit så trött senaste tiden. Som jag skrev igår, trött i själen. Idag när jag kom hem från skolan åt jag lunch till en film och sen sov jag tre timmar. Jag var så slut i hela mig. Både i kroppen och i knoppen. Efter det tränade jag yoga en halvtimma och nu har jag tagit en lång varm dusch. Känns mycket bättre nu. Nu blir det sängen och förhoppningsvis känner jag mig inte döende av trötthet imorgon.

Själagodis

Inifrån och ut

Jag är trött inifrån och ut. Trött i själen. Jag orkar inte mer nu. Räknar varje sekund tills det är över.

Jag tänker på dig varje dag. Flera gånger varje dag. Idag fick jag höra att du inte mår bra. Det har du inte gjort på många år men nu kanske värre än någonsin. Det gör så jävla ont att jag inte kan ringa dig längre. Att du valt det du valt och att det inte är mig. Jag älskar dig. Jag behöver dig. Jag vill att du ska må bra. Jag vill prata med dig. Jag vill att du ska höra av dig och säga att du valt om. Att det är över nu. Jag tror inte att du förstår hur ont det gör i mig att tvingas välja bort dig för att orka överleva. Det är ett slag i magen när jag får höra att du varit på akuten. Att det är mitt fel är det enda som ekar i mitt huvud. Händer det dig något är det mitt fel. Mitt fel. Jag valde mig själv över dig. Mitt fel. Snälla, förlåt. Snälla, gör ingenting dumt. Snälla, välj om så att jag får en chans att göra detsamma. Snälla, glöm inte att jag älskar dig. Snälla.

Tvivlar på om det är värt det

I en vit värld

I ett hem på en vacker plats sitter en flicka. Hon är lyckligt lottad för hon har familj och vänner som bryr sig. Många vänner. Hon får skratta varje dag. Hon har alla möjligheter i världen att göra det hon allra helst vill. Hon vet vad kärlek är. Hon har varit riktigt lycklig. Hon har mat för dagen och fina kläder. Kan köpa blommor att sätta i vas på bordet. Duka med fina servetter till fest. Skicka 3000 gratis sms varje månad till alla de där vännerna hon har. Hon kan cykla på en ny, fin cykel som hon fått i present. Hon kan känna sig trygg när hon går hem genom natten. Ibland kallas hon vacker. Hon har ett leende som lockar till skratt och ett par nyfikna, isblå ögon. Hon har alltid någonstans att ta vägen. Hon är frisk nästan jämt. Hon har råd att skämma bort sig själv ibland. Hon har mer än någon någonsin kan önska. En tår letar sig nedför hennes kind ikväll.

Jag saknar dig
Jag behöver dig
Varför är du aldrig här?

En undran och en önskan

När du skriver som du ibland gör oroar jag mig för dig. Jag undrar hur du mår och vad du tänker. Jag önskar att du ville dela det med mig. Men inte bara går mina tankar till dig utan även till honom som finns i båda våra hjärtan på olika sätt. Allt du tänker och allt du gör påverkar honom och han vill så gärna vara stark. För dig. Men jag kan inte låta bli att undra.

I tvätten ligger kläderna från 21 veckor sedan. De är rena nu men jag vet inte om jag kan använda dem igen. Ännu en gång slår det mig att det är tisdag. Såklart. Det är nästan bara då det känns såhär.

Jag finns här

Kläder och ovisshet

Fick tillbaka mina kläder från polisen härom dagen. Vet inte vad jag ska känna eller vad jag ska göra av dem. Vet inte hur jag ska reagera. Tvätta och använda? Slänga? Slänga en del och spara en del? De ligger i smutsen nu. Tills jag har bestämt mig.

De senaste dagarna har varit så kaotiskt stressade och fyllda med plugg att jag inte hunnit tänka en endaste tanke. Skönt. Blir samtidigt rädd att jag ska fortsätta fylla dagarna med allt utom tankar. Bara för att slippa. För att kunna fly. Det vill jag inte. Måste hinna andas också.

Flyktens lockelse

Natt mellan vinter och vår

En arm runt mina axlar och en kyss vid en port. Godnatt och så var han borta. Den här gången för att jag gick. Jag valde. Ler inombords.

Ett öppet fönster

Varannandagsångest

Bor i en sophög för tillfället. Orkar inte städa. Orkar inte tvätta. Orkar inte diska. Orkar inte träna. Det enda jag gör är att plugga. Och kolla på film.

Känner mig äcklig just nu. Har ätit för mycket. Pluggat för lite. Jag fungerar bara varannan dag. Död i söndags. Plugga järnet måndag. Ofokuserad tisdag. Pluggade ännu mer onsdag. Sprallig och galen idag. Förhoppningsvis fokuserad imorgon. Måste ha städat tills på lördag för då finns det risk att det kommer folk hit. Borde ha städat till imorgon för då skulle vi kunna äta middag här. Vill ha städat nu för då skulle jag slippa städa sen. Jag köpte blommor, det känns inte lika roligt när de knappt märks i all röra. Jag undrar hur lång tid det skulle ta att röja upp här. Antagligen inte så lång tid. Det är nog mest disken. Snart har jag inte tallrikar kvar. Använde just den sista skeden. Den sista kniven använde jag för två dagar sen...illa.

Jag tycker om när man träffar en vän. Liksom kärlek vid första ögonkastet fast vänskap. Jag har en sån. Hon får mig att skratta. Det gör mig glad.

Kärlek i kaoset

Förbannat lycklig

Är dödstrött, förbannad och lycklig. Pluggat många långa timmar i sträck och slarvat med maten hela dagen och det gör en dödstrött. Tack och lov har jag kunnat sova de senaste dagarna i alla fall. Förbannad blir man när man inser att man är blåst av någon man trodde var en lagmedlem. Dra åt helvete vill jag bara skrika men får inget svar. Lycklig blir jag när jag unnar mig en stund bland trevliga människor och nyfunna vänner. Dessutom är det alltid extra roligt när man får vinna också.

Och så har jag fått ett jobb. Och jag vet vad jag vill göra mer än ett år framåt. Och så har jag roliga saker inplanerade. Och så har jag varit strukturerad de senaste dagarna. Inte alla dagar är dåliga dagar. Vissa är ganska fantastiska.

Fick ytterligare ett brev av polisen idag. Känns som ett hån. Jag har fattat nu. Det blir ingen rättegång. Låt mig vara.

Känner mig löjlig när jag blir illa berörd av någon annans flamsiga diskussion på facebook. Facerape blir våldtäkt och någon säger att det bara är att slappna av och låta det ske. Jag vet att de bara driver och att det inte är på riktigt. Men de har aldrig varit där. De vet inte hur ont minnet gör och att man kanske inte kan göra annat än att låta det ske. Bara för att man inte kan. Jag ska inte låta sånt komma åt mig, komma nära, men jag kan inte hjälpa hur det känns. Skaka av och glöm.

När jag inte minns påminner gärna andra

Rör mig inte!

Hur ber man någon som inte vet att inte röra en? De dagar jag knappt vill ta i hand, än mindre kramas, sitta nära eller få en klapp på ryggen av främmande händer. När min privata sfär är meter ifrån alla andra och ångesten klappar hårdare än hjärtslagen i bröstet. Det är meningen att man ska klara av att andra kommer nära. Det är meningen att jag ska klara av det. Jag är kramig, fysisk, tycker om att vara nära. Problemet är bara att det inte är så jämt. Det handlar inte om någon speciell människa eller någon speciell tid. Det är bara så att ibland fungerar det inte. Ibland kan jag inte vara nära. Men då kan jag inte skrika; låt mig vara! Som jag vill göra. Jag kan inte springa därifrån och gömma mig. Låsa in mig ensam. Ibland gör jag det. Låser in mig. Men att säga ifrån. Vad ska folk tro?

Det var tisdag idag. Förstod inte det när huvudvärken kom som på beställning. Jag förstod inte det när jag betedde mig barnsligare än vanligt. Jag förstod inte det när jag blev trött och grinig fast jag inte brukar vara det. Nu, för 20 veckor sedan, är det över och jag minns att det var tisdag idag.

I huvudet och i kroppen, jag blir aldrig fri

Snälla?

Jag sov så gott natten till idag. Är det att gapa efter för mycket att önska en likadan. Drömlös natt. Utvilad morgon. Energifylld dag. Jag har fortfarande mycket att ta itu med. Saker som kräver energi. Som att leva. Eller att le. Jag tycker så mycket om att le.

En enda önskan

Ting och Walzing mig

Jag träffade en man som samlar på ting, det är det enda han gör, plastbunke och nyckelring. Jag ser in i vänliga ögon och ser att där finns så mycket mer. Men när samhället sviker och bara de som är som alla oss andra får vara med då blir det lätt så. Att mannen som samlar på ting inte tillsammans med andra får gå.

En liten Kaj sa han och log, mannen som sjöng för mig om stora ord. Hans far lärde honom att man kan se på någons öron när den ljuger. Ingen kan ljuga med öronen. För hans pappa var starkare än Gud och det måste ju göra honom till Guds son. För han var ju sin pappas pojk. Och kanske var det ögonen förresten. Eller öronen. Walzing du för du är så beautiful.

Främmande människor som berör

En till men inget misstag

Någon mer som vet, någon mer som vet att jag skriver. För en gångs skull känns det inte dåligt, inte som ett misstag att berätta. Känns som att jag fortfarande får vara jag, som att den andra vågar fråga, vågar bry sig, vill bry sig. Utan att jag blir porslinsdocka, tycka-synd-om-objekt och någon man ser på med andra ögon. Skönt. Litar inte på många men ibland träffar man någon som det bara känns bra med. Såna ska man hålla hårt i. Vänner är det bästa jag har.

Hoppas jag får sova inatt. Tänker lägga mig nu och läsa allt jag ska läst till mötet imorgon när jag äter frukost istället för inatt. Önskar en drömlös natt med riktig sömn. Orkar inte vara såhär trött längre. Har saker jag behöver göra den här veckan.

Älskade vänner

Förlåt

Vill ursäkta mig, vill ta bort mitt senaste inlägg. Vill säga förlåt. För att jag tar upp plats, för att jag någonstans behöver prata om det, för att det kanske inte är någonting att skriva om egentligen. Kanske för att jag ibland tycker synd om mig själv och för att jag låser in mig och vägrar prata med någon. Känner mig i vägen, som en börda och som att jag bara borde skärpa ihop mig. Hålla masken och sluta sjåpa mig. Var nöjd för en gångs skull. Le och var lycklig och sluta klaga. Sluta tänka på det och sluta tycka saker och ting är jobbiga. Sluta analysera och sluta tänk. Förlåt om jag tror att jag är viktig eller om jag råkar tro att jag har någonting att berätta. Något som skulle vara av intresse för någon annan. Känner mig dum för att när jag läser det jag skrivit så känns det inte i relation till hur det känns. Det finns de som har det så jävla mycket värre. Jag mår ju bra. Typ. Det är skuldkänslorna och skammen över att behöva lyssnas på, få vara viktig, betyda någonting som är värst nästan. Jag kan inte be någon lyssna på något som kanske inte är värt att höra. Det ska väl inte vara så svårt. Du lever ju, var glad för det. Det kanske inte ens hände, du hörde vad polisen sa i samband med förhöret. Och åklagaren i det där brevet. Du överdriver kanske lite. Ångrade dig efteråt men kunde inte ta ansvar för det. Jag undrar om det var så att jag hittade på om jag inte skulle hittat på värre då. Om jag skulle behöva låsa in mig en hel dag. Dagar. Om jag skulle ligga vaken om nätterna. Om det plötsligt skulle komma över mig när jag egentligen har roligt. Förlåt att jag tar plats. Förlåt att jag märks. Förlåt.

Jag vill inte synas, inte märkas, inte vara i vägen. Bara vara lycklig en liten stund

Det här minns jag av det som hände tisdagen den tjugosjätte oktober tvåtusentio

Jag kände inte så många, hade bott där bara en kort tid. Jobbade mycket och allting var nytt. Hittade min fristad på gymet, där fanns han. Några korta meningar i bastun efter ett hårt pass. Han skulle till Stockholm och jag har bott där hela mitt liv. Klart jag kunde berätta mer. Två främlingar i en ny stad, vi hade något gemensamt. Bytte nummer i entrén den dagen och blev vänner på facebook. Några dagar senare fick jag reda på att jag hade en oväntad ledig kväll. Ett snabbt sms, han hade tid att träffas. Tid och plats bestämdes. Jag hittade inte och han bodde mer centralt, vi möttes upp på halva vägen och han visade mig till parkeringen utanför hans lägenhet. Därifrån vidare till stan för en öl på en lokal pub. Han körde. Våra olika kulturer visade sig snart men han var trevlig, ganska charmig och samtalet flöt på bra. I efterhand inser jag att vi aldrig pratade om Stockholm och vad som är värt att se där. Efter en öl föreslog han att vi skulle åka hem till honom och ta ett glas vin. Han var rädd att han inte skulle kunna köra om vi drack mer på puben. Jag hade inte bråttom hem den kvällen så jag tänkte; varför inte? Han var trevlig, ett glas vin är inte farligt, jag kunde lätt ta mig därifrån och jag kände ju inte så många. Vänner är alltid bra att skaffa sig även om han inte var pojkvänsmaterial. Inte alls min typ. En snabb bilfärd och vi var framme vid hans lägenhet. En ganska stor, fin lägenhet på översta våningen i ett trevåningshus. Öppen planlösning och en stor balkong. Han hällde upp varsitt glas vin och vi satte oss i en av hans två soffor i vardagsrummet. Hade en livlig diskussion om huruvida det är okej att pussa sina barn på munnen. Jag hävdade att det var okej och en helt ickesexuell handling, hans kultur sa annorlunda. Sen ville han tigga en cigg. Jag var inte alls röksugen men sa okej ändå. Balkongen var fin. Första ciggen gick bra och vi gick in till sofforna igen. Det var efter andra ciggen allt gick åt helt fel håll. Utan återvändo.

Han lite för nära när jag står fast mellan honom, ett bord och balkongens räcke. En oönskad hand på min arm, en annan på min midja. Andetag som bränner i ansiktet, vin, öl och Marlboro Menthol. Jag kan aldrig röka såna igen. Första chocken är hans tunga som bänder upp mina läppar. En hård kyss som jag aldrig ville ha. Kan inte backa, inte komma undan. Trycker bort honom men han är starkare än han ser ut och trots att vi är lika långa har jag inte mycket att sätta emot. Han pausar och jag vänder bort ansiktet en stund. Han står fortfarande alldeles för nära och jag känner värmen från hans andedräkt i min nacke, mot min hals. Ansträngd andning, tung andning, upphetsad andning. Jag tittar ner där våra höfter möts och han försöker kyssa mig igen. Tvingar mitt ansikte att möta hans. Fortfarande hårt, forcerande och utan lyhördhet. Han tar tag kring min nacke och hals, tar på min bröstkorg, mina bröst. Det gör ont och jag försöker att slingra mig men kommer inte ur hans grepp. Andra handen trycker han ner innanför mina jeans och mina trosor. Fingrar i mig, på mig, överallt. Det gör så ont och jag känner hur paniken växer i bröstet. Slingrar mig allt mer och får plötsligt kraft nog att knuffa undan honom tillräckligt mycket för att han ska sluta. Jag säger att det gör ont, aj, och att jag inte vill, nej. Sluta. Snälla kan vi gå någon annanstans? Jag tänker vardagsrummet, ta mina grejer och åka hem. Ursäkta mig, springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Han tänker annorlunda. Han tar mig i armen och drar med mig in i sovrummet. Knuffar ner mig i sängen bland de blå lakanen och säger åt mig att ta av mig skorna. Jag blir rädd, förstår fortfarande inte vad som håller på att hända. Chockad av det som redan hänt. Skorna åker av och jag tror att jag till och med skrattar till åt något han säger, minns inte längre vad eller varför, ens att något kan ha verkat lustigt då. Minns saker härifrån som en stumfilm. Klipp utan ljud, utan sammanhang. Minns smärtan som skar igenom kroppen, minns känslan av att vilja fly, avskärmningen, att inte kunna röra sig och paniken som växte. Minns hur jag tänkte att jag kommer att ha märken imorgon och hur svårt det var att andas.

Han var plötsligt naken. Kommer ihåg fula kalsonget och sen nakenheten. Jag som i vanliga fall har svårt för naket. Det är för rått, inte vackert. Det har inte blivit bättre. Han liksom vräkte ner mig på sängen och slet av mig mina kläder. Jag minns att jag tänkte att han inte fick ha sönder mitt favoritlinne. Det finns ju inte att köpa längre. Hårda händer över min kropp, hårda kyssar. Jag var än en gång fast av hans händer, av hans kropp. Kunde knappt andas då han höll mitt huvud så hårt mot sin nacke, ner i kuddarna. Först höll han fast mig ovanpå honom. Jag kunde knappt röra mig, bara han rörde sig. Det gjorde ont och varje gång jag försökte flytta mig lite för att minska smärtan rörde han sig mer och det blev värre. Nu gjorde jag inget motstånd längre, jag kunde inte. Visste inte hur jag skulle reagera, kunde bara tänka på att jag inte fick luft och smärtan som skar igenom mig vid varje rörelse. Minns hans flåsande andetag i mitt öra och händerna som var överallt och samtidigt höll mig i ett stadigt grepp. Vet inte hur länge det höll på, minns inte mer än känslan och rädslan. Paniken. Sen kom lättnaden, andetagen som ökade i hastighet, rörelser som gav upphov till än mer smärta när de blev snabbare. Stönen och hur kroppen spänns när det är över. Jag trodde det var över och att jag överlevt. Nu kunde jag få gå. Hem och glömma, aldrig se tillbaka.

Han höll fortfarande mig fast i ett järngrepp. Jag kunde inte röra mig och allt var som i dimma. Sen lättade greppet lite och jag liksom vaknade till liv igen. Såg min chans och rullade bort från honom. Han var snabb och igen satt jag fast. Underst. Hans ansikte så nära mitt. Andetagen igen. Och så smärtan när han för tredje gången den kvällen trängde sig in i mig. Det är det här som följer mig i mina drömmar. Min kropp fast under hans och så leendet. Panik som sprider sig genom kroppen. I drömmen tittar jag ner och ser hur tusentals spindlar klättrar upp för mina ben och min mage, det är då jag vaknar kallsvettig och med paniken rivandes i bröstet. Det var då det kändes som att jag dog. Det var då allt rämnade och all energi bara försvann. Jag minns hur jag låg där, rörde inte en muskel under hela tiden. Kände inte längre hur ont det gjorde, visste inte hur länge han höll på. Jag var inte där.

Han måste blivit klar och släppt sitt järngrepp kring mig för jag minns att han gick därifrån och att jag låg kvar, fortfarande utan att kunna röra mig. Han låste in sig i badrummet och då fick jag energi nog att ta mig ur sängen och börja samla ihop mina kläder som han slängt ifrån sig på golvet. Han kom ut från badrummet, fortfarande naken och la sig på sängen med ett belåtet leende på läpparna. Jag mådde illa. Låste in mig i badrummet. Lutandes mot den kalla badrumsväggen försökte jag komma ihåg hur det är man andas. Blicken som mötte mig i spegeln skrämde mig och det var inte förrän då jag insåg att jag grät. Rödfläckig kring hals, nacke och bröst. Tårstrimmigt ansikte och svullna läppar. Rädsla i blicken. Bilden av ett ansikte jag inte kunde, inte ville, känna igen. En blick jag aldrig någonsin vill se hos någon, inte då, inte nu. En bild som präntats fast i mitt minne, på mina hornhinnor, i mina drömmar. En bild jag aldrig kommer att glömma och som skrämmer mig mer än något annat. Lutad över handfatet lyckades jag samla mig, några djupa andetag och kallt vatten i ansiktet. Torka tårarna som blandats med mascaran och bildat små svarta stigar ner för mina kinder. På med kläderna igen, ignorera smärtan och sätta upp håret. Ett djupt andetag innan jag kunde låsa upp dörren och möta honom igen.

Han undrade vart jag hade ställt min väska, han skulle ha en cigg till. Ta en du också sa han när han gick ut på balkongen. Hans röst var kall och hård, charmen och vänligheten jag ändå sett tidigare var som bortblåst och jag ville bara därifrån. Jag måste gå nu sa jag och skyllde på att det börjat bli sent. Han sa nej, vi skulle röka först. Men jag ville inte. Stod bara i hörnet av balkongen och väntade på att få gå därifrån. Han började fippla med sin mobil. Det var en iphone, jag tror det var facebook eller kanske twitter. Det kändes som att tiden stod stilla och jag ville bara därifrån. Till slut var han klar och jag fick gå. Snabbt på med halsduk och väska, hitta bilnycklarna och sen ut genom dörren. Han stoppade mig, tog min hand. Paniken kom över mig med full kraft och det enda som fanns i mina tankar var rör mig inte, låt mig bara gå, snälla. Han krävde en kyss, ett hejdå, jag ville ju bara därifrån. Aldrig se honom igen, aldrig tänka på det som hänt, gräva ner minnet och låtsas som att vi aldrig mötts. Dagen efter fick jag ett sms; nice meeting you I had a great night yesterday. Jag ville bara bort.

Det jag inte kan berätta. Det jag aldrig kommer glömma.
Sår som inte läker. Minnen som alltid finns kvar.

Kurra gömma

Jag är en hemsk människa som gömmer mig för omvärlden idag. Någon ringde precis på min dörr och jag orkade bara inte vara trevlig ens 10 sekunder så jag låtsades om att jag inte är hemma. Jag har sex missade samtal och två sms jag inta svarat på. Måste man orka med människor jämt?

Låt mig bara vara

Som havet och solen

Här vill jag sitta tills alla hemska minnen ersatts av allt det vackra som är havet och solen i harmoni

Sömnlös igen

Jag sover dåligt igen. Har svårt att somna, sover dåligt, vaknar upp efter några timmar och är klarvaken. Helt förstörd av trötthet på dagen men sömnlös på natten. Tänker för mycket. Oroar mig, stressar, analyserar. Minns. Det snurrar. Apatisk om dagarna, rastlös om nätterna. Jag vill bara fungera.

Inte som alla andra

Klump i magen

Får ett mail av en vän som ger en klump i magen. Egentligen var det inget allvarligt, inget viktigt men känslan av att jag gjort fel och kanske sårat eller i alla fall gjort något som ogillas av någon annan är inte alls rolig. Tröttnar på att jag alltid måste bry mig så mycket om alla andra, vad de tycker, vad de känner, hur de tänker. Det var ju inget viktigt så det behöver inte spela sådan stor roll.

Undrar vad som står på när ens kropp plötsligt behöver 14 timmar sömn varje dygn istället för 8. Trött!

Olust

Ful

Min blogg ser förjävlig ut för tillfället och jag ber om ursäkt för det. Är helt kluven och kan inte bestämma mig för någonting. Tycker bara att allt ser hemskt ut just nu.

Nu ska jag plugga i 30 minuter och sen blir det film och sängen.

Hur mycket kan jag skylla på dig?

Något vackert

Spenderade natten i dimman. Träffade en vän som också behövde fly och det gjorde vi. Tillsammans. Behövdes inga ord, bara underbara leenden när dimman fick oron att flyga iväg. Som att drömma fast tillsammans, svävande, änglalikt. Hon och jag i en liten lägenhet på en mjuk matta. Tänkte på allt och ingenting. När hon gått sov jag i tolv timmar eller kanske lite mer.

Idag har jag en massa saker jag skulle ha gjort men vaknar man halv två så är dagen fort förbi. Speciellt när man bara var tvungen att ta med sig kameran ut på solnedgångsupptäckningsfärd. Vad jag och kameran fick se är obeskrivligt vackert. Sen blev det mörkt. Tänker att jag i alla fall borde göra klart en av alla saker jag tänkte att jag skulle hinna med idag, minska stressen och pressen, känna mig lite stolt. Kanske gör jag det.

Gjorde misstaget att gå till mataffären hungrig. Skulle ha tre saker. Det blev mer, mycket mer. Vet inte ens vad jag handlade bara att det kostade 526 kronor. Var nog mer än frukt, mjölk och tandtråd.

Tänker att jag ska dela med mig av lite vackert för en gångs skull. Inte bara det hemska och det tunga utan lite sånt som gör själen lycklig och fylld med energi. I alla fall för en stund.

Andas



Jag kan bara inte

Skrev på något i nästan en timma. Om det som verkligen hände. Ord för ord. Kunde inte avsluta, kan inte publicera.

Paniken

Rädslan

Ångesten

Skulden

Skammen

Minnena

Mardrömmarna

Det som förstördes, allt som han tog. De spår han satte. Präntade in. Allting finns fortfarande kvar. Så nära. Det har gått månader men jag kan inte glömma. Kan inte komma ifrån. Kan inte sluta tänka.

Rädslan förföljer och förlamar

Borde

Kan inte somna inatt. För många tankar som snurrar i huvudet. Minnen från i höstas blandat med skulden, ångesten och skammen från nu. Hur lite jag än ville att det skulle bli en rättegång så önskade jag ändå att bli trodd och tagen på allvar. Och så kommer tankarna på att jag kanske förstörde hans liv när jag anmälde. Jag ifrågasätter mina minnen från kvällen. Varje sekund. Kan han ha missuppfattat mig? Var jag otydlig med att jag inte ville? Är det en efterhandskonstruktion som bara finns i min hjärna av det som hände? För de anledningar polisen hade att inte ta det till domstol är ju anledningar jag kan förstå. Varför gjorde jag så?

Jag borde inte haft frivillig kontakt med honom innan. Jag borde blivit överfallen av en främling.
Jag borde inte följt med upp på ytterligare ett glas vin. Jag borde åkt hem.
Jag borde inte följt med ut på balkongen för att röka. Jag borde sagt nej tack.
Jag borde inte ha frågat om vi kunde gå in istället. Jag borde ha smällt till honom och gått hem.
Jag borde inte blivit så förvånad att jag inte gjorde motstånd. Jag borde slagits för mitt liv.
Jag borde inte ha glömt min ring på hans golv. Jag borde fått med mig allt och åkt.

Men jag blev inte överfallen av en främling. Jag följde med honom frivilligt och jag ställde inte till med en scen. Jag är naiv och godtrogen och trots att jag vet att alla inte vill alla gott så kunde jag inte tro på det som kom att ske. Hur skulle jag kunnat?

Kan inte tro ont ens om dig jag inte känner

Så mycket som gör ont och att inte kunna skriva om det

Vissa saker gör så ont utan att jag vill att det ska vara så. Som att jag har så många men ingen när det är som värst. Den som förstår att fråga rätt frågor eller bara vara tyst när det behövs. Någon som plockar ner mig på jorden när jag svävar iväg eller gräver ner mig djupt under. Drunknar. Eller som att jag aldrig kommer att vara som alla andra. Normal. Oskadad. Fri från svarta hål, dåliga dagar, onda drömmar och svåra relationer. Okomplicerad. Hur mycket jag än låtsas och ler så är det inte längre möjligt. Eller att du orkade med så mycket. Allt det svåra ville du ha, då fanns du där. Men när jag var lycklig var inget längre något värt. Att du inte förstår att jag inget hellre vill att du ska finnas här för mig. Att jag behöver dig och att jag älskar dig trots allt du aldrig gjort. Att du förstör dig gör så jävla ont. Det är så svårt när jag kan vara så lycklig, bubbla av skratt och sväva fram när sedan bubblan går sönder och jag faller tillbaka till dåtidens mörkare minnen. Det kommer så plötsligt och jag kan inte värja mig. När jag inte vet hur jag ska agera längre, hur jag ska motivera och försvara ett par blanka ögon som nyss var fyllda av liv. Plötsligt mörka. Utan att berätta hela mitt liv.

Att jag skickade sms till dig innan var till din fördel. Som att jag skulle vetat innan att du skulle göra så mot mig. Tror de verkligen att jag skulle träffat dig då? Följt med till din lägenhet och druckit ett glas vin i din soffa. Tagit en cigg på din balkong. Jag ville inte ens röka den kvällen. Än mindre ligga. Trots att jag messat dig, tagit en öl och följt med upp. Måste man ligga då? Jag kan inte skriva mer än så och det knyter sig redan i magen. Huvudet bultar, det blir svårare att andas och en smärta skär igenom kroppen. Hur ska jag någonsin kunna tala om det? Speciellt nu när han vann. De trodde mig inte. Det var mitt fel. Jag messade ju med honom. Och drack öl. Och följde med upp. Hur dum får man vara liksom?

På något sätt tror jag att det var en snäll våldtäkt. Man läser, hör, vet om folk som nästan dött. Blivit misshandlade, hotade, skadade så illa. Det behövdes inte för jag kunde inte göra någonting alls. Hårdhänt ja. Ont ja. Ofrivilligt ja. Men det kunde varit så mycket värre. Så mycket värre. Jag trodde alltid att jag skulle göra mer motstånd, slåss för blotta livet men det gjorde jag inte. Chocken var förlamande, smärtan bedövande. Det var mot någons vilja. Min.

Mest gör det ont att du inte tror mig

På gott och ont

You meet thousands of people and no one really touches you. Then you meet one person and all of your life changes.

Ifrågasatt

Brev från polisen kom fram idag. Det känns så jävla värdelöst att känslan jag får av brevet är att de inte tror på vad jag säger. På det som hände. Som om jag skulle må som jag gör om det bara var påhitt. Som om jag skulle anmält honom om han varit oskyldig. Känner mig ifrågasatt. Skuldbelagd.

Inte min skuld