Långt bort. Någon annanstans.

Det tar så extremt mycket energi att hela tiden gå runt med minnen av det som hände. De liksom ekar i huvudet hela tiden, vad jag än gör. Som en skugga som följer varenda tanke, varenda ord och varenda handling. Bilder som plötsligt blir tydligare, kraftigare och skarpare än verkligheten och jag befinner mig långt härifrån. Både i tid och rum. Jag blir disträ, svår att kommunicera med och jag minns inte samtal min man påstår att vi haft. Det händer nästan varje dag och jag kan inte hjälpa det.

Jag vill vara närvarande. Jag vill vara här. 

Ord tyngre än stenar

Läste delar av bloggen igår kväll och hittade saker jag glömt, förträngt. Vissa minnen gör ondare än andra att minnas. Det är inte många som vet om vad som hände mig den kvällen. Jag brukar inte berätta om det. Men av några av de få jag berättat för har jag fått reaktioner som känts och fortfarande känns som ett slag i magen. Jag förstår varför vi inte berättar om vad som händer oss. Jag förstår varför vi inte anmäler. Jag förstår varför vi skäms och varför vi vandrar med skuldtyngda axlar.

"Jag är så trött på tjejer som du, som säger att de blivit våldtagna. De drar hem med någon random snubbe de inte känner och har sex. Jävligt enkelt att hävda att man inte ville när man dagen efter kommer på att man ångrar sig. Tjejer borde inte få vara ute själva."

"Aja, nu kanske du har lärt dig något i alla fall. Så du kan vara lite försiktigare nästa gång."

Ni frågar er varför vi inte kan gå vidare. Varför vi ifrågasätter oss själva. Varför vi inte bara slutar tänka på det.

Vem sanning är den sanna?

Fortfarande inte fri

Det har gått sex år sedan övergreppet. Sex år och jag är fortfarande inte fri. Så fort pressen är för hög kommer ångesten krypande och då är jag där igen. I tankarna är jag fortfarande kvar hos honom, i smärtan, i rädslan. Fast i ett minne jag önskar att jag inte hade. Det känns inte hållbart längre. Jag har börjat förstå att jag kanske utvecklat PTSD vilket känns helt sjukt. Jag ser mig inte som en person som är traumatiserad men det kanske jag är. Det kanske är dags att jag börjar se det som hände för vad det faktiskt var. Sluta förminska händelsen, mig själv, mina tankar och mina känslor. Men det är svårt. Så jäkla svårt.

Kommer jag någonsin slippa tänka på dig? 

Två steg fram och ett tillbaka

Nu är den tillbaka igen, panikångesten. Det är nästan på dagen sex år sedan våldtäkten och ännu en gång är jag fast i ångestens och panikens klor. Det är lätt att tro att det är våldtäktsspökena som spökar igen eftersom flashbacks och minnen alltid kommer i samband med ångesten men jag tror inte att det är anledningen den här gången. Det finns annat som också spökar, det är bara att de här minnena är de mest smärtsamma så det är de här minnena jag minns.

Någonting som är nytt är att jag inte längre känner lika mycket skuld. Jag är inte längre flickan och skulden. Jag har växt, jag har blivit starkare och likt ett träd har jag fått tjockare bark. Jag är kvinna och skulden är hans. Jag kan skriva det nu, att det var en våldtäkt. Jag kan berätta det utan att skämmas ögonen ur mig. Det var hans val, aldrig mitt. Jag förstår det nu. Inte för att det är lätt att prata om, eller skriva om, men jag kan i alla fall göra det. Jag kan, och det kväver mig inte. Ångesten kväver mig inte. Den är där men jag andas fortfarande.

Rörelse. Jag rör mig framåt.
Utveckling. 
Du står kvar. 

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här

Jag är lycklig. Jag ville bara att ni skulle få veta det.

Jag var starkare än dig.

Bländande ljust

Efter allt det som är svårt finns det lycka. Jag vet det för att jag känner det själv precis just nu. Allt det där jag var rädd att jag aldrig skulle kunna känna igen, det känner jag. Fjärilar i magen, bubbel i kroppen, energi som bara vill ut och att jag inte kan sluta le. Tankar om framtiden, att jag kan få vara som alla andra, uppnå det jag drömmer om och få vara riktigt lycklig.

Det går inte att sudda gamla minnen men det går alltid att skapa nya

Hönan eller ägget

Jag undrar om jag bara älskar dig när jag får sakna dig riktigt mycket. Eller om jag saknar dig så mycket för att jag älskar dig. Hur ska man kunna veta?

Jag vet att jag är trött på att drömma mardrömmar. Det är inte särskilt roligt att vakna med andan i halsen natt efter natt. Det är inte heller roligt att sitta fast och att inte kunna vakna fastän man vill.

Jag är aldrig säker

Det var ju inte mitt fel

"People have a hard time accepting the fact that bad things can happen to good people, and therefore, people will often alter their perceptions of a victim, assuming that they must somehow be at fault." (Albert Camus)

Skit

I feel like crap.

Hur?

Jag tycker det här är jättesvårt. Jag behöver någon som är här. Jag behöver dig. Du är inte här och jag är inte hos dig. Jag känner inte att jag kan be dig att vara här så att jag kan testa om det verkligen är dig jag vill ha. Här. Jag vill inte testa någon annan istället för dig. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna veta. Jag vet inte vad jag vill. Jag tycker det är läskigt att du verkar så säker. Det här är svårt för mig.

Det är svårt att leva upp till din kärlek

Krogen

Det är inte okej att tafsa på mig. Det är inte okej att trycka sig mot mig. Och det är inte okej att följa efter mig när jag tydligt visar att jag inte vill. Det var inte okej innan och det är definitivt inte okej nu. Jag vet att det inte syns utanpå, även om det känns som det ibland, men det betyder inte att det är okej att bara ta för sig. Det är aldrig okej. Inte mot mig. Inte mot någon.

Köttmarknad

Släpp taget, annars gör jag det

Ibland tvekar jag om oss. Jag undrar om det är värt det när det blir såhär. Jag känner att jag offrar ganska mycket för dig, om jag ska fortsätta med det så måste det kännas som att det ger mig någonting. Det får inte bli en börda för det är det redan på grund av situationen. Du måste lita på mig, men än viktigare är att du måste lita på dig själv. Du måste veta dina gränser, veta vart ditt ansvar slutar och vart mitt börjar. Lita på att jag vet mitt ansvar för mina känslor och mina handlingar som påverkar oss. Lita på att jag berättar för dig allt du behöver veta. Lita på att du är bra nog. Lita på att det som händer utanför din kontroll inte alltid kommer att skada dig.

Jag måste få känna saker som inte är positiva. Jag måste få reagera på oss och på dig utan att du går under. Utan att du förstör dig själv i dina grubblerier. Utan att det är ditt fel. Jag tänker mycket, jag känner mycket och jag har många åsikter. Jag delar med mig av det mesta till dig men jag måste få vara redo för att det ska bli rätt. Jag vill inte alltid reagera på alla mina känslor. Väljer jag att ta ett steg tillbaka och inte berätta måste det vara okej med dig. Då måste du släppa det och inse att det inte är något du kan påverka. Du kan inte rädda mig, laga mig eller alltid hjälpa mig. Det jag känner gör inte heller att du inte är nog. Du räcker alltid till. Ibland behöver jag fundera över det jag känner för ibland är det inte helt enkelt. Ibland är det helt irrationellt och det skulle skada dig mer om jag berättade med en gång. Ibland kommer jag fram till att jag vill berätta för dig vad jag kände och tänkte men lika ofta var det inte så viktigt och lika ofta kommer jag fram till att jag inte alls känner så längre. Kanske hade jag bara en dålig dag. Kanske var jag bara trött. Kanske överreagerade jag. Kanske var det egentligen något annat som låg till grund för min reaktion. Nästan aldrig är det ditt fel.

Jag tror att du är rädd för att förstöra oss. Jag tror att du är rädd för att förlora det du tycker är bra, den du tycker om. Jag tror att du är livrädd för att tappa kontrollen. Får inte jag utrymme att känna alla sorters känslor så förstör du oss. Känner jag mig tvingad till att visa upp något som inte är sant förlorar du mig. Och det du inte inser är att så fort du kände kärlek hade du redan tappat all kontroll.

Litar du på mig? 

Nej

Det är så sjukt att jag hellre går igenom något jag inte vill, något som påminner om det som hände och något som trasar sönder mig igen än säger nej och riskerar att det inte räknas. Även om jag vet att det kommer att räknas. Även om jag vet att jag är trygg nu. Rädslan är för stor.

Jag är fortfarande rädd

365 dagar är ett år

Idag, ikväll, inatt var det 365 dagar sedan jag mötte en man som tog ett beslut att göra någonting mot mig där jag inte hade någonting att säga till om. Idag är det 365 dagar sedan ingenting ändrades medan allt blev sig olikt.

Återupplever varje minut. Snart är det över.

Kämpar fortfarande

Under mitt skinn

Ibland är det för svårt. Det är därför jag gör sådär. Knuffar undan dig. Så att du ska få din chans att fly, liksom innan det är för sent. Fast du sa att det redan är för sent. Att ingenting gör ondare än att inte försöka. Att du inte kommer ångra dig. Och så sa du att du tycker ju så himla mycket om mig. Och ja, jag känner ju så också. Mot dig alltså. Men det är ju därför det är läskigt och svårt och jobbigt. Det är ju därför jag försöker knuffa bort dig. Bort. Bort. Bort. När jag säger så och du envisas med att komma närmare ändå. Då tänker jag att kanske, kanske, är det här rätt trots allt.

Kärlek är en gåva, kasta inte bort den

Världens bästa känsla

Jag är kär. Så att det känns i hela kroppen. Kärlek som pirrar i tårna, värmer i hjärtat och lyser ur ögonen.

Räknar varje sekund