Långt bort. Någon annanstans.

Det tar så extremt mycket energi att hela tiden gå runt med minnen av det som hände. De liksom ekar i huvudet hela tiden, vad jag än gör. Som en skugga som följer varenda tanke, varenda ord och varenda handling. Bilder som plötsligt blir tydligare, kraftigare och skarpare än verkligheten och jag befinner mig långt härifrån. Både i tid och rum. Jag blir disträ, svår att kommunicera med och jag minns inte samtal min man påstår att vi haft. Det händer nästan varje dag och jag kan inte hjälpa det.

Jag vill vara närvarande. Jag vill vara här. 

Ord tyngre än stenar

Läste delar av bloggen igår kväll och hittade saker jag glömt, förträngt. Vissa minnen gör ondare än andra att minnas. Det är inte många som vet om vad som hände mig den kvällen. Jag brukar inte berätta om det. Men av några av de få jag berättat för har jag fått reaktioner som känts och fortfarande känns som ett slag i magen. Jag förstår varför vi inte berättar om vad som händer oss. Jag förstår varför vi inte anmäler. Jag förstår varför vi skäms och varför vi vandrar med skuldtyngda axlar.

"Jag är så trött på tjejer som du, som säger att de blivit våldtagna. De drar hem med någon random snubbe de inte känner och har sex. Jävligt enkelt att hävda att man inte ville när man dagen efter kommer på att man ångrar sig. Tjejer borde inte få vara ute själva."

"Aja, nu kanske du har lärt dig något i alla fall. Så du kan vara lite försiktigare nästa gång."

Ni frågar er varför vi inte kan gå vidare. Varför vi ifrågasätter oss själva. Varför vi inte bara slutar tänka på det.

Vem sanning är den sanna?

Fortfarande inte fri

Det har gått sex år sedan övergreppet. Sex år och jag är fortfarande inte fri. Så fort pressen är för hög kommer ångesten krypande och då är jag där igen. I tankarna är jag fortfarande kvar hos honom, i smärtan, i rädslan. Fast i ett minne jag önskar att jag inte hade. Det känns inte hållbart längre. Jag har börjat förstå att jag kanske utvecklat PTSD vilket känns helt sjukt. Jag ser mig inte som en person som är traumatiserad men det kanske jag är. Det kanske är dags att jag börjar se det som hände för vad det faktiskt var. Sluta förminska händelsen, mig själv, mina tankar och mina känslor. Men det är svårt. Så jäkla svårt.

Kommer jag någonsin slippa tänka på dig?